Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Vill vi se när alla lyssnar?

Filmen har diskuterat övervakning som ämne i snart 100 år. Men blir massavlyssning mindre intressant att göra fiktion av nu när det faktiskt sker på riktigt?

Från den tyska filmen Das Leben de Anderen, De andras liv..
”Det här utvecklar sig till en spionfilm.” Så sa filmfotografen Edwin Lee för någon vecka sedan. Han pratade dock inte om sin egen film – den fem minuter långa ”Verax”, som handlar om Edward Snowdens första dagar i Hongkong – utan om verkligheten.
Och nog har han rätt. Den pågående historien om den amerikanske Prism-avslöjaren är ju på alla sätt filmisk: vi har en säregen huvudperson som jagats jorden runt av världens största supermakt. Inträngd i ett slags märkligt taxfree-ingenmansland, har han suttit gömd någonstans i det stora transitområdet på Moskvas flygplats. Det stormaktspolitiska spelet är långt ifrån över: presidenter pressas av andra presidenter, diplomater och agenter gör dealar bakom stängda dörrar.
Och medan underrättelsetjänsterna inför världspressens ögon noga har skannat av de plan som lyft för att försöka fånga in förrädaren, har alltså Snowden lyckats med konststycket att bli förevigad på film – långt innan historien har fått ett slut. Dessutom långt innan någon egentligen vet särskilt mycket om vad det ens är som har hänt. För vad är egentligen sant och falskt i den här historien? Har verkligen den amerikanska myndigheten NSA direkttillgång till Facebooks servrar?
”Verax” är verkligen ingen speciell film. Den är egentligen bara värd att nämna av två anledningar: att den grupp amatörer som ligger bakom kortfilmen lyckats hitta en huvudperson som är nästan otäckt lik Snowden och att den gjordes så snabbt att den kunde läggas ut på Youtube medan nyhetsflödet om händelsen fortfarande var som störst.
Vilket naturligtvis var huvudpoängen. I vår tid är just snabbhet något som värderas högt, vilket upphovsmännen själva lyfte fram som en av anledningarna till att de gjorde filmen: ”Att bli först med att göra något om detta var uppfriskande”, kommenterade Lee när antalet visningar på webben hade överstigit 100 000.
Någon dag senare visade det sig att det inte endast var kvickfotade amatörer som var framme och nosade på ämnet. Hollywood hade i praktiken vädrat biljettintäkter i samma stund som nyheten om Snowden briserade och rykten började omedelbart att spridas.
– Arbetet är redan igång, säger Mats Jönsson, docent i filmvetenskap i Lund.
– Dels har agenturer öppet frågat efter manus om Snowden-affären, dels finns det andra som redan sitter och skriver. Naturligtvis är den här historien något som man betraktar som säljande.
Att många aktörer inom filmbranschen hoppar på Snowden-affären utan att tveka, säger så klart en hel del om vår tids intresse för dokumentära händelser. Men det säger också någonting om att ämnet i sig – övervakning – anses vara intressant att göra film om. Trots att det skulle kunna anses vara alldeles för känsligt, åtminstone i USA, där hållningen gentemot Snowden är annorlunda än i Europa.
– Men då ska man komma ihåg att Hollywood i dag inte är en amerikansk filmindustri, säger Mats Jönsson.
– De flesta bolagen är multinationella. Det finns alltså helt andra intressen bakom pengarna och det enda som egentligen gäller är att hitta riktigt bra berättelser.
Snowdens avslöjande har gett övervakningsdebatten en helt ny dimension. Visst har vi diskuterat övervakning förr – ta bara FRA-frågan eller 1990-talets avslöjande om det USA-ledda spionprogrammet Echelon, den första stora massavlyssningen av internet.
Nu har dock den allmänna medvetenheten blivit större: det råder ju inte längre några tvivel om att vår kommunikation övervakas – om den så sker via telefoner eller internet. Och när tjänster som används så flitigt som Facebook dras in i dessa sammanhang, blir övervakningsfrågan betydligt mer personligt brännande för väldigt många.
På ett sätt är det därför en ny världsbild som växer fram, där medborgarna aldrig riktigt kan vara säkra på vem som lyssnar när de pratar. Detta gäller oavsett var i världen de befinner sig, eller vilka maktpositioner de har. Nyligen kom ju även nyheten om att USA, förutom att skanna de sociala nätverken, också har spionerat på EU:s ambassader i Washington och i FN, samt mot EU:s högkvarter i Bryssel.
Att övervakningen i ännu högre grad kommer att växa som betydande samhällsämne som en följd av Snowdens avslöjande är alldeles självklart. Men på vilket sätt kommer egentligen filmvärlden att plocka upp frågan, förutom de planerade filmerna om Snowden?
Övervakning som tema för film är långt ifrån något nytt. I själva verket skulle man kunna prata om en tematik med en oerhört lång tradition. Det första exemplet kom faktiskt så tidigt som från 1924, i den sovjetiske regissören Yakov Alexandrovich Protazanovs ”Aelita”, där överklassen använder övervakning för att kontrollera arbetarklassen.
Sedan dess har övervakning på olika sätt förekommit genom hela filmhistorien. Grovt räknat kan man framförallt se två stora trender: antingen handlar övervakningsfilmerna om en dystopisk totalitär stat (”Metropolis”, 1927, ”Minority Report”, 2002) eller om thrillerartade kriminaldraman.
I de senare kan antingen en oskyldig person bli utpekad som skurk och därmed få myndigheterna efter sig (”Enemy of the State”, 1998) eller så blir en stackars människa förföljd av en kriminell som har tekniken på sin sida (”The Net 2.0”, 2006).
I stort sett samtliga övervakningsfilmer har någon sorts koppling till den diskussion som förs i samhället i övrigt. De är tätt knutna till sin tid och den integritetsdiskussion som förs när manuset skrivs.
Den första övervakningsfrågan som dyker upp handlar om kamerornas närvaro i sig. I dag är vi så vana vid att kameror existerar att vi inte ens tänker på detta som något märkligt. Men så var det verkligen inte när kamerorna både hade blivit så små och så billiga att de plötsligt blev möjliga att köpa även för privatpersoner. En följd av den utvecklingen blev häftig diskussion om personlig integritet. Skulle vem som helst nu bara kunna gå ut och ta bilder av folk? Utan att fråga? Så småningom fick vi mycket riktigt också en rad filmer som på olika sätt problematiserade ämnet med smygtagna bilder (”Fönstret åt gården”, 1954, ”Peeping Tom”, 1960).
Det andra stora temat dyker upp efter andra världskriget, i skuggan av Sovjetunionens utveckling. George Orwell skriver 1984 under 1940-talets sista år och ger därmed dystopikerna den standardmall för vidriga kontrollhungriga förtryckarstater som än i dag används flitigt (”1984”, 1956, ”THX 1138”, 1971, ”Brazil”, 1985).
När vi kommer fram till 1960- och 1970-talet blommar för första gången konspirationsteorierna upp fritt i populärkulturen. Efter mordet på John F Kennedy och framförallt efter Watergateskandalen, riktas intresset allt mer mot tanken på att det existerar stora statliga konspirationer, där makthavarna för folket bakom ljuset (”Alla presidentens män”, 1976, ”Vittnet måste tystas”, 1981).
Även här finns det en samstämmighet med stämningarna i övriga samhället. Konspirationsteorier frodas när tilltron till de styrande är låg. De lockar ju med något alldeles unikt: en känsla av att det finns samband och förklaringar i en rörig värld vars händelser annars kan te sig omöjliga att förstå sig på. Allt ont som händer behöver alltså inte vara meningslöst – det kan i själva verket vara resultatet av en ond, hemlig plan. Denna kan så klart sättas i verket på väldigt finurliga sätt med hjälp av modern teknik, som allmänheten ofta inte känner till något om.
– Jag tror att man kan länka filmutgivningen till medieteknologins utveckling i stort, säger Mats Jönsson.
– Under 1970-talet kommer en mycket mer sofistikerad teknik och då får vi filmer som Alan J Pakulas ”Klute”, ”The Parallax View” och ”Alla presidentens män”, där han tittar på den privata, politiska och kommersiella övervakningen. Pakula är ju känd för sin paranoia, det vill säga att han med sina bilder kan skapa känslan av att någonting är fel i samhället, att det är något i den stora apparaten som inte fungerar. Det låg väldigt väl i tiden.
På 1980-talet kommer sedan storföretagen allt oftare att avbildas som onda och maktfullkomliga i filmer, till dess den digitala utvecklingen gått så långt att den i sig blir föremål för filmarnas intresse. Plötsligt är ju precis allt möjligt.
I ”Enemy of the State” är det just NSA – den myndighet som Snowdens läcka handlade om – som jagar huvudpersonen med hjälp av modern teknik. Det står med ens klart hur långt in på skinnet som myndigheterna har kommit: Will Smiths huvudperson tvingas i stort sett klä av sig naken för att bli av med alla spårningsmanicker. Att Gene Hackmans rollfigur verkar vara en äldre variant av den övervakningsnojige man han spelade i filmen ”Avlyssningen” (1974) ger också en bild av hur myndigheternas kontrollsystem ökat på 25 år.
Här mot slutet av 1990-talet blandas också övervakningen som kontrollsystem med övervakning som underhållning på ett nytt sätt. I takt med att dokusåporna gör sitt intåg i tv-världen – namnet ”Big Brother” kommer ju för övrigt från Orwells 1984 – kommer också mängder med filmer som använder sig av denna nya kändisskultur som motor för sina berättelser (”The Truman Show, 1998, ”EDtv”, 1999).
Vad landar då allt detta i?
Möjligen går vi nu in i en tid då alla dessa historiska dramabyggstenar kommer att vävas samman till en betydligt mer komplex filmmix som rymmer det mesta: det faktum att alla hela tiden går omkring med kameror i sina mobiler, den dystopiska kontrollstaten som övervakar allt, den storskaliga politiska konspirationen, storföretagens makt över vår vardag, samt dokutrenden och de sociala medierna som innebär att vi själva berättar allt mer om våra liv.
– I dag filmar ju alla, säger Mats Jönsson.
– Det gör att det kommer oerhört många filmer om vanliga människor som upptäcker något märkligt eller kommer något skumt på spåren. Det handlar ju om ett slags övervakning underifrån, att lillebror ser dig.
Det finns dock skäl att anta att filmerna från och med nu flyttar fokus från de internationella storbolagen till staten och makthavarna. Vilket i så fall skulle kunna vara en direkt följd av den senaste tidens avslöjanden.
– Man kan tänka sig att vi går tillbaka till ett slags 1970-tal, där det inte längre är företagen som är syndabocken, utan staten, säger Pelle Snickars, medievetare med fokus på nya och gamla medier.
Men ett problem för de filmmakare som vill dramatisera övervakningsämnet, är hur man ska visualisera något som information, datamängder och internetanvändande.
– Ta telefonin som exempel, säger Pelle Snickars.
– Redan för 100 år sedan användes telefonin som ett sätt att visualisera samband. Man använde sig ofta av en split screen-teknik, där en person pratade i vänstra delen av bilden och en annan i den högra – med ett landskap inlagt emellan.
Telefonen har genom hela filmhistorien använts på detta sätt för att visa vem som har information och vem som inte har det. Internet är dock lite knepigare att hantera för filmmakarna.
– Ser man istället på ämnet film och nätet, är det ganska få filmer som dramatiserar internet. Det är ju för att det är väldigt svårt, säger Pelle Snickars.
– För hur visualiserar man egentligen internet? Det är då vi får de här närbilderna på kablage eller gränssnitt som huvudpersonerna använder som aldrig ser ut som de vi är vana vid, eftersom det helt enkelt inte gör sig på bild. Här kan jag tänka mig att de som vill göra film om exempelvis Snowden kan stöta på patrull, för vad är det egentligen de ska visualisera?
Kanske kan intresset för dagens övervakning snarare leda till att vi riktar blickarna bakåt i tiden. Sara Heldt är manusförfattare som bland annat arbetat med tv-serierna ”En pilgrims död”, ”Drottningoffret”, ”Kronprinsessan” och ”Kungamordet”. Just nu jobbar hon tillsammans med Johan Widerberg med manus till filmatiseringen av Leif GW Perssons ”En annan tid, ett annat liv”, som så småningom kommer att gå i tv under namnet ”Den fjärde mannen”.
– Historien handlar en hel del om Stasiarkiven, där det bland annat fanns massor av namn på svenskar, säger Sara Heldt.
– Och som klimatet är nu, med all diskussion om övervakning, så är det klart att håret reste sig lite på armarna när jag insåg sambandet. Ett sådant här ämne blir ju ännu mer intressant att skriva om när det finns en koppling till nutiden.
När det gäller dramatiseringar av övervakningsfrågan är det möjligt att framtida filmer kommer att lida av det som man skulle kunna kalla för James Bond-dilemmat. Så länge som den tekniska utvecklingen fortfarande kunde slå biopubliken med häpnad, fungerade det att fylla Bond-filmerna med makalösa manicker och påhittade tekniska prylar.
I dag är dock situationen lite annorlunda. Vi har accepterat att i stort sett vad som helst är möjligt. Bondfilmernas maskinpark har därför reducerats betydligt och är numera inte längre en given höjdpunkt i filmerna. För vem skulle egentligen bli imponerad över något numera?
Men innebär det att man av den anledningen kan tänka sig samma dramatiska problem vad gäller övervakningen – det vill säga att den var mer intressant att skapa fiktion kring fram till att det inte var alldeles uppenbart att den faktiskt föregick på riktigt?
– Både ja och nej, svarar Sara Heldt.
– På ett sätt överträffar ju verkligheten dikten hela tiden. Börjar man läsa om till exempel Assange och Wikileaks så häpnar man. Och tar man ett ämne som Snowden, är frågan om det inte mer intressant att läsa om än att se en låtsashistoria på film som handlar om samma sak. Det blir inte alltid så lyckat att göra dramatik av verkligheten så nära inpå.
Samtidigt skulle berättelser av den här typen kunna få filmbranschen att ta ännu ett steg mot det dokumentära.
– Det ska bli väldigt intressant att se hur de lägger upp det här, säger Mats Jönsson.
– För detta skulle kunna vara en möjlighet för Hollywood att producera nästan renodlade dokumentärer. Dramaturgin finns ju där redan.
Oavsett vilket är det klart att övervakningen – på något sätt – har kommit för att stanna. Det finns i stort sett inte en enda thriller som inte innehåller en scen med en övervakningskamera. Vi har med andra ord kommit ganska långt ifrån den tid då dolda kameror stod för en rolig familjeunderhålling, dråpliga skratt och generade leenden.
Gå till toppen