Kultur & Nöjen

”Ilska på Twitter vardagsmat”

Att provocera fram ilska i syfte att själv framstå som den sansade och vettiga har blivit vardagsmat på Twitter, skriver Anders Mildner.

Bild: Arkvfoto: Christine Olsson/Scanpix
Vi börjar bli vana vid dem nu – de moraliska twitterbråken. En diskussion spårar ur, ogenomtänkta ord flyger över tangentbordet och vips har en gräns passerats för hur man egentligen bör uppföra sig.
Bråk av den här typen fångas numera direkt upp av tidningar, åtminstone om det rör sig om kända personer eller människor med något slags offentlig ställning.
Man kan säga att det finns två skäl för detta. Dels ser bråk i sociala medier åtminstone på ytan ut att involvera många, eftersom de tar plats på en hyperoffentlig arena, dels föder artiklar om Twitterkäbbel många delningar i sociala nätverk, vilket i sin tur leder till fler besök på tidningarnas sajter (vilket då kan sägas bekräfta att redaktionerna gjorde rätt i sin bedömning att nyheten var värd att skriva om).
Allt borde med andra ord vara fullständigt oproblematiskt. Men så enkelt är det inte riktigt. Twitterbeefar har existerat lika länge som Twitter, men det är egentligen först på senare tid som de har börjat användas som medvetna redskap för propaganda, vilket gör att journalisterna har all anledning att fundera lite extra över vilken roll de spelar.
I förra veckan hamnade en professor i Lund i blåsväder sedan han kallat en chefredaktör för en islamfientlig tidning för ”vidrig” och skrivit att han ville spotta henne i ansiktet.
Med andra ord: Ett skolboksexempel på hur man inte bör uppföra sig, oavsett situation. Eftersom professorn är anställd vid Lunds universitet kan man också hävda att hans olämpliga agerande riskerar att smeta av sig på universitetet.
Inga konstigheter.
Så när universitetet möts av klagomål och skärmdumpar från ordväxlingen, reagerar de ansvariga på precis det sätt man förväntar sig: De tar professorn i örat och förklarar att så här kan man inte uppföra sig om man har en tjänst hos oss.
Och när universitetet reagerar, blir det så klart omöjligt för journalisterna att inte ta upp historien. Alltså skriver de.
Det knepiga med hela denna kedja av lätt förutsägbara händelser är att den är så lätt att manipulera.
Vid sociala bråk av den här typen – särskilt om ämnet är invandring eller islam – finns det nämligen alltid en part i bråket som aldrig behöver bry sig om uppförandekoder.
Att det är just den parten som kräver att det omgivande samhället på moraliska grunder ska fördöma ett dåligt uppförande är naturligtvis inte oproblematiskt. Hur man ska hantera saken är inte helt självklart, men det sämsta man kan göra är nog att i nyhetsvärderingen låtsas som om inte problematiken existerar.
Hatet mot det som upplevs som främmande flödar starkare och mer fritt än någonsin på internet. Det uttrycker så klart en massa saker. Men vad det numera också säger i dessa tider av sociala nätsamtal – ja, vad det faktiskt ber motparten i diskussionen om – är: Bli upprörd, reagera med magen och inte med hjärnan, låt din ilska och upprördhet över detta hat svämma över så du skriver de där orden du egentligen vet att inte får lov att skriva. För precis då, i det ögonblicket, vinner vi. Då blir vi de normala och sansade och du och alla våra andra motståndare framstår som aggressiva och fientliga.
I dag är det här en metod som i högsta grad används medvetet. När diskussionen har provocerat fram ilska och dåligt uppförande, vet fottrupperna precis vad som ska göras. Skärmdumpar tas, mejl skickas till arbetsgivaren med frågan: Är det verkligen så här som en av era anställda ska uppträda?
Eftersom svaret självklart kommer att vara nej, måste något slags exempel statueras och en pudel göras. (I det aktuella fallet med professorn kan man misstänka att det skyndsamma svaret också har att göra med universitetens allt mer nervösa förhållande till sina studenter, eftersom varje inskrivet huvud innebär en viss summa pengar.)
I takt med att den här metodiken används allt flitigare, blir det också svårare och svårare för tidningarna att hävda att de bara sköter sina uppdrag och bevakar nyhetsflödet neutralt.
Dagens transmediala metadebatter – tidningsdebatter om internetdebatter, som i sin tur leder till nya debatter på bägge platser – börjar allt mer likna slutna system, fullt möjliga att förutsäga. I sådana slutna system har dock varje beståndsdel en specifik uppgift att fylla. Jag är inte helt säker på att journalisterna kommer att vara nöjda när de upptäcker vilken uppgift de har fått på sin lott.
Gå till toppen