Försvunna Malmö

Det äldsta Malmö finns på landet

Limhamn uppstod ur medeltida Hyllie by som nästan utplånades av industrialiseringen vid kusten.
Men än kan man chilla vid Killan och i dagarna har det nyare Limhamn inkorporerats med uråldriga Hyllie.

För äldre Malmöbor är stadsdel Väster det samma som Gamla Väster.
Och Hyllie, det är rena landet. Med en doft av fläder.
Vi tar tåget västerut, mot Klagshamn, som man kunde göra för hundra år sedan. Kliver på vid Malmö Västra station, åker längs Neptunigatan, Slottsparken, passerar sjukhuset och gör uppehåll vid Södervärn. Med cykel kan man än idag följa spåren efter spåren. I hörnet Spårvägsgatan och Nobelvägen lämnar vi Ystadbanan och åker mot Trelleborg. Första stopp är Kulladal station. Vi kliver inte av. Där stationen en gång låg finns numera en hundrastplats.
Vi tuffar vidare. Cykelbanan går mellan husen på Kulladal, i en lummig miljö. Landskapet öppnar sig efter arenan och det färgglada köptemplet. En pilallé leder ut mot landet. Vi passerar Vintrie station som numera är en ombyggd privatbostad. Även stationsbyggnaden i Västra Klagstorp finns kvar, om än i bedrövligt skick. Vi nynnar på Skumparp blues, när som sädesfälten böja sig för vinden. Få människor syns till, desto fler hästar.
Vid Tygelsjö hoppar vi av för att byta spår. Den gamla stationsbyggnaden ligger numera inklämd i ett industriområde. Skylten hänger där än. Tåget/cykeln rullar längs Klaghamnsbanan mot havet.
Ängsholms station där man lastade betor är utplånad. Strax söderut ligger Sjötorpsdösen från första delen av yngre stenåldern. Med sina 5 500 år på nacken är dösen det äldsta stående byggnadsverket inom stadsdel Väster och hela Malmö.
Vid ändhållplatsen kunde man fortsätta till Limhamn med landets första reguljära busslinje – och åter till Malmö med ”Sillatåget”. Klagshamns station – nu som privat bostad – är en reslig stenbyggnad av ett slag som man förväntar sig att finna på den brittiska landsbygden. Inte här.
Förvisso hade man bränt kalk i området sedan me-deltiden men det var först med industrialiseringen som lantbrukare Lars Hermodsson – han dog 1900 och vilar på Tygelsjö kyrkogård – startade kalkbrytning och bränning i mindre skala. Danska ägare tog vid, byggde ut udden, hamnen, öppnade järnvägen och 1898 drog man samman Västra Klagstorps hamn till Klagshamn.
Således är Klagshamn liksom Limhamn, en industriell produkt. En biprodukt, skulle man kanske kunna säga.
Limhamn omtalas förvisso redan 1522 med ”lim” i betydelsen ”kalk”. Ett första privilegium för att bryta kalk utfärdades 1622. Men på en karta över Hyllie socken från 1660 är Limhamn bara en flugskit i det nordliga hörnet, markerad med tecken för hus och trädgård på en vång som betecknas som ”Betesmarck, fordom opgraffen till Limbhamdn och dess kalcke bruket”. Medan Hyllie by – vars namn är känt sedan 1100-talet – är utmärkt med trettiotalet hus runt kyrkan och fägata ner till havet. Den motsvaras idag av Hyllie Kyrkoväg. Dagens fägata är en ridstig som utgår från Malmö ridklubb söderut.
Även om de flesta av gårdarna kom att flytta ut från bygatan i samband med enskiftet 1809 är det medeltida vägnätet delvis bevarat med Svennedalsvägen och Östra Hyllievägen. Kvar finns också byns ”vanning”, kallad Killan (Tjillan), idag nästan igenväxt. Den medeltida kyrkan revs 1889, men den vackra kyrkogården som bör vara Malmös minsta och kanske äldsta uppbär ännu kors och gravstenar, en del av dem är daterade på 1700-talet. Här har Hylliebor begravts i minst 700 år.
Även byarna med marker i omnejden har en historia längre än Limhamn: Bunkeflo (belagt 1289), Vintrie (medeltiden) och Naffentorp (1346). Spår finns ännu kvar, som ”Wintrie bro” – en stenpir där man förr landade fångsten. Det östligaste huset i Bunkeflo by kallat ”Röven”, som krog även kallat ”Bierhused” på gränsen till Fosie är borta. Kvar finns Naffentorpsgården och Petersborg, den senare sägs vara Sveriges minsta fideikommiss – i släkten Bagers ägo sedan 1717. Flera generationer Bager vilar på Bunkeflo kyrkogård sida vid sida med lantbrukare med tjänstefolk och en och annan ryttmästare. Den gamla kyrkan från 1200-talet revs utan tillstånd och ersattes med en vräkig byggnad som invigdes i slutet av 1800-talet.
De dansk-svenska krigen innebar stora risker för skövlingar och bränder. Och ett mindre slag stod vid Västra Klagstorps kyrkogårdsmur 1710. Men det var i Hyllie och Bunkeflo man kanske främst motsatte sig en försvenskning. 1658 var en del av befolkningen involverade i den så kallade Malmösammansvärjningen som gick ut på att 800 danskar skulle landstiga i Limhamn och släppas in genom stadsportarna.
Planeringen skedde på prästgården i Bunkeflo i närvaro av bland annat kyrkoherden Niels Allesen och hans gode vän Bartolomeus Mikkelsen på Limhamn med ensamrätt till all kalktillverkning i Skåne. Invasionen misslyckades, Mikkelsen och två andra borgare avrättades men Allesen och övriga i gänget benådades och sattes i fängelse. Allesen blev senare förvisad och präst i danska Slagelse.
Fart på Limhaffen (Limhamn) blev det först när familjen Suell fick äganderätten till kalkbruket. Frans Suell den yngre drev 1790 igenom storskifte och samlade sina ägor vid Annetorp, efter hustrun Anna af Trolle. En bit in på 1800-talet lät Suell inrätta tjänstebostäder på en plats kallad Stormby och som låg ungefär vid nuvarande Vikingagatan och Geijersgatan.
På 1820-talet utgjorde fiskare och sjöfolk bara en liten del av befolkningen. Framväxten av Limhamn ska först och främst ses som en del av en stor samhällsomvandling, industrialismens framväxt och en omfattande urbanisering. Industrisamhället Limhamn expanderade runt nybildade Skånska Cement AB som 1871 tog över kalkbrottet.
Skånska Cement hade inte bara den ekonomiska makten, utan också den politiska. Den starke mannen kallades ”Limhamnskungen”, men hette Rudolf Fredrik Berg (1846–1907).
Samtidigt slutade Hyllie by att existera som centrum i Hyllie landskommun 1906 och gick samman med köpingen Limhamn, som hade runt 10 000 invånare när det inkorporerades med Malmö 1915.
I dagarna har Limhamn än en gång blivit ett med Hyllie. Därmed blir Hylliekroken åter en begriplig adress.

Läs mer:

Johan A Lundin, Näten på Limhamn.
Jeanette Rosengren och Urszula Striner, I de dödas vilorum.
Malmös kartor (red T Tykesson).
Bunkeflo – vår hembyggd, Bert Persson.
Tidigare avsnitt: Stadsdelsområde Norr, 20 juli 2013.
Läs alla artiklar om: Försvunna Malmö
Gå till toppen