Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Med blicken vänd mot Europa

Svenskt, danskt, tyskt, polskt eller rumänskt. Eva Ström har läst åtta diktsamlingar av internationell klass som botar vår isolerade provinsialism.

Varför har Polen så fantastiska poeter? Är det landets blodiga 1900-talshistoria som gjort att detta koncentrerade uttryck utvecklats så lysande?
Tre polska poeter är aktuella med diktvolymer, Wisława Szymborska, Zbigniew Herbert och Tadeusz Rózewicz, vilka tillsammans med Czesław Miłosz är giganterna i polsk 1900-talspoesi.
När Szymborska fick Nobelpriset 1996 sägs att det första hon gjorde var att skriva till Herbert och Rózewicz och mer eller mindre be om ursäkt för att just hon fick priset.
Översättaren Irena Grönberg berättar detta i sitt efterord till Tadeusz Rózewicz ” Recycling”. Rózewicz född 1921 och motståndsman under kriget, utvecklade en avskalad dikt som blev generationspoesi för de unga. Han lyckades hålla sig fri från 50-talets påbjudna socialrealism och förde sin lyrik under följande decennier mot en collageliknande storform där omvärlden blåser in i kaotisk splittring. Samtidigt finns hos Rósewicz en dramatisk tydlighet, en förmåga till dräpande lakonismer. Fräschören imponerar i denna sena dikt och Rózewicz bevarar nyfikenhet och skärpa i sin luftiga engagerade tidsdikt.
Även Zbigniew Herbert är en filosofisk ironiker, men Herberts dikt är mer skulpterat formmedveten. ”Inskrifter” är ett urval från 1956–1998, där bittra krigserfarenheter ofta är grund. ”Vår skara av åhörare förtjänar skönhet, men också sanning, det vill säga – fasa”, har han sagt. Mest berömd har han blivit för sina drastiskt uppstudsiga dikter om Herr Cogito från 1975.
I en politisk dikt, ”Fem män”, från debuten, beskriver han fem män som ska arkebuseras och försvarar paradoxalt rätten att skriva en icke politisk dikt.
vad talade de fem om
natten före avrättningen
om sanndrömmar
om bordelläventyr
om bildelar
om sjöresor
om att han aldrig
skulle öppnat i spader
om att vodka är bäst
av vin får man baksmälla
om flickor
frukter
om livet
därför går det
att i poesin använda grekiska herdenamn
eller frestas fånga morgon- himlens färg
att skriva om kärleken
och likafullt
än en gång
med dödligt allvar
skänka den förrådda världen
en ros
Kanske är ändå Wizława Szymborska den främsta av de tre. Hon har en rokokomässig lätthet i sitt anslag, och aldrig mullrar hennes dikt av tunga tankeled, men den mänskliga erfarenheten finns alltid hos denna Mozartsyssling.
Med diktsamlingen ”Nog nu” i Anders Bodegårds översättning satte hon punkt för sina tonsatta tankar, utan bedrövelse, med stor saklighet.
Ändå förnimmer man levandet och livssmärtan i varje rad. Szymborska vet att det finns dikter som aldrig blir skrivna och hon får det att framstå som rikedom istället för förlust.
Ellerströms ger även ut ”Fingervisningar”, en liten volym av Szymborskas valfrände Werner Aspenström. Aspenström förde små journaler, där han noterade drömmar, händelser och kortare dagboksnotiser, vilka även fungerade som arbetsböcker. Här framträder en mediaskygg poet med en växande vantrivsel i kulturcirkusen. ”Djuren och träden har det liksom människan svårt på många sätt, som allt levande, men de lever och dör föredömligt oironiskt”, skriver han och motsätter sig att en kritiker kallat honom ironiker. Med enkel saklighet beskriver Aspenström sin sista smärtsamma sjukdomstid. ”Vi har tårar kvar. Men sansad sorg är inte också det en form av gemenskap och kärlek?”, lyder denna lågmälda boks sista rad, som fördjupar mötet med en av våra stora poeter.
Polen, Sverige och Spanien, här finns de bästa poeterna sade en gång en äldre poet till mig. Jag skulle vilja tillfoga Rumänien. Dan Shafran har i sin gärning på Rumänska Kulturinstititet skapat en oumbärlig mötesplats, inte minst med hjälp av det prestigefyllda Sorescupriset. ”Erratum till paradiset” av Marin Sorescu, är en generös urvalsvolym, där just Shafran står för urval, tolkning och efterord. Aspenström ville inte bli kallad ironiker, men Sorescu är utan tvivel en varmt lekfull ironiker som mästerligt behärskar sina uttrycksmedel. Men allt är sannerligen inte ironi. ”På tjurens sida” återger en plågsam tjurfäktning där mänsklig fåfänga kontrasterar mot djurets värdighet. Under sin sista svåra sjukdomstid dikterade Sorescu för sin hustru dikter, som är gripande i sin nakenhet. ”Förfärlig är den trånga passagen/genom stängslet/både för människor och djur”, skrev han dagen innan han dog 60 år gammal. Ändå bär honom orden så länge som möjligt och hans dikter följer honom som fåglar.
De rumänska och polska poeterna visar hur poesi kan överleva under totalitära förhållanden. Rumänskfödda Gabriela Melinescu lämnade sitt hemland 1973 för kärleks skull och hon var då en hyllad poet, vars samliv med Nichita Stanescu inspirerat båda till en djärvt, nyskapande dikt och Melinescus lyskraftiga lyrik fylldes av häpnadsväckande bilder med rötter i surrealism, myt och folkdiktning. Ett starkt och självmedvetet poetiskt Jag kommer till uttryck – ett jag som med mytisk kraft tilltalar fåglar, gudomar, Karlavagnen och Satan likväl som änglar och människor. I Sverige rådde dock 70-talspuritanism där en mytiskt färgad, individualistisk diktning betraktades med snäva ideologiska glasögon och även religionen betraktades med skepsis. ”På guldfiskens rygg” är ett fylligt urval som visar att hennes uttryckskraft inte förändrats. Melinescu bottnar fortfarande i sin ungdoms visionärt otämjda surrealistiska expressionism, i solitär suveränitet långt från påbjudna moden. Hennes kongeniala bilder samspelar i självklart egensinne lika befriande som vackert.
1984 satt Pia Tafdrup med Mikael Strunge i tv-programmet ”Bazar” och talade sig varm för en avancerad modernistisk dikt med influenser från Mallarmé och Lautréamont. De två var exponenter för den nytändning inom dansk poesi som kontrasterade mot brukspoesins vardagsrealism. Internationellt framgångsrika Tafdrup har blivit flitigt översatt och nu har även nya diktsamlingen ”Salamandersol” utkommit på svenska. Här diktar Tafdrup om varje år av sitt 60-åriga liv i ett narrativt flöde. Tafdrup är säker på hand och beskriver precist sitt liv och sin väg mot dikten. Hennes poesi har nu nått en större tillgänglighet, samtidigt som den språkliga omsorgen finns kvar i denna öppet flödande dikt, fylld av en bejakelse över livsresans rikedom.
Tyska stjärnskottet Monika Rinck presenteras med diktsamlingen ”Till omfamningens frånvaro”. Rinck har kallat sin dikt för en rytmisk ceremoni och liknat den vid att bygga ett näste. Dikterna blir också verkliga boplatser, där Rinck utvecklar en associationsrik, gåtfullt mättad dikt, där hon virtuost kan slänga in allt hon vill med influenser från romantik, symbolisk modernism och postmodernism. Lyssna till titeldikten i original på Youtube, där Rinck ger prov på vidunderlig musikalitet, som kan erinra om Paul Celan. Hör även den magiska dikten ”Der Teich”, med drag av sorg, saga och skuld. Hennes dikt har narrativa drag, även om vi bara nås av reflexer av ett skeende.
Ingen av dessa diktsamlingar av internationell klass har getts ut av storförlagen. I synnerhet Ellerströms ska ha en eloge för att de motverkar vår isolerade provinsialism.

Diktsamlingar

Recycling. I urval och översättning av Irena Grönberg och Tomas Håkanson. Tranan.
Inskrifter. Valda dikter 1956-1998. Översättning Irena Grönberg. Ellerströms.
Nog nu. Översättning Anders Bodegård. Ellerströms.
Fingervisningar – ur De svarta böckerna 1990- 1997. Urval och redigering av Anna Aspenström och Hans Isaksson. Ellerströms.
Erratum till paradiset. Urval och översättning Dan Shafran. Ellerströms.
På guldfiskens rygg. Urval och översättning Inger Johansson. Ellerströms.
Salamandersol. Översättning Jonas Rasmussen. Ellerströms.
Till omfamningens frånvaro. Översättning Cecilia Hansson och Anna Lindberg. Rámus.
Gå till toppen