Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En strålande absurditet

Under årets varmaste tid tittar vi närmare på några starka sommarsymboler i litterära verk.
Först blickar Arvid Jurjaks rakt in i ”Främlingens” skoningslösa, livsförändrande sol.

Som om jag hade stirrat in i solen. Det var alltid så det började. Med en fläck i synfältet.
Hos den som bländats dröjer den sig kvar bara något ögonblick efter att blicken vänts bort.
De här gångerna var det annorlunda.
Aldrig direkt i blickfånget uppstod ett undflyende område där konturer upphörde att existera. Enda sättet att få syn på det var att fokusera på en bestämd punkt, och sedan indirekt betrakta hur även det mest bekanta, som ett bords räta vinklar, en gatuskylts grafiska tydlighet eller en väns välkända anletsdrag, blev instabila och förlorade sina linjer någonstans i synfältets utkanter.
Jag visste vad som väntade. Förlamande trötthet. Tystnad och nerdragna gardiner.
Den franskalgeriske författaren Albert Camus skrev om ett tillstånd då världen glider människan ur händerna och framträder som främmande och absurd. I essän ”Myten om Sisyfos” från 1942 drog han ur denna känsla upp linjerna för sin livsfilosofi.
Gud finns inte, och livet är meningslöst. Men i det absurda, i glappet mellan människan och dennes liv, finns möjligheten till verklig frihet, utan hänsyn till obegripliga konventioner och normer.
När det blir meningslöst att leva bäst, gäller det istället att leva mest.
Tidigare samma år hade Albert Camus släppt sin första roman, ”Främlingen”. Berättelsen om den unge Meursault, som under en obarmhärtig sol skjuter en arab på en strand i ett av Frankrike koloniserat Algeriet, räknas som en av 1900-talets största romaner
Meursault döms som skyldig, inte så mycket för mordet på araben, utan mer för hur han fram till mordet misslyckats med att leva i enlighet med samhällets förväntningar. I rätten målas han upp som ett hjärtlöst och känslokallt monster, som röker under sin mors likvaka, dricker en café au lait alldeles före begravningen, och som istället för att sedan sörja åker till stranden och raggar upp en tjej som han till och med ligger med.
Café au lait och sex? Det blir giljotinen på sånt!
Meursault är en av litteraturhistoriens stora gåtor, och hans hållning har delat kritiker och forskare genom decennierna. Är hans likgiltiga trötthet en gestaltning av en omedveten känsla av alienation? Eller har Meursault redan genomskådat det absurda i tillvaron där han går omkring i Alger och rycker på axlarna?
Det går att skåda i himlen efter svar.
För är det något som Meursault inte kan förhålla sig kall gentemot så är det solen.
Albert Camus älskade Algeriet, dess stränder och dess ljus. Men i ”Främlingen” utgör solen en förödande kraft genom hela romanen.
Ta bara namnet Meursault. Meurt-soleil, död och sol.
Och under den ödesdigra dagen på stranden, till råga på allt en söndag – solens dag på många språk, en dag som Meursault ogillar överlag – är det som om solen pressar Meursault till att skjuta araben. Scenen är ett crescendo av ljus och hetta. Solskenet regnar över Meursault och strålarna hamrar mot hans huvud.
För psykoanalytiska uttolkare är avsnittet en hel festival, kantad av fallossymboler, ejukalationstematik, homofobisk kastrationsskräck och Oidipuskomplex. Med solen som en dömmande fadersfigur mitt på himlen blir händelserna denna söndag (på franska dimanche, herrens dag) inte bara ett bevis för en undermedveten önskan hos Camus om att få vara upphovet till sin bortgångne fars död (jo, det finns en sådan tolkning), utan också ett uttryck för Meursaults antiauktoritära hållning.
I den versionen blir Meursault hjälten. Men också en representant för kolonialt förtryck, som skjuter en person ur en koloniserad folkgrupp för att bli kvitt sin egen underordning.
Man kan också tolka solsymboliken i ”Främlingen” genom att läsa romanen parallellt med ”Myten om Sisyfos”, Camus filosofiska essäbok från samma år. Då får himlakroppen rollen som katalysator för Meursaults gradvisa insikt om livets meningslöshet. Många av de formuleringar som Camus använder för att gestalta solens inverkan på Meursault återkommer närmast ordagrant i flera beskrivningar av det absurda i ”Myten om Sisyfos”.
”Känslan av det absurda kan träffa som ett slag i ansiktet” förklarar Camus där, för att i ”Främlingen” beskriva hur solskenet och hettan slår till Meursault ”som en örfil” när han från sitt hus kliver ut på gatan.
Vidare får hettan under begravningen av modern asfalten på vägen att smälta, och i det skarpa solskenet framstår ett annars vilsamt landskap som ”omänskligt och beklämmande”. I ”Myten om Sisyfos” kan insikten om det absurda föregås av en känsla av hur landskapet förnekar en. ”Bakom all skönhet ligger något omänskligt”, skriver Camus, och fortsätter: ”kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade dem.”
Och så den suddiga synen, och tröttheten, som ständigt plågar Meursault när solen är som hetast, den beskriver Camus i ”Myten om Sisyfos” som sista ledet i ett vanemässigt liv.
Innan huvudvärken kom illamåendet. Ur den punkt där konturerna föll isär växte ett zickzackmönster fram. I en båge letade det sig gradvis ut över synfältet tills det låg som en våldsamt flimrande aura i dess övre utkanter.
Ljud och ljus blev en omöjlighet. Solsken – en terror.
Jag kunde sova i ett halvt dygn. Dagen efter var huvudet ömt och ömtåligt. När jag läser ”Främlingen” nu, för första gången på åtta år, tänker jag på de här tillfällena, som upphörde ungefär när jag lämnade tonåren.
Meursault frågas ut i rätten om varför han sköt araben. Men han har ingen förklaring, utan svarar bara förvirrat att det var på grund av solen.
Kanske hade han bara migrän.

Andra böcker där solen står i zenit

1. En vandring i solen, Stig Claesson.
2. Döden i Venedig, Thomas Mann.
3. Hetta, Ian McEwan.
4. Bonjour Tristesse, Françoise Sagan.
5. Stål, Silvia Avallone.
6. Krabban med guldklorna, Hergé.
7. Den gamle och havet, Ernest Hemingway.
8. Gräset sjunger, Doris Lessing.

Albert Camus och ”Främlingen”

”Främligen” (”L’Étranger”) utkom 1942 och var den då 29-årige Albert Camus debutroman. Den är känd för sin filosofiskt mångbottnade natur och fick ett massivt genombrott när Jean-Paul Sartre lyfte upp den som en bok i existensialismens anda.

Camus såg boken som en del av ”Den absurda cirkeln, till vilken han även räknade idéboken ”Myten om Sisyfos” och pjäsen ”Caligula”.

Bland Camus senare produktion märks särskilt romanerna ”Pesten” och ”Fallet”. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1957 och avled i en bilolycka 1960.

Gå till toppen