Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Går inte att undfly

Ohyggligt och nödvändigt. I Charles Reznikoffs diktsamling finns ingen berättarröst, bara vittnets utmejslade stämma.

Förintelsen.

Author: Charles Reznikoff. Publisher: Övers Ulf Karl Olov Nilsson. Ramus.. PublishYear: 2013.
Ett av mina allra första kritikeruppdrag för Sydsvenskan var att recensera filmen ”Shoah”, Claude Lanzmanns dokumentärfilm om Förintelsen.
Här visades inga bilder från koncentrationsläger, här fanns inte ett enda fotografi av dödade judar eller gaskamrar. Filmen bestod av vittnesberättelser, där alla bilder skapades i huvudet på den som såg filmen, och de var outhärdligt starka.
Charles Reznikoffs diktbok ”Förintelsen” påminner på många sätt om ”Shoah”. Reznikoff föddes 1894 som son till ryskjudiska föräldrar i Brooklyn.
Han studerade juridik, vilket hade sin betydelse när han nästan hela sitt liv kom att arbeta på ett diktverk som rörde autentiska rättsfall i USA.
Mot slutet av sitt liv – han dog 1976 – arbetade han på ett diktverk om Förintelsen, efter att i åttio år vägrat - går det att dikta om detta ämne för någon som inte varit där?
Som utgångsmaterial använde han en publikation av USA:s regering om Nürnbergrättegången och protokollen från Eichmannprocessen i Jerusalem. Reznikoff bearbetade stoffet, för att nå största möjliga kraft ur vittnesmålen. Det finns ingen berättarröst, bara vittnets utmejslade stämma.
Objektivism har Reznikoffs metod kallats, och precis som i ”Shoah” är det bilderna i huvudet som inte går att undfly.
En besökare hejdade en gång ett av barnen,
en pojke på sju eller åtta år, vacker, livlig och glad.
Han hade bara en sko, den andra foten var bar
och hans rock, som var av god kvalitet, saknade knappar.
Besökaren frågade efter hans namn
och sedan vad hans föräldrar gjorde;
han svarade: ”Far arbetar på kontor
och mor spelar piano.”
Sedan frågade han besökaren om han skulle få träffa sina föräldrar snart–
de sade alltid att barnen snart skulle få åka därifrån till sina föräldrar igen –
och besökaren sade: ”Javisst, i morgon eller nästa dag.”
Och då tog barnet fram ett halvt armékex ur sin ficka
som han hade fått i lägret,
och sade: ”Jag sparar den här halvan till mamma”
och sedan brast pojken, som nyss varit så glad,
ut i tårar.
Liksom ”Shoah” går det inte att ta till sig denna diktsamling annat än i korta avsnitt.
Vad finns att tillägga efter denna historia om en pojke och en mor som tillhörde dem som dödades? Reznikoff lyfter fram detta vittnesmål, utan förhistoria, utan fortsättning.
En grym och fruktansvärd ögonblicksbild där barnets empati ställs mot bödlarnas mördande.
Den sakliga tonen bär vittnesmålen rakt in i den ogarderade läsaren.
Det är svårt att läsa, det är ohyggligt, det är nödvändigt. Ulf Karl Olov Nilsson svarar både för den raka översättningen och ett initierat efterord.
Gå till toppen