Kultur & Nöjen

Prickar som smittar

De sprider sig i skriftspråket likt kräksjuka på en förskoleavdelning i februari. Punkt punkt punkt har blivit den osäkra skribentens universalkrydda – och e-språkets smörjmedel.

Allt har inte varit frid och fröjd på Högevallsbadet i Lund det senaste halvåret. Luften har varit dålig, skåpen har gått i baklås och ångbastun har varit ur funktion. Plus att jag ständigt tvingas byta bana när några elitsimmare ska träna.
Förmodligen var det därför texten på bildskärmen ovanför den elektroniska biljettkontrollen kändes lite hotfull, trots det glada budskapet.
”Sätt i biljetten och ha en trevlig dag…”, stod det.
Och nu vill jag att du noterar slutet: ha en trevlig dag punkt, punkt, punkt.
Jag blev lite ställd. Varför fanns de tre punkterna där? Var det tre flirtiga punkter? Var de hotfulla? Ett underförstått samförstånd som jag inte begrep?
Uppstigen ur bassängen sökte jag bland mina egna sms i telefonen: fullt med trippelpunkter. På Facebook, i chattsamtal, på bloggar och varhelst du kan tänka dig.
Punkt-punkt-punkt-raseriet är över oss.
När jag ringer den myndighet som har hand om svenska språket, Språkrådet, bekräftas mina farhågor.
– Det har exploderat. En godtycklig grafisk konvention som bara sprider sig. Någon borde göra en undersökning av det här, säger språkvårdaren Ola Karlsson.
De tre punkterna, eller ellips som de ofta kallas, är ett skiljetecken. Varje skiljetecken har sin karaktär och plats i språket. Det enkla kommat, det lite förnämare semikolonet, den rappa divisen och det stolt presenterande kolonet.
Ellipsens funktion är att markera att något har uteslutits. Något har tagits bort, tre punkter har tagit dess plats.
Bruket av ellips varierar och skalan sträcker sig från fräsch grammatisk kosher till migränframkallande galenskap. I sin enklaste och otvetydigaste form används ellips när man behöver förkorta ett citat.
”Gorilla, leopard och hyena, tre djurarter som sedan decennier finns representerade i Gislaveds Folkets park, tillhör savannens trevligaste bekantskaper” blir kort och gott ”Gorilla, leopard och hyena… tillhör savannens trevligaste bekantskaper.
Hade ellipsbruket stannat vid detta hade allt varit frid och fröjd. Tyvärr gör det inte det. Jämför följande två exempel – och bäva för den inkorrekt använda ellipsens förödande verkan.
– Jag har din tröja på mig!
– Jag har din tröja på mig …
Det första är muntert och kärvänligt, en kommentar man blir glad av. Det andra, däremot, skulle kunna vara skickat av Norman Bates eller Hannibal Lector. De tre ynka punkterna i slutet förvandlar ett trevligt tillrop till heta linjen-flås.
Och de förvandlar ett muntert (om än aningen klistrigt amerikanskt) ”Ha en bra dag” till något olycksbådande eller dubbeltydligt, allt beroende på vad man läser in i punkternas ställe. Se bara:
– Ha en trevlig dag… (din jävel!)
– Ha en trevlig dag… (vi har hällt nervgas i badvattnet)
– Ha en trevlig dag… (trots att vi vet att duscharna inte funkar)
– Ha en trevlig dag… (diaboliskt skratt: muhahahahaha)
Ellips är ett särskilt frekvent inslag i informellt skriftspråk, alltså det som vi rasslar ur oss i sms, statusuppdateringar, mejl och Twitterinlägg. Som en grammatikens motsvarighet till Piffi allkrydda saltas det idag friskt med både två, tre och fyra punkter mellan var och varannan mening, konstaterar Språkrådets Ola Karlsson.
Han fortsätter:
– Och när vi frågar om de här punkterna så har folk inget riktigt svar. Eller så säger de att de ser det som ett mellanting mellan komma och punkt.
Samma slutsats drar Jenny Myrendal, forskare i lingvistik vid Göteborgs universitet. Trippelpunkten blir ett sätt att signalera att kommunikationen är informell.
”Jag vet också att det är vanligt (och accepterat) i chatt att använda… istället för standardpunktuation (.) eller istället för en konjunktion (och). I mina data från diskussionsforum tror jag också att… kan användas för att uttrycka ett visst mått av osäkerhet när man gör påståenden av olika slag”, skriver hon i ett mejl.
Ola Karlsson på Språkrådet drar en parallell till smilisar, alltså de glada teckengubbar som dyker upp i e-språk och som ofta mildrar eller nyanserar det skrivna.
– I den här nya användningen signalerar de någonting, någonting som ska fyllas i, en oavslutad tanke.
Jag minns mina första år som journalist, hur intresserad jag då var av själva skrivandet. Jag läste klassiska reportage av svenska och amerikanska journalister. Inte minst new journalism-föregångaren Tom Wolfes sprakande skildringar av ungdomskultur i böcker som ”The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby” gjorde intryck.
Tom Wolfe strösslade skiljetecken i ett hårt spänt språkligt fyrverkeri som tog med läsaren rakt in i karaktärernas tankeflöden.
Shawn is a very quiet man. He has a soft, somewhat high voice. He seems to whisper all the time. The whole … zone around his office, a kind of horsehair-stuffing atmosphere of old carpeting, framed New Yorker covers, quiet cubicles and happy-shabby, baked-apple gentility, is a Whisper Zone. One gets within 40 feet of it and everybody … is whispering, all the secretaries and everybody.
Något av det där flödet försöker jag fortfarande få till ibland. Men min favorit är tankstrecket, snarare än ellipsen. Den som får en menings andra sats att liksom studsa mot den första:
Huset var tomt, övergivet – med ett enda, fruktansvärt undantag.
Och det händer trots allt (erkänner jag med rodnande kinder) – att en eller annan trippelpunkt smyger sig in också i mina texter. Särskilt när jag ska ange tankepauser i tal, någon som letar efter ord. Eller ett favorittrick: slutsatsen som infinner sig liksom under talets gång:
Vi behöver ved, sågar, frigolit, dunkar, stålrör… och ett par, tre snickare. I alla fall om vi ska bli klara i tid.
Jag hoppas jag kommer undan med det. Och måtte jag aldrig avsluta en text med klyschor som ”men det är en helt annan historia…” eller ”fortsättning följer…”
Hur förhåller sig andra yrkesskribenter till de tre punkterna? Författaren och skrivläraren Sigrid Combüchen skriver ytterst få, berättar hon. Och om hon gör det, så stryker hennes förläggare dem.
– Jag är väldigt noga med sådana skrivmanér. Möjligen kan de passa när man uppdaterar sig på Facebook, säger hon.
Det kan alltså lätt gå slentrian i ellips – eller för den delen semikolon, kursiveringar och diviser. Och saken blir inte bättre av att ellipser av naturen indikerar något outtalat, uteslutet och icke-precist.
– Det måste kunna motiveras varför du använder dem i språket. Man kan inte skriva så bara för att man inte gitter göra något annat, säger Sigrid Combüchen.
Författaren Maria Küchen är betydligt mer positiv till de trenne punkterna. Men med förbehållet att ellips framför allt trivs i lite enklare, mer informellt språk.
”Jag älskar punkt-punkt-punkt och överanvänder det flitigt, dock sällan i publicistisk text där jag har en känsla av att det blir för… diffust. Där kom det!” svarar hon i ett mail.
Kulturskribenten och journalistläraren Maja Ljung är mer skeptisk när hon svarar på min mejlfråga.
”De är sådana där darlings i språket som smyger sig in en gång, sedan två och sedan tre gånger. I samma text! Och då är det katastrof. För läsaren. Men också för den som skriver.”
Skribenten tror sig liksom ha hittat ett spännande stilistiskt grepp för att markera vaghet. Släpighet, kanske. Rymd rent av, tolkningsutrymme för mottagaren av texten. Men icke. Punkterna skapar en känsla av tveksamhet. Vad vill den som skriver med punkterna? Vad betyder punkterna – egentligen?”
Och det är ju det som är det svåra och viktiga med att skriva texter överhuvudtaget: att skriva exakt det man menar.”
Misshandlat, illa valt, övergödslat och vagt. Nej, tre punkter verkar inte tilltala språkproffsen. Varken i sig eller som de numer används.
Ändå älskar vi de tre små punkterna. Ändå känns det skönt att skriva dem. Varför?
Kanske är det så enkelt att mycket av den kommunikation som tidigare sköttes muntligt – och där osäkerhet, undertext och ironi enkelt kan signaleras med gester och tonfall – nu sker i skrift. Och då behövs grafiska markörer för att just sådana signaler ska gå fram.
Eller så är allt skolans fel som vanligt. Men det är en helt annan historia …
Gå till toppen