Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Fult och vackert sida vid sida

”Drömmar om byn Ding” är tung läsning men Yan Liankes prosa är målerisk och rytmisk och mitt i allt elände finns en besk galghumor som räddar berättelsen från sentimentalitet, skriver Oline Stig.

Drömmar om byn Ding.

Author: Yan Lianke. Publisher: Övers Anna Gustafsson Chen. Atlantis.. PublishYear: 2013.
Aidsepidemin i Kina på 90- talet såg annorlunda ut än den i västvärlden och förtigs av andra orsaker. Här var det regimen som lockade fattiga bönder att sälja blod, med påföljden att de dog som flugor ett decennium senare. Den exakta dödssiffran är osäker, men författaren Yan Lianke berättar i en intervju att när han besökte byn Ding i Henanprovinsen, hade 200 av samhällets 800 invånare dött i aids. Han berättar också att han avhållit sig från att skildra de mest fasansfulla detaljerna i sin roman, för att skona sina läsare.
”Drömmar om byn Ding” är tung läsning:
”Folk sålde blod som galna över hela slätten. Och tio år senare, när febern föll över oss som ett kyligt regn, blev alla de som hade sålt blod sjuka. De dog som hundar och som myror.”
Det är den nyss avlidne tolvårige pojken Qiang som berättar byns historia. Hans far, Ding Hui, är den störste blodhandlaren i provinsen, en riktig girigbuk, som inte drar sig för att fylla blodpåsarna över maxgränsen och helt kallt råder bönderna som redan är svaga av anemi att ställa sig på huvudet för att piggna till. För pengarna som han tjänat har han byggt sig ett tjusigt tegelhus och när den dödliga febern drabbar byn ser han chansen att sälja de kistor som regeringen skänkt gratis till de drabbade. Sonen Qiang blir förgiftad av byborna som hämnd för alla oförrätter.
”Drömmar om byn Ding” kan läsas som en moralitet. Lika mycket som om aidstragedin, handlar den om kampen mellan gott och ont, samvete och samvetslöshet, individ och samhälle. Som motpol till den cyniske och egoistiske Ding Hui står den rättrådige farfadern, den gamle skolläraren, som förgäves försöker få sin äldste son att be byn om förlåtelse och bjuder in de febersjuka att bo kollektivt i den utrymda byskolan. Det är också han som drömmer de sanndrömmar som löper genom romanen i kursiva avsnitt.
Yan Liankes prosa är målerisk och rytmisk, det raka berättandet varvas med poetiska metaforer och omkväden. Det fula och vackra står sida vid sida, den bedövande vackra naturen, febersåren och förtvivlan.
Mitt i allt elände finns det en besk galghumor som räddar berättelsen från sentimentalitet. Och en insikt om att människor vänjer sig också vid det mest fruktansvärda.
De gör sitt bästa för att leva på som vanligt, de förälskar sig, intrigerar och smider planer. Helvetet blir en normalitet, de slutar att räkna de döda. Den förbjudna kärlekshistorien mellan Qiangs farbror och den unga Lingling, som båda är döende, tillhör romanens höjdpunkter.
Yan Lianke är en av Kinas mest väletablerade författare men under senare tid har flera av hans verk förbjudits av regimen. ”Drömmar om byn Ding” hann knappt komma ut innan den drogs in av censuren.
Det är upprörande men säger också något om litteraturens kraft.
Och ingen kan tvivla på vem som bär skulden till aidstragedin i Henan.
Gå till toppen