Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: Magnus Jiborn: "Mannen som plockar upp oss i Rebbetuaröd låter sig inte styras av rädsla."

Tillsammans med en god vän går jag på luffen några dagar i Skåne. Utan bestämda mål eller tidsramar traskar vi fram på skogsvägar och stigar genom landskapet.
Hittar vi någonstans att ta in bekvämt för natten gör vi det, annars finns tält och sovsäckar med i packningen. Detsamma gäller maten: gärna en brakmiddag och en kall öl på någon mysig krog efter en dags vandring, men en påse torrfoder vid lägerelden kan också duga.
Ibland liftar vi. Tummen är dock otränad – det måste vara minst 25 år sedan den var i luften senast i ett liknande ärende. Och det slår mig: det är inte bara åratal sedan jag själv liftade, utan också sedan jag tog upp en liftare. Ja, i själva verket kan jag knappt komma ihåg när jag senast såg en liftare längs vägen.
Liftande tycks vara en kulturform på utdöende.
Kanske hänger det samman med en ökande känsla av otrygghet. Att lifta förutsätter tillit, både hos den som sätter sig i en okänd människas bil och hos den som stannar och plockar upp främlingen vid vägkanten.
Sommarens många larm om vägpirater – som satt i system att exploatera människors vilja att hjälpa – har knappast bidragit till att öka tilliten.
”Stanna inte!” är numera polisens råd till den som ser en bilist som tycks ha fått bensinstopp eller motorkrångel längs vägen.
Det är säkert ett klokt råd på många sätt. Men ett samhälle där vi inte längre vågar bistå den som ber om hjälp är långt sämre än ett som utgår ifrån att de flesta är att lita på.
Det är också ett fattigare samhälle. Samhällsvetenskaplig och ekonomisk forskning visar på ett starkt samband mellan social tillit och ekonomiskt välstånd. Varje form av samarbete innebär ett mått av risktagande. Ett samhälle där medborgarna litar på varandra klarar därmed att lösa problem som är olösliga för ett samhälle präglat av misstro.
Men tilliten är också skör. Den tar lång tid att bygga upp men kan raseras på ett ögonblick när förtroendet sviks.
Vägpiraterna, liksom de ligor som specialiserat sig på att ringa på dörren hos äldre människor för att lura av dem deras ägodelar, angriper därmed i någon mening kittet i samhällsbygget.
Utfallet beror dock också på hur vi tar till oss och reagerar på larmen. Att tidningarna skriver om rån längs landsvägarna är självklart, men vi bör minnas att medierna fokuserar på det avvikande och dramatiska snarare än det normala, och att verklighetsbilden blir skev om den alltför mycket baseras på nyhetsrapportering.
Sverige är fortfarande ett samhälle präglat av hög och, i de allra flesta fall, befogad social tillit. Den måste vi hjälpas åt att värna om.
Mannen som plockar upp oss i Rebbetuaröd och ger oss skjuts några kilometer låter sig inte styras av rädsla och larmrapporter. När vi blir avsläppta i Gaddarödskorset har ännu en av de miljarder små handlingar som bygger upp tilliten i samhället ägt rum.
Magnus Jiborn frilansar inom journalistik, filosofi och forskningskommunikation.
Gå till toppen