Kultur

Det kritiska ögonblicket

Andrzej Tichýs grundsyn är mörk, hoppet om en bättre värld lyser som en tynande låga medan apokalypsen närmar sig, skriver Nils Schwartz.

Kairos.

Author: Andrzej Tichý. Publisher: Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2013.
Att läsa Andrzej Tichýs nya roman ”Kairos” är som att sitta framför tv:n med en skenande fjärrkontroll, vilken likt en målsökande robot letar upp alla programsekvenser som innehåller krig och våld, motstånd och förtryck, uppror och nederlag.
”Kairos” är ett grekiskt begrepp, ursprungligen använt av filosofen Isokrates cirka 400 år före vår tideräkning som en motsats till ”kronos”, det vill säga den linjärt framrullande tiden som obevekligt för oss från födelse till död. ”Kairos” är ett hack i tiden, ett ögonblick här och nu där allt kan ske, en möjlighetsbetingelse. Vanligen översätts begreppet till ”det rätta ögonblicket”, vilket antyder något positivt och gynnsamt för den fortsatta utvecklingen.
Så är det knappast hos Tichý – omslagsflikens mera neutrala formulering ”det kritiska ögonblicket” täcker bättre romanens urval av händelser och namn som huller om buller passerar revy, från andra världskrigets motståndsrörelser till dagens arabiska vår.
Liksom i romanen ”Fält” (2008) är Tichýs grundsyn mörk – de revolutionära resningarna mot makten utmynnar som regel i nederlag, hoppet om en annan och bättre värld lyser bara som en tynande låga medan apokalypsen närmar sig.
Med den här romanen kliver Tichý fram som den andra visionären i den svenska samtidslitteraturen, vid sidan av Lotta Lotass. Men där Lotass fyller sina senare böcker med oorganisk materia – sten, sand, is, sol, vatten – håller sig Tichý mestadels kvar innanför den mänskliga horisonten. Hans apokalyps ligger närmare i tiden, kanske är den redan påbörjad, och då har han inte ens nämnt klimatförändringarna.
”Kairos” är en roman som under pågående arbete ännu brottas med sin form, och det är snarare brottningen som redovisas än den färdiga gjutformen. Lyriska avsnitt fogas in som porösa murstenar i prosans tätt sammanpressade människomateria. Avbrutna meningar som förgäves söker sin punkt är ett flitigt brukat stilmedel, som för att markera att ingenting ännu är avgjort, att ännu hänger apokalypsen i luften.
Såsom Vergilius ledde Dante tar Tichý med läsaren på en resa genom ett landskap av förlorade illusioner och statuerade exempel. Men ännu är vi inte framme vid Inferno, ännu uppe- håller vi oss i limbo, transitstationen mellan himlen och helvetet, där den utstakade färdriktningen väntar på sitt bekräftande visum.
Läsaren reser inte ensam – Tichý skickar med fyra följeslagare på färden. En av dem är Peter Weiss, författaren till ”Motståndets estetik”, som Tichý rimligen måste ha hämtat inspiration i under skrivandets gång. En annan är Johanna Dark, den fiktiva frälsningssoldaten som i Bertolt Brechts pjäs ”Heliga Johanna från slakthusen” likt Jeanne d’Arc tar steget från barmhärtigheten till barrikaderna.
De båda andra är mera udda bekantskaper. Länge tror jag att Irmtraud och Bernward är framsprungna ur Tichýs fantasi. Men i listan på 61 personer som han publicerar sist i boken och säger sig ha citerat i förvrängd eller dold form, dyker en Bernward Vesper och en Irmtraud Morgner upp som främmande fåglar bland idel välbekanta namn.
Det visar sig – efter googling – att varken Bernward Vesper eller Irmtraud Morgner är påhittade gestalter. Bernward var Gudrun Ensslins man som fick ta hand om deras barn, när hon enrollerade sig i Baader-Meinhof-ligan. Irmtraud var en östtysk romanförfattare som Stasi hade god koll på tack vare hennes mans kontinuerliga rapportering.
Att Tichý ger två perifera gestalter en så framträdande position i sin roman kan synas lite godtyckligt. Men det kanske är just godtyckligheten som är romanens poäng och bärande idé. ”Kairos” tycks skriven med slumpgeneratorn som episk drivkraft. Den liknar mera ett oavslutat work in progress än en färdigslipad produkt. Svårläst är den inte i detaljerna, men oöverskådlig som helhet. Den har inte samma emotionella appell som ”Fält”, men den intellektuella intensiteten är stark.
”Kairos” är en roman som pågår medan man läser den. Den vägrar följdriktigt att sätta punkt
Gå till toppen