Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vilket är ditt allra första minne?

I en ny serie går Inpå livet in på temat minnen. I den första delen berättar fyra personer om sina allra första barndomsminnen.

Alfonz Matanovic
Ålder: 6 år.
Bor: Malmö.
Gör: Går i förskolan.
”Jag kommer ihåg att vi åkte till Kroatien och hälsade på farmor och farfar. Då bakade farmor kakor, som kallas för söndriga kalsipper. Det är som en deg som man rullar ut och lägger i ugnen. De är goda och luktar inget – det är ju inte riktiga kallingar.
Och så åkte vi till havet i Kroatien. Där fanns en kille med solhatt och mycket skägg, och han hade en båt full med frukter. Båten hade pinnar vid sidorna och tak över, och den kom ända fram till stranden. Pappa och jag gick bort till honom och köpte en påse med vindruvor. De var lila och smakade gott. Sedan gick vi tillbaka till våra handdukar. Mamma satt mest och solade.
Sedan gick vi och badade. Jag kommer ihåg att man hade sandaler på sig i vattnet. Jag simmade med en pingvin och jag tror att Nico, min lillebror, hade en anka. Och så kastade vi ut bollar i vattnet som mamma simmade ut och hämtade. Det är nog för, typ, tre år sedan.”
 
Siri Möller
Ålder: 14 år.
Bor: Malmö.
Gör: Går på högstadiet.
”Jag var nog i sexårsåldern. Det var en vacker sommarkväll, och min familj hade picknick tillsammans med grannarna. Vi satt ute på gräsmattan i parken bredvid vårt hus och åt pizza. När jag och grannflickan ätit färdigt sprang vi iväg till lekplatsen en bit bort för att gunga. Under tiden klättrade grannpojken, som var något år yngre än oss, upp i ett träd precis intill picknickplatsen.
När vi kom tillbaka hade grannpojken trillat ner från trädet. Han låg på marken och var ganska lugn, men hade tårar i ögonen. Pojkens pappa stod bredvid och ringde på sin telefon.
Först fattade jag inte vad som hade hänt, men det visade sig att pojken brutit armen. Jag minns att grannflickan, storasystern, blev rätt skakad, så jag försökte trösta henne. Efter en liten stund åkte pojken iväg tillsammans med sin pappa till sjukhuset.
Dagen efter kom pojken tillbaka med gips runt armen.”
 
Martin Sörnäs
Ålder: 53 år.
Bor: Malmö.
Gör: Filmdistributör.
”Jag bodde i Umeå som barn och en sommar, när jag var i fyra-femårsåldern, hade vi hyrt en sportstuga ute vid havet. De vitmålade små husen var identiskt lika och låg på en lång rad en liten bit in i tallskogen.
En dag hade jag varit ute och lullat i skogen på egen hand och när jag kom tillbaka till vår stuga upptäckte jag, till min förfäran, att den stod övergiven. Jag kikade in genom fönstret och såg att alla sängkläderna var borttagna ur sängarna. Mina föräldrar och syskon hade alltså åkt hem utan mig! Jag blev nog ganska uppriven, där jag stod utanför den tomma stugan.
Men så plötsligt hör jag en röst. ”Martin! Här är vi!” Längre bort längs den raka linjen av stugor ser jag hur mamma står och viftar med händerna ovanför huvudet. Jag hade givetvis gått till fel stuga! Jag måste ha blivit väldigt glad och lättad, men mest minns jag känslan att stå där och blicka bort längs den långa husraden.”
 
Marianne Frotzler
Ålder: 70 år.
Bor: Malmö.
Gör: Pensionär.
”Det var 1946, precis efter kriget, så jag måste ha varit knappt fem år gammal. Jag och min familj bodde i Köpenhamn, men några gånger tog vi båten över Sundet. Det kändes helt fantastiskt, att få komma till ett annat land med ett annat språk.
Just denna gång åkte jag, min mor och min lillasyster över till Malmö. Jag och min syster blev placerade på Stortorget, precis under häststatyn, och mor förklarade att hon skulle gå iväg till en lägenhet och växla pengar. Vi var ju så små, men vi satt fint och väntade. Vi tittade på människor som gick förbi, och de hade så annorlunda kläder. Jag tyckte att alla kvinnor hade sorgflor för ansiktet och alla män bar trenchcoat.
När mor kom tillbaka gick vi och handlade kavring. Den skulle vi ta med hem och äta på kvällen. Den smakade sött och gott, nästan som en kaka – vi var ju inte så vana vid sötsaker, eftersom sockret var ransonerat.”
Gå till toppen