Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

När demonstrationen är över

Det man vinner på uppslutning förlorar man i slagkraft. Risken är att det blir mycket väsen för, ja vad då? I del två försöker skribenten Petter Larsson bena ut proteströrelsernas stora dilemma.

Bild: Foto: Kin Cheung
Det ska fan vara revolutionär i våra dagar.
I Spanien mobiliserar Indignados hundratusentals på gatorna. Och spanjorerna väljer en högerregering. I Egypten ställer sig progressiva demonstranter i frontlinjen mot diktaturen. Och bereder på så vis vägen för islamisterna att ta över. Bara för att nu, via en militärkupp, störta även dem. I USA röjer polisen Occupy-lägren på löpande band. Och den rörelse som initialt hade stöd av åtminstone en fjärdedel av folket ser nu ut att helt ha försvunnit. I Grekland lamslår protester och strejker landet i kamp mot nedskärningarna. Nu sitter man där med en högerregering – och nazister i parlamentet.
I inget av fallen är historiens sista kapitel skrivet. Men visst ser det ut som ett misslyckande. Ska man förstå det, så räcker det inte med banala konstateranden om att det trots allt var radikala minoriteter som syntes på gatorna, och de breda majoriteterna uppenbarligen är betydligt mer konservativa.
Opinioner är ju inte något som bara finns. De formas aktivt av politiska aktörer. Och då måste man skärskåda rörelserna själva.
Ett problem pekar Marlies Glasius, professor i internationella relationer, och sociologen Geoffrey Pleyers på: Så mycket energi går åt till rörelsens inre liv att en del aktivister tröttnar. Till exempel ska det under spanska Indignados ockupation av Plaza Catalunya i Barcelona ha funnits inte mindre än 21 kommittéer och 62 underkommittéer. Men det är det lilla. Det stora handlar om bristen på stabila organisationer som verkar över lång tid med långsiktiga politiska mål.
”Vi hyllade Kefaya för dess nya ’form’ – horisontell, icke-hierarkisk, lös och flexibel – för detta var allt vad de traditionella partierna inte var. Problemet nu är att Kefaya inte finns bortom manifestationen. Med andra ord, Kefaya lyckas organisera ett möte eller en demonstration, man drar folk, känslorna svallar. Men när demonstrationen är över, finns ingenting kvar.”
Kefaya, som den egyptiska aktivisten Wael Khalil talar om, var den kanske viktigaste rörelse som från 2004 och framåt företrädde kraven på demokrati i Egypten. Och Khalil prickar problemet perfekt. Rörelsernas nätverkskaraktär har gjort underverk för att politisera nya grupper av människor. De kan uttrycka krisen, men de kan inte lösa den.
Bakgrunden är dels att man, på rent ideologiska grunder – det anarkistiska eller ultrademokratiska inflytandet är ofta uppenbart – hyser en misstänksamhet mot alla former av hierarkier. Kräver man jämlikhet och en mer deltagande demokrati, så rimmar det illa med att själv organisera sig hierarkiskt. De är också livrädda att bli associerade med den statsmakt de bekämpar.
I bakgrunden spökar lärdomarna från den gamla vänstern. Vare sig den var socialdemokratisk eller leninistisk, så var dess strategi en tvåstegsraket: först ta makten över staten, sedan använda denna makt till att omforma samhället. Men väl i regeringsställning märkte samhällsomstörtarna ofta att statens makt var rätt begränsad – och själva förvandlades de förr eller senare till lojala statsbyråkrater, som glömt bort syftet med maktövertagande och snarare förvaltade än förändrade det samhälle de styrde.
Av detta drog de nya sociala rörelser, som vuxit fram sedan 1960-talet, ofta slutsatsen att man borde strunta i att ta makten över staten och istället påverka samhället direkt. Ingenstans blev detta tydligare än i den globala rättviserörelsen. I syfte att hålla samman många disparata grupper använde man sig av en minsta gemensamma nämnare-strategi. Socialkonservativa kyrkor samsades med hbt-aktivister, liberala världsförbättrare med hardcore-marxister, anti-imperialister med globalister. Inga gemensamma politiska beslut fattades, alla var fria att agera på egen hand.
Det man vann var uppslutning – men på bekostnad av slagkraft. Den mer traditionella vänstern, som helst hade sett att de sociala forumen utvecklades i riktning mot en mer enhetlig rörelse gnisslade tänder. Men antagligen var det klokt inledningsvis. I annat fall hade allianserna snabbt spruckit och alla energi gått åt till att flyga varandra i strupen. Men på sikt, det är i alla fall min uppfattning efter alla dessa globala möten, ledde det till ganska magra resultat. Man fick upp frågor som Tobinskatt och ökad kontroll av finansvärlden på dagordningen, men den andra värld som var möjlig, som man alltid pratade om, materialiserades inte.
Dagen proteströrelser är dess arvtagare – och har samma problem. Med undantag möjligen för i Frankrike och Grekland, där de etablerade vänsterpartierna Front de Gauche respektive Syriza, tycks kunna fånga upp missnöjet någorlunda och kanalisera det in i partipolitiken. Därför finns uppgifter om att spanska Indignados nu överväger att bilda ett parti, kanske något i stil med Beppe Grillos italienska femstjärnerörelse.
När utvecklingsforskaren Maha Abdelrahman till exempel beskriver de tre olika tendenser – demokratirörelsen, den fria fackföreningsrörelsen och de mer spontana medborgargrupperna – som strålade samman i den egyptiska revolten står det klart att ingen av dem någonsin drömt om att kunna ta makten över staten.
”På bara några veckor förvandlades dessa aktivister från demonstranter och strejkande, som var medlemmar i löst strukturerade nätverk, och blev plötsligt ’revolutionärer’. Dessa nyfödda revolutionärer förväntades att antingen ta över eller omförhandla statsmakten, att komma upp med en vision för framtiden … och att förvandla både politik och samhälle.” Men de hade ”varken sett behovet av att skapa institutioner som kunde mobilisera för och leda till ett maktövertagande, eller arbetat med att uttrycka en samling långsiktiga politiska målsättningar”, skriver Abdelrahman. De stod sig slätt mot de islamistiska gruppernas disciplin och överlägsna organisation.
Men om rörelserna inte lyckas organisera sig på ett mer bestående sätt och på allvar gripa in i den traditionella politiken är risken stor att de inte kommer att kunna förändra så värst mycket, i alla fall inte på kort sikt. I värsta fall får i stället ytterhögern chansen att profitera på missnöjet. Det betyder inte att deras engagemang inte leder någonstans. Kanske kan man dra en parallell till kulturrevolutionen 1968, föreslår Glasius och Pleyers. För om inte annat påverkas aktivisterna själva. ”De kan bära med idealet om en djupare deltagardemokrati, ett krav på social rättvisa, en känsla av att annorlunda ekonomiska relationer kan genomföras på lokalplanet och en stark övertygelse om sin egen värdighet.”
Och, skulle jag tillägga, de kommer säkerligen att vara bättre förberedda när nästa protestvåg sveper över världen.
Gå till toppen