Kultur

Ömsint skildring av 20-åren

En alldeles vanlig biografifilm om Håkan Hellström hade inte varit en dålig idé: en rak framgångssaga om Broder Daniel-medlemmen som med matrosskjorta och halva rockhistorien mellan stämbanden svajsjunger sig rätt in i hjärtat på både kidsen, Café-läsarna och Skansen-publiken.

Känn ingen sorg

Genre: DRAMA. DirectedBy: Måns Mårlind och Björn Stein. Actors: Adam Lundgren, Jonathan Andersson, Josefin Neldén, Disa Östrand.
”Känn ingen sorg” är inte den filmen. Den tar förvisso utgångspunkt i Hellströms Göteborgsskildringar och hans figurer, men landar i en självständig berättelse om tre barndomsvänner – Pål, Johnny och Lena – som ramlar runt i Göteborg och Köpenhamn en varm sommar för inte särskilt längesen.
Johnny festar upp amfetaminpengar i en gigantisk våning med utsikt mot Älvsborgsbron. Lena kämpar med boxningsträning och sina känslor för Pål, en begåvad låtskrivare som bor hos sin pensionerande fiskarfarfar och brottas med en förlamande scenskräck.
In i trion kommer Eva, en mystisk rockbrud med tajta brallor och fladdrande ögonfransar, precis när den mer fotriktiga Lena ska försöka berätta för Pål vad hon egentligen känner.
Figurer så typiska att de gränsar till klyschor, alltså, och i fel händer hade den här filmen antagligen kunnat bli en katastrof. Men ”Känn ingen sorg” är det motsatta: en ljuvlig, vemodig historia om uppväxt och vänskap, förvaltad av lysande, mestadels okända skådespelare och präglad av en sällsynt fingertoppskänsla i regi och dialog.
Inte minst har ”Känn ingen sorg” ett djupt besjälat manus: både poetiskt och roligt, skrivet med lätt hand men proppfullt hjärta. Upphovsmakaren Cilla Jackert (”Spung”, ”Molanders”, ”Lite som du”) håller sig tätt intill den klassiska sagan om ungdom och drömmar, men hon förvaltar den intelligent och egensinnigt – i den mån här finns stereotyper handlar de mer om formen än om utförandet. Till och med porträttet av indiegudinnan Eva håller sig på rätt sida av det rockpornografiska perspektiv som ofta kommer med typen: hon är föralldel skildrad som en manlig fantasi, men med omsorg och respekt om figuren.
Vad ett ungt, hängivet Håkan-fan tycker om den här sortens tolkning av sin idol har jag ingen aning om. Men för oss som huvudsakligen lyssnat från ett artigt avstånd blir filmen både en introduktion och en smart, själfull inramning till hans musik – Hellströms filmiska texter sätts i en kontext som ger dem djup och färg, bokstavligen, då det Göteborg som syns i filmen förmodligen aldrig sett vackrare eller mer drömskt ut.
Framför allt lyckas ”Känn ingen sorg” fånga en stämning: den i att vara ung, i att befinna sig i den sortens symbiotiska vänskaper som livet bara har plats för i åren kring 20, i att ha sina skivor och favoritlåtar som livboj. Enkelt att minnas, desto svårare att skildra utan att trampa över eller trampa fel.
Göteborgskuriosa: Ebbott Lundberg flimrar förbi som lodis i en scen utanför Bengans skivor. Blinka inte, för då missar du honom.
Gå till toppen