Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Protesterna ljuder jorden runt

De mobiliseras snabbt och de mobiliserar många, men vad lämnar de egentligen för avtryck? I två artiklar synar Petter Larsson proteströrelserna runt om i världen.

Bild: Foto: Amine Landoulsi
I går Tunisien, Grekland, Spanien och USA. I dag Turkiet och Brasilien. Och ständigt Egypten. I land efter land, stad efter stad, sveper en protestvåg fram som aldrig tycks ta slut.
The Economist, knappast ett organ förknippat med revolutionär aktivism, drar på ledarplats paralleller till 1848, 1968 och 1989 års revolter.
Varje protest formas av sina lokala omständigheter, men de måste också förstås tillsammans. Det är bara att lyssna på aktivisterna själva. På Puerta del Sol i Madrid flaggar man isländskt och grekiskt. På Syntagma i Aten håller aktivister från spanska Indignados tal. ”Jag kan se Tunisien från Damaskus”, säger en syrisk aktivist på telefon från Libanon. Och överallt, samma välbekanta Guy Fawkes-masker, kopierade från filmen ”V för Vendetta”. Och samma krav på social rättvisa och demokratisering.
Det handlar inte bara om ytliga lån av revolutionära accessoarer, verbala nigningar åt varandra, eller lån av populära metoder – som torgockupationer. Snarare, föreslår samhällsforskarna och aktivisterna Leonidas Oikonomakis och Jérôme E Roos, ska man tala om ett slags genklang, där rörelser i olika delar av världen faktiskt känner igen sig i varandra. Inte på så vis att de sociala och politiska villkoren skulle vara desamma i Kairo som i Barcelona – det vore en pervers jämförelse – utan snarare att vissa omständigheter trots allt liknar varandra. Vi lever ju alla sedan 20 år i samma värld av globaliserad kapitalism.
Protestvågen ska ses just som en fortsättning på den globala rättviserörelsens manifestationer för ett decennium sedan. I båda fallen riktas kritiken mot verkningarna av en globaliserad kapitalism och nyliberal politik. En viktig skillnad är förstås protesternas åternationalisering.
Medan den globala rättviserörelsen hittade sitt fokus i kritiken av de övernationella institutionerna, Internationella Valutafonden, Världshandelsorganisation, Världsbanken eller EU, så vänder sig dagens demonstranter till de nationella regeringarna.
Men jag är rätt säker på att de flesta som varit på ett socialt forum eller demonstrerat vid ett EU-toppmöte utan vidare skulle känna igen sig på Syntagmatorget eller Puerta del Sol. När Occupy-rörelsen byggdes upp i USA stod anarkistiska och socialistiska veteraner från den globala rättviserörelsen i frontlinjen. De kunde fixa ljudanläggningar, hålla ledarlösa demokratiska massmöten och var, med en aktivists ord, ”helt oundgängliga för oss.”
Inledningsvis ska det samma ha gällt de spanska Indignados, som bildades av organisationer som tidigare deltagit i den globala rättviserörelsen möten. Och Marlies Glasius, professor i internationella relationer, och sociologen Geoffrey Pleyers pekar på hur de sociala forum som hölls bland annat i El Jadida, Istanbul och Dakar åren före revolterna ska ha varit viktiga för att föra samman regionens progressiva rörelser.
Hade jag varit politiker hade jag varit rejält orolig nu. Kravallerna i Frankrike 2005, i Storbritannien 2011, eller här hemma i förorterna de senaste åren, är jämförelsevis en enkel sak för staten att hantera. Här handlar det om unga män och (färre) kvinnor som inget har att förlora, och som slår närmast i blindo omkring sig. De är förhållandevis få, oorganiserade och resurssvaga. De lyckas på sin höjd bränna bilar och plundra affärer.
Det kan se skrämmande ut på tv. Men den typen av protester kan demoniseras och slås ner med den strävsamma majoritetens samtycke – om så krävs. När medelklassens barn går ut på gatorna är det ett större problem. Det är ju samhällets kader, de som bär upp systemet. Och man ska inte bråka med folk som har studieskulder att betala.
När amerikanska forskare intervjuade 700 deltagare i Occupy Wall Street hade 80 procent av dem en universitetsutbildning. Det må vara ett exceptionellt exempel, men i snart sagt varje politisk massprotest de senaste åren har de unga, ofta välutbildade stadsborna stått i frontlinjen. Sedan har den sociala basen ofta breddats, när andra grupper anslutit sig.
Det är i och för sig inget unikt. I västvärlden domineras de flesta proteströrelser sedan många årtionden av medelklassen.
Den amerikanska studien ger en nyckel till deras engagemang: var fjärde demonstrant var arbetslös eller undersysselsatt. ”De här är ungarna som gjort allt rätt. De gick i skolan, de tog examen – och sedan mötte de denna mycket problematiska arbetsmarknad” kommenterar en av forskarna.
Och sådär ser det ut. Arabvärlden, där en universitetsutbildning förr var en garanti för jobb, har sin bäst utbildade befolkning någonsin. Och skyhög arbetslöshet. I Sydeuropa emigrerar de högutbildade nu till Tyskland, eller till och med till Sydamerika.
De var de som skulle bära systemet. Men de fick inte chansen. De är ”the would-be middle classes”, medelklassen som skulle ha blivit, som den fransk-iranske sociologen Farod Khosrokhavar kallat dem.
Bakom deras revolt ligger två långa utvecklingslinjer. Den ena handlar om nedrustningen av välfärdsstaten i Nord och det som brukar kallas utvecklingsstaten i Syd. Vi har fått en generation som vuxit upp med allt glesare offentliga trygghetssystem, med osäkra jobb på en allt mer rättslös arbetsmarknad.
När så finanskrisen slår till – och fortplantar sig som en statsskuldskris – pressas ytterligare människomassor ner mot fattigdom. Bränsle- och matpriser rusar i Syd. Arbetslöshet och osäkra jobb exploderar i Nord.
Överallt skenar privatiseringarna och klassklyftorna växer. En stor medelklass med höga förväntningar ställs inför sin proletarisering.
Det sker i ett läge – det är den andra utvecklingslinjen – utan partipolitiska alternativ. I Syd styr envåldshärskare och militärregimer. I Nord har partierna i årtionden dragit mot mitten. De har pressats dit av finanskapitalets vetorätt över ekonomin och jakten på marginalväljare.
I dag är alla i grunden ense om de stora dragen: marknadsekonomi, budgetbalans, arbetslinjen. Tillsammans backar de undan för undan från välfärdsstatens stora löfte: att skydda medborgarna från de ekonomiska hoten.
När krisen slår till är så den europeiska mitten-vänsterns lösningar till förväxling lika mitten-högerns. Alla sitter de fast i den åtstramningspolitik som dikterats av de internationella institutionerna, och ytterst av finanskapitalet. På så vis avslöjar den ekonomiska krisen också en representationskris, en demokratikris.
Que se vayan todos, alla måste bort, skriker demonstranterna i Sydeuropa, med ett slagord snott från Argentina. I Egypten fäller man först Mubarak, sedan militärstyret och nu senast har man tvingat fram en militärkupp mot regeringen Mursi. I Grekland polariseras systemet; mittenpartierna backar, nazistiska Gyllene Gryning, och socialistiska Syriza går fram.
Misstron mot de stora politiska partierna är djupgående och alla som varit inblandade i hanteringen av krispolitiken är komprometterade. Glasius och Pleyers hävdar att rörelserna delar en misstro mot institutionaliserad politik och en beslutsamhet att inte låta sig korrumperas av makt, som går djupare än i tidigare generationer av aktivister.
Bland de mer radikala, riktas misstron också mot den parlamentariska demokratin som sådan.
När Occupy Wall Street erbjöd sig att som en gest av solidaritet skicka valobservatörer till Egypten, så avfärdades de mer eller mindre som pissliberaler av aktivistgruppen Comrades from Cairo: ”Vi krävde värdighet, frihet och social rättvisa, och vi slåss fortfarande för dessa mål. Vi ser inte valet av ett marionettparlament som ett sätt att nå dem.”
Den misstron är rörelsernas styrka och svaghet. De kan mobilisera snabbt och brett, men bygger inga bestående organisationer.
Andra delen, om proteströrelsernas styrkor och svagheter, publiceras på torsdag.
Gå till toppen