Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: En glappande regering

Glappet mellan självupplevd kompetens och omgivningens bedömning kan vara både pinsam och rolig.

Fredrik Reinfeldt i Almedalen.Bild: Foto: Henrik Montgomery
Denna blandning av sekundärskam och kittlande humor är bekant från komedins värld. Det är därför som vi både skruvar på oss och skrattar när Helan kör med Halvan och sedan själv råkar illa ut, när George Costanza i Seinfeld misslyckas med sina projekt eller när Basil Fawlty tror att han driver ett lyxhotell.
Fenomenet existerar även i politiken, där storvulna anspråk tenderar att slå tillbaka: politik handlar ju om att administrera en bångstyrig verklighet.
Carl Bildt fick som statsminister äta upp sin beskrivning av den borgerliga koalitionsregering som han bildade 1991. Den hade, förklarade han, höjt politiken "från det rutinartade förvaltandet till den skapande statskonsten". Bildts politik, "den enda vägens", ledde till 500 procents ränta 1992 och valförlust 1994.
Göran Perssons strategi var en annan. Han såg ned på sina ministrar för att därigenom framhäva sig själv:
"Jag leder inte världens mest briljanta regering."
Om statsråden sade han, en smula urskuldande:
"De är snälla människor, ungefär som Gösta Grävling. De vill ju väl."
Persson var en driven statsminister åren 1996–2006. Men till sist slukades han i glappet mellan sin egen självtillräcklighet och vad hans regering faktiskt levererade. När han på sitt allvetande sätt viftade bort problemet med arbetslösheten inför valet 2006 asfalterade han vägen till det socialdemokratiska nederlaget.
Ett mer sentida exempel på kontraproduktiv narcissism i politiken är den arme Håkan Juholt. Nästan direkt efter hans installation som socialdemokratisk partiordförande i mars 2011 blev det generande uppenbart att han hade befordrats långt över sin kompetensnivå. Den ende som inte förstod var han själv.
Juholt skroderade vitt och brett om sina talanger, lyckligt omedveten om att han subtraherade från mänsklighetens samlade vetande så fort han öppnade munnen. Vad som var en tragedi, för Juholt och för hans parti, förvandlades emellanåt till ofrivillig komedi. De socialdemokratiska opinionssiffrorna trycktes ned mot 25 procent och Juholt avgick i januari 2012, då Stefan Löfven tog över som partiledare.
Bildt, Persson, Juholt. Tre exempel på att det inte lönar sig att skrävla i en så egalitär politisk kultur som den svenska.
Detta leder fram till den nuvarande borgerliga alliansregeringen.
Moderaten Fredrik Reinfeldt, statsminister sedan 2006, odlar en lågmäld och resonerande image. Men då och då skymtar det fram att han anser sig stå i ett slags ödesförbindelse med nationen. I en intervju med Svenska Dagbladet 2007 sade han:
"Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär."
Några år senare lät det så här:
"Vi är bäst på att ta ansvar för Sverige och lösa de samhällsproblem vi ser. Vi lovar inte först, vi lovar inte störst och mest och inte till alla, men när vi säger något då gäller det."
Personligen leder Fredrik Reinfeldt fortfarande kompetensmatchen. I en mätning från Skop, publicerad i juni, uppgav 63,5 procent att han är skickligast i rollen som statsminister; Stefan Löfven noterade 36,5 procent.
Men glappet mellan Reinfeldts anspråk och hur hans regering genomför politiken börjar bli besvärande stort. Det kan möjligen vara en bidragande orsak till att väljarna ett drygt år före valet vänder ryggen åt den enda sittande borgerliga regering som blivit omvald, om än med förlorad majoritet.
I Statistiska centralbyråns majmätning var det samlade stödet för regeringen nere på 40,7 procent. Den rödgröna oppositionen med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade majoritet med 50,5 procent.
Regeringens odds har knappast förbättrats av Nuonaffären.
Interiörerna är nästan lika svindlande som beloppen.
Statliga Vattenfall köpte 2009 det nederländska energibolaget för 89 miljarder kronor. Det var en riktigt usel affär. I förra veckan tvingades Vattenfall till en gigantisk nedskrivning på 29,7 miljarder kronor.
Regeringen har ett självklart ägaransvar. Så hur bedömde den riskerna? Lyssnade den på varningarna från experterna och konsultfirman McKinsey?
När Vattenfall den 23 juli presenterade sin kvartalsrapport – en förlust på 23,3 miljarder kronor – ryckte finansmarknadsminister Peter Norman (M) ut med beskedet att endast dåvarande näringsministern och centerledaren Maud Olofsson varit informerad om Nuonaffären. De andra tre partiledarna, inklusive statsministern, skall ha varit ovetande.
Förutom det osnygga i att skylla på en avgången minister framstår det som osannolikt att en transaktion av denna magnitud inte var förankrad i koalitionsregeringens inre kabinett. Enligt näringsdepartementets eget diarium tog Olofsson upp Nuonfrågan med sina kollegor. En central formulering lyder:
"Finns ej skäl att säga nej till affären."
Nu hävdar Peter Norman, häpnadsväckande nog, att anteckningen är felaktig.
I väntan på att detaljerna klarnar framstår det som troligt att regeringen lät Vattenfall sprätta iväg medel motsvarande ett par försvarsbudgetar utan att närmare reflektera över eventuella problem eller över den kritik mot formerna för bolagets utlandsexpansion som långt tidigare hade framförts av Riksrevisionen.
Efter sju år vid makten framstår ministären Reinfeldt som anmärkningsvärt slarvig.
Att bekämpa utanförskapet på arbetsmarknaden var regeringens högst prioriterade uppgift efter valsegern 2006. För att få fler i arbete skulle framför allt två försäkringssystem reformeras: a-kassan och sjukförsäkringen. Att något behövde göras på dessa områden var de flesta överens om, men regeringen var både döv och blind för konstruktiv kritik. Förändringarna forcerades fram utan ordentliga förberedelser. Resultatet blev därefter.
En halv miljon löntagare lämnade a-kassan sedan avgifterna 2007 differentierades utifrån antagandet att högre avgifter i branscher med hög arbetslöshet skulle hålla nere lönerna och leda till fler jobb. Det fungerade inte. Under årets Almedalsvecka tillkännagav Fredrik Reinfeldt att differentieringen skall slopas.
Reformerna i sjukförsäkringen drevs också fram på lösa grunder. När läkare i slutet av 2009 slog larm om att dödssjuka cancerpatienter piskades ut på arbetsmarknaden backade regeringen och genomförde brådstörtade lagändringar. Dåvarande socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) ursäktade det hela med att remissinstanserna inte hade påpekat "de här orimliga konsekvenserna". Det var felaktigt. Varningsflaggor hade hissats av Sveriges Kommuner och Landsting, Folkhälsoinstitutet, Försäkringskassan, Samhall och TCO. Men regeringen hade inte tagit till sig synpunkterna. Schabblet kan ha kostat alliansen den egna majoriteten i valet 2010.
Så är det lärarlegitimationen, ett av huvudnumren i utbildningsminister Jan Björklunds (FP) hittills föga framgångsrika ansträngningar att höja kvaliteten i skolan. Det visade sig omöjligt att legitimera 180 000 lärare på den korta tid som regeringen ställt till förfogande. Skolverket måste hyra in personal från bemanningsföretag. Det räckte inte: reformen fick skjutas upp.
Det främsta ansvaret för en regering är att slå vakt om statens kärnverksamheter. Men kärnan vittrar sönder. Försvaret har nästan upphört att fungera. Poliserna har blivit fler men klarar upp allt färre brott. Domstolarna är överbelastade och saknar tillräckliga resurser.
Till detta skall läggas finansminister Anders Borgs (M) återkommande prognosmissar när det gäller den ekonomiska utvecklingen.
Hur kan det då komma sig att regeringen fick förnyat förtroende 2010? Vid tiden för valet noterade SOM-institutet i Göteborg den högsta förtroendesiffran för en svensk regering sedan dessa årliga mätningar startade.
Två huvudfaktorer låg bakom valresultatet. Den ena hade ingenting med regeringen att göra. Socialdemokraterna gjorde ett präktigt självmål när partiets stollefalang pressade Mona Sahlin att öppna för regeringssamverkan med ett måttligt reformerat kommunistparti. Mittenväljarna flydde hals över huvud.
Den andra faktorn var finanskrisen, som slog till på hösten 2008. Regeringen imponerade med sitt lugna och säkra uppträdande. Det blev inga panikåtgärder, staten tog inte över Saab och Anders Borg höll hårt i statsfinanserna.
Annorlunda uttryckt:
Förtroendet för alliansregeringen ökade när den inte gjorde någonting.
För att återkoppla till komedins värld:
När regeringen väl gjort någonting har det påfallande ofta slutat med en politisk variant av Peter Dalles entusiastiska uppfinnarfigur:
"Tänkte inte på det."
Det var roligt i Lorry. I politiken blir det bara pinsamt.

MER ATT LÄSA

www.riksrevisionen.se.
www.scb.se.
www.som.gu.se.
Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval (Weyler) red. Torbjörn Nilsson.
Gå till toppen