Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hellström en ödmjuk guide

Sofiero i Helsingborg 1.8.

Som scenartist är Håkan Hellström säkrare än någonsin, skriver Anders Jaderup. Arkivfoto: Linda Axelsson 2010
Som om inte bilden på Älvsborgsbron i bakgrunden vore tillräckligt har Håkan Hellström placerat en stång med tre gatuskyltar på scenen:
Andra långgatan, Gullbergs kaj, Dåliga gatan.
För det är givetvis där vi befinner oss, i Håkan Hellströms låtvärld där det verkliga Göteborg smälter ihop med det fiktiva, där självupplevda scenerier varvas med skrönor och gestaltningar.
Och Hellström guidar runt i den där världen med en uppviglande ödmjukhet som han förfinat genom åren. I ”Det kommer aldrig va över för mig”, första numret med sång efter den instrumentala inledningen, hävdar han visserligen att han ”är ett tappat självförtroende” men som scenartist är han självsäkrare än någonsin. Han litar på sin röst och på sitt band – och han litar på sin hängivna publik, inte minst när han överlåter hela första versen av nya, skimrande vackra balladen ”Valborg” åt fansens sång.
Bandet har förresten genomgått ett par personalbyten. Att gitarristen Daniel Gilbert hoppat av kändes på förhand mest dramatiskt – han har alltid varit Hellströms egen Sancho Panza – men ersättaren Mattias Hellberg fyller tomrummet utan problem.
I inledningen av ”Jag har varit i alla städer” är Hellbergs munspel det enda som ackompanjerar Hellströms tillfälliga gitarrspelande.
Rent teoretiskt borde de nya låtarna vara de mest intressanta, som mötet mellan soul och försiktig postpunk i ”Livets teater” och softrockiga stamningsövningen ”Du kan gå din egen väg”. Men Hellström ställer sådana teorier åtminstone delvis på ända när han fyller sina klassiker med så mycket energi att de framstår som pånyttfödda. ”Ramlar” är det bästa och mest uppenbara exemplet, ett lyckligt kaos som kompletteras med en soulig bandpresentation och en utdragen paus innan euforin släpps fri igen.
”Man måste dö några gånger innan man kan leva” är magnifik, lika kantstött som hoppfull, och när en sedvanligt ösig ”Kom igen Lena” avlöses av en nästan lika ivrig ”För en lång lång tid” tycks det som att Hellström och bandet tänker hålla Sofiero på fötter hela natten.
Att de istället lämnar scenen känns först snopet men sedan kommer man ihåg att Håkan Hellström hinner uträtta mer under sina extranummer än vad de flesta artister mäktar med under en hel konsert. I hjärtknipande storstadsserenaden ”När lyktorna tänds” är vi också tillbaka mitt i det där fiktiva Göteborg, fyllt med svartsjuka, desperation och våld. Och så fort låten är slut vill jag dit igen.
Gå till toppen