Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Handlingens slav

När det inre dramat övergår i yttre dramatik, blir det förödande för Håkan Nessers nya roman, skriver Magnus Eriksson.

Levande och döda i Winsford.

Author: Håkan Nesser. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2013.
Håkan Nessers nya roman utspelas på landsbygden i Somerset i sydvästra England. Där dyker plötsligt en svensk kvinna upp under antaget namn. Vi hör hennes egen röst. Avsnitten från den lilla byn Winsford varvas med berättelsen om vad som skett tidigare, och om vad som drivit kvinnan att söka sig ett nytt liv.
”Levande och döda i Winsford”, kallar Nesser boken. De dödas närvaro är också slående. Både de döda i byn (huset som kvinnan hyr har sett flera skickelsedigra draman) och människor ur kvinnans traumatiserade förflutna befolkar hennes tillvaro i lika hög grad som de människor hon möter.
Det låter som en spänningsroman, även om Håkan Nesser ofta bedyrar att han är på väg bort från deckaren. I ett samtal i SVT:s Sommarkväll kallade han sin nya bok rätt och slätt ”en roman”. I Svenska Dagbladet (23/6) sade han att han känner sig som ”en rätt främmande fågel” i deckarkretsar.
Trots detta vilar hans berättelser ofta på en gåta som får sitt svar på traditionellt genremanér, eller som inte får någon lösning vilket också blivit vanligt i deckargenren. Hur energiskt han än förnekar det är Nesser en genreslav.
Det innebär också att historien alltid är det primära, för att inte säga allt, för Nesser. Han har en berättelse och en poäng han vill utvinna ur den. Om historien kräver det kan han leka med kronologin, och han lägger gärna in olika slag av dokument i texten – kanske för att förstärka någon form av äkthetsintryck.
Men det är skäligen enkla trick. I grunden hyser Nesser en solid tro på själva berättandet, på den traditionella realismen och på möjligheten att inom verklighetsillusionens ramar gestalta och lösa ett problem, ofta av moralisk art.
Det är inget fel på det, men det rimmar illa med anspråken som Nesser reser på att överskrida sin genre, liksom på de ofta avantgardistiska idéer och konstverk som dryftas i hans gestalters samtal med varandra, kanske främst i de tidiga böckerna.
Nessers genreslaveri visar sig även i den nya romanen. Att jag måste vara varsam med detaljer ur handlingen antyder i vilken grad den litterära effekten vilar på överraskningar. Det ligger döda fasaner på kvinnans trappa, hon får mystisk e-post, ett hotfullt ord skrivs i snön på hennes bilruta.
Tyvärr är sådana inslag förödande. Det inre dramat övergår i yttre dramatik. Vad som till en början ser ut att bli en inträngande studie av en kvinna som tvingas byta liv, blir en mer renodlad spänningsroman. Fokus förskjuts från den existentiella och moraliska frågan till deckarens enklare fråga: Vem gjorde det?
På textens yta händer också en del. Spänningen kräver det. Däremot händer det inte särskilt mycket i Håkan Nessers språk. Det är som den gamla kurortens grötlunk, där blott en eller annan trumpetstöt bröt den lugna uppreningen och det trygga framåtskridandet. Hos Nesser kan en mild ironi bryta den språkliga händelselösheten. Ibland förankras den hos en berättare i fiktionen, ibland svävar den över denna. Annars är en glanslös och i grunden förutsägbar på stället marsch-prosa Håkan Nessers litterära modus.
Det är synd. ”Levande och döda i Winsford” kunde ha blivit en psykologiskt laddad porträttstudie, kanske också en bildningsroman. Men Nessers fega prosa sätter gränser, likaså det spänningskrav han tycks ha så förtvivlat svårt att frigöra sig från. Till slut står vi där med en ganska trist deckarmelodram.
Gå till toppen