Försvunna Malmö

Knivarna satt lösa på Backarna

”Backaandan” är omvittnad. Centrum är maktens boning. I alla tider har människorna i de två stadsdelarna levt parallella liv i olika världar. Nu slås allt samman.

Det där med väderstreck har alltid varit snurrigt i Malmö. Och inte blir det lättare av att Kirseberg i öster numera ligger i stadsdelsområde Norr.
Å andra sidan, på Kirseberg har man alltid vetat var man står. Redan på den danska tiden syntes maktens Malmö på behörigt avstånd från Stora Kiörsebergsbacken. När malmöborna ville båla på första maj och S:t Hans red man ut till backarna. Häxor brände de också här ute. Och när Karl XII firade sin kröning med stora festligheter i Malmö 1698 tände man en stor fröjdeeld på Kirseberg, ett budskap som skulle synas miltals och vittna om malmöborna och skåningarnas glädje över att tillhöra Sverige.
Även om småbrukarna inte åtnjöt det beskydd som vallgravarna och garnisonen erbjöd var Kirsebergsvången tidigt och i praktiken en del av Malmö, styrd från Stortorget av magistrat, borgmästare och landshövding.
På det Östra fältet betade värnbornas och borgarnas kreatur. Och de två sandbackarna tjänade som grustag för byggnationerna inne i staden. Med transporter åt motsatt håll fördes döda fångar och enkla soldater som begravdes i Garnisonsparken, i ”Tjyvaparken”. I det perspektivet blev det logiskt att senare förlägga både fängelse och mentalsjukhus till Backarna.
Med jordbruksrationaliseringar i Skåne sökte sig före detta arrendebönder vid mitten av 1800-talet till Malmö där industrialiseringen erbjöd arbetstillfällen. Mellan 1860 och 1880 fördubblades Malmös befolkning. De fattiga hamnade i Caroli församling och Östra Malmö, och de fattigaste längre österut. Kirseberg blev tidigt en förstad.
Det sades att knivarna satt nog så lösa på Backarna. Området ansågs vara kvarter för stadens slaktare och hundratals ”tattare”. Det har berättats att Malmöpågar som följde Backatöser hem efter dansen vände vid Östervärn av rädsla för att få på truten. Till och med polisen ska ha undvikit Kirseberg.
Ryktet om ”Backabusarna” levde vidare länge med barnrikehusen, Östergård och ”Gula faran”.
Men det fanns även en annan sida. Nedanför vägen till Lund låg villorna Saaris, Midhem, Sjölunda, Hilmarsro och Almedal. Här hade grosshandlare och disponenter sommarnöjen runt förra sekelskiftet.
Kirsebergs sjösida har beskrivits som en idyll, med frukt- och blommande hagtornsträd. Den långgrunda stranden till den så kallade sandsjön låg vid Spillepengsmarken och Skjutsstallslyckan, ungefär där spårområdet breder ut sig idag. Där badade Kirsebergsborna förr.
I den viken hamnade också Malmöbornas avloppsvatten. Rosendals pumpstation byggdes något år in på 1900-talet.
Surast var dock Segekanalen. När stambanan byggdes längs kusten 1855–1856 lät man parallellt med den bygga en vattenled. Jorden användes till banbanken, men skälet var främst att dels hindra en fördämning av Sege å, dels att via slussen vid Slussplan leda in friskt vatten i Malmö kanal som på den tiden var svårt förorenat av industrierna i centrala Malmö.
Kanalens syfte fick dock motsatt verkan. Vattnet rann åt fel håll, eller inte alls, och fick smeknamnet ”Surån”. I ärligheten namn ska kanske tilläggas att även friskt vatten har passerat Kirseberg, via Bulltoftaverket, kulvert under Vattenverksvägen och vattentornet i Kirseberg (som dock blev bostäder redan 1916). Det var dock vatten avsett för centrala Malmö. Husmödrarna på Backarna tog tvätten på rullebören för att klappa sin tvätt nere vid ”Surån”.
En tre–fyrahundra meter av det sura diket finns kvar längs Sege industriområde. Långgrunda Sandsjön blev industrihamn och vackra Spillepengen en soptipp. Badar gör Backaborna numera i Västra hamnen. Villa Saaris försvann och på tomten anlades bostadskvarter där fotbollslegendaren Bosse Larsson växte upp. ”Gula faran” revs 1983 och Östergård är idag ett grillparadis för barnfamiljer. Bulltofta vattenverk förser fortfarande Malmö med vatten och Rosendal pumpar alltjämt avloppsvatten, numera till reningsverket i Sjölunda. Slaktarna är borta men en del av traditionen förs vidare av Bulltofta kött.
Kvar är den omvittnade samhörigheten, kallad Backaandan. Även om Kirsebergslitteraturen på biblioteksfilialen sorterar under Malmösektionen.
– Jag är Malmöbo, slår Celie Gustavsson fast och blickar ut över Kirseberg från åttonde våningen på Segevång. Från hennes balkong kan man se ända till centrala Malmö.
Här ute har hon bott nästan hela sitt långa liv. Hon växte upp på Bulltofta, området som idag kallas Valdemarsro. Där fanns allt hon behövde som barn. En äldre Celie åkte till Amiralen för att dansa. Sen gick hon hem på natten. Ibland åkte hon in till centrum för att gå på bio och ”ströga”. Pojkarna gick på ena sidan av Södergatan och på andra sida gick flickorna. Och så tittade man på varandra.
Nu slås allt ihop. Centrum och Kirseberg blir till en stadsdel.

Läs mer om stadsdelen

A M Thagaard, Backarna.
Malmö - den törstande staden (red: Erik Winnfors).
Lennart Olsson, Backabusar.
Malmö Östra Sjukhuset – den okända staden.
Läs alla artiklar om: Försvunna Malmö
Gå till toppen