Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En lågmält betvingande laddning

”Happy Yingmei”, Yingmei Duan hos Lilith Performance Studio på Malmö konsthall, till och med 18.8, performance ons-sön.
Stillsam och trolsk. Yingmei Duans tålmodiga performance ”Happy Yingmei” är oväntat stark tycker kritikern Carolina Söderholm.

Bild: Foto: Helene Toresdotter
Det ser ut som om någon gått bärsärk i ett hörn av Malmö konsthall. Den vita väggen trasas sönder av ett hål, stort nog att hukande tränga sig genom. Innanför öppnar sig en mörk glänta. I dunklet nynnar någon mjukt på en melankolisk visa. Osäkert trevar jag mig fram bland prasslande löv, och plötsligt står hon där.
”Happy Yingmei” är en trolsk och stillsam performance. Jag vet inte vad jag tänkt, men upplevelsen är oväntat stark. Utan att släppa blicken kommer hon tätt inpå. Den ihopvikta papperslappen rymmer hennes önskning.
Redan när Malmö konsthalls satsning ”24 spaces – en kakofoni” öppnade i maj var det tydligt att Lilith Performance Studio stod för ett av de tyngsta och mest genomarbetade bidragen bland utställningens 24 nordiska, icke-kommersiella konstforum. I Liliths glasade rum tog Donna Huanca emot besökarna, och byggde sin konst av inlämnat material och intima samtal. Nu kvarstår hennes arbete som installation, medan kinesiska Yingmei Duan finns på plats för live- performance under sex veckor.
Det är ett åtagande värt respekt: alla dessa timmar av nynnande i mörkret, i väntan på ett skyddslöst möte. Performanceakten, denna vanligen flyktiga konstform, tänjs ut i tiden, en utmaning som både aktörerna och Lilith Performance Studio visar sig mogen.
Senare läser jag att Duan föddes med gomspalt i norra Kina 1969, och tillbringade sina första 21 år i tystnad. Så är hennes närvaro fortfarande stumt utlämnande i sin närhet. Fast väl ute i ljuset, gör den handskrivna instruktionen mig först besviken. Vad hade jag trott – en magisk biljett till lyckans rike? I Oscar Wildes saga ”Den lycklige prinsen”, som Duan inspirerats av, förenas en prinsstaty och en svala genom den lycka som goda gärningar medför, även om det personliga priset blir högt. Men Duan kräver inga uppoffringar. Istället beskriver hon sin sorg efter den tyske konstnären Christoph Schlingensief, och ber mig gå in på hans hemsida.
Det är naturligtvis ingen slump att hon nämner honom. Under 2000-talets början studerade Yingmei Duan i Tyskland för Marina Abramović, och arbetade under en period för Schlingensief. På Venedigbiennalen 2011, kort efter hans död, överrumplades jag av hans allkonstverk i Tysklands paviljong – i sitt ödesmättade, teatraliska uttryck långt från Duans mer återhållsamma praktik.
Likväl har hon blivit ett internationellt namn. Redan för fem år sedan byggde hon en stad av sopor på Lilith, där hon naken vandrade runt och tyst konfronterade besökarna bland konsumtionssamhällets spillror. Ett par år senare återkom hon med just ”Happy Yingmei”, som i fjor också visades på Hayward Gallery i London, och unisont hyllades av den brittiska pressen. Med rätta. Lågmält öppnar hon en passage till ett annat tillstånd, och fyller det personliga mötet med betvingande laddning.
Gå till toppen