Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Ekonomi

Forskare vill ha sumpad skiva

Fyra skånska kräftexperter visar att dyrast
och svenskt inte behöver vara bäst.

Kräftorna ställdes på bordet utan något som avslöjade om sort och ursprung. En halvminut senare hade testpanelen identifierat vad som låg på alla de nio faten, inklusive de latinska namnen.
När en professor och tre doktorer i limnologi (läran om sötvatten) testar kräftor handlar det inte bara om smak utan också om tarmfärg, sumpning, sädesledare, pestfläckar, skalömsning, skillnaden mellan en svensk och turkisk signalkräfta och om det är lättast att räkna romkorn när kräftan är kokt eller rå. Med mera.
Marika Stenberg, Per Nyström, Kajsa Åbjörnsson och Wilhelm Granéli är kräftexperter som tycker om att äta djuren de forskar kring.
– Sådan är den fria forskningen, säger Per Nyström när det visar sig att experterna inte är riktigt överens i sina bedömningar.
Och skälet till det är att det visar sig ett par gånger att två kräftor ur samma paket kan ha olika smak och konsistens.
På det stora hela tycker testarna att kräftorna, med något dyigt undantag, håller godkänd kvalitet och i ett par fall smakar riktigt gott. Och att det inte är självklart att färska svenska kräftor alltid behöver vara bättre än frysta turkiska.
Ingen kräfta får full pott. Det beror framförallt på att ingen kräfta är ordentligt sumpad. Det avslöjas bland annat genom att ändtarmen är svart. De fyra experterna pillar alltid bort tarmen eftersom de vet vad en kräfta lever av (maskar, plankton, insektslarver).
– En kräfta ska sumpas, det vill säga läggas i rent vatten i fem dagar innan den kokas. Då försvinner all dysmak, tarmen blir ljus och kräftan blir högklassig, säger Per Nyström.
Någon minut tidigare har han ropat "SUMP! OÄTLIG!" efter att ha sugit på en kinesisk jumbokräfta.
– Den har en bismak av champinjon, säger Kajsa Åbjörnsson om samma kräfta.
En av de kinesiska kräftkartongerna får fyra postryttare, lika högt betyg som de färska svenska. Lite överraskande tycker testarna eftersom kinesiska kräftor sällan når upp till samma kvalitet som de turkiska:
– De turkiska kräftorna är mest lika våra svenska kräftor, säger Wilhelm Granéli.
Den billigaste kräftan var sämst. Annars fanns det inget direkt samband mellan högt pris och hög kvalitet.
Den dyraste kräftan (djupfrysta svenska signalkräftor) fick tre postryttare medan en kinesisk kräfta för en tredjedel av priset fick ett snäpp högre betyg.

PANELEN

Marika Stenberg. Arbetar bland annat med kräftfrågor, våtmarker, fisk och groddjur. "Turkiska kräftor brukar vara bra. Det är dem som mest liknar våra signalkräftor."
Per Nyström. Arbetar bland annat med kräftfrågor, fiskevård och inventering av groddjur. "Jag äter kräftor en gång om året men då ska de vara rejält sumpade. Då är det en delikatess."
Kajsa Åbjörnsson. Arbetar bland annat med fick- och bottenfaunainventeringar och ekosystemanalyser. "Vet man vad kräftan lever av då äter man inte magtarmen."
Wilhelm Granéli. Professor emeritus, expert på brunifiering (det vill säga ökningen av humusämnen) i våra sjöar. "Tumregeln är att skaldjur ska kokas med 35 gram salt per liter vatten."
Gå till toppen