Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Klyddarpartiet

”Politiker har en speciell fallenhet för att klydda.”

Jan Björklund (KP).Bild: FOTO: HENRIK MONTGOMERY
När jag häromåret ringde en bekant och han svarade i mobiltelefonen hördes sirener. Han låg i en ambulans, på väg mot akutintaget efter en hjärtattack. Jag blev bestört, men förstod att han skulle klara sig när han på bred skånska sade om sin tjutande transport:
"Ja ringde själv efter han, för jag kände att de va nåt klydd."
Politiker har en speciell fallenhet för att klydda.
Uttrycket trängde sig därför på när jag häromdagen tog del av socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons utspel om tjänstepensioner. (DN 5/8)
Han öppnar för att via skattelagstiftningen förhindra att folk lyfter tjänstepension från 55 års ålder:
"Vi kan inte ha ett offentligt system som talar för att flera människor ska kunna jobba längre upp i åldrarna och samtidigt ha ett tjänstepensionssystem som skickar signaler om att man ska gå så tidigt som möjligt."
Riksdagen skall i höst ta ställning till ett förslag från Pensionsåldersutredningen som innebär att gränsen för uttag av den allmänna pensionen justeras upp från 61 till 63 år och att den lagliga möjligheten att fortsätta arbeta efter 65 höjs från 67 till 69 år. Så lär det också bli. De fem partier som står bakom det nya pensionssystemet – fyra allianspartier samt Socialdemokraterna – är överens på denna punkt.
Tjänstepensionerna ligger vid sidan av den allmänna och lagstadgade pensionen. Omkring 90 procent av de svenska löntagarna har någon form av tjänstepension som betalas av arbetsgivarna och bygger på kollektivavtal. Det är alltså inte något som politikerna skall lägga sig i: frågan ägs av arbetsmarknadens parter i enlighet med den svenska arbetsmarknadsmodell som har sina rötter i huvudavtalet mellan SAF och LO från Saltsjöbaden 1938.
Kristersson angriper ett icke-problem. Blott 20 000 personer i Sverige i åldern 55 till 64 år har idag tjänstepension som huvudsaklig försörjning. Men mest betänklig är den principiella aspekten: Kristerssons framstöt riskerar att ytterligare underminera en modell som politiker före honom har klyddat med så det räcker. Därför ställer sig de fackliga organisationerna avvisande till hans propå. Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv gör det förhoppningsvis också.
Ulf Kristersson är moderat. Men han sitter i en regering som även inbegriper klyddarpartiet framför alla andra:
Folkpartiet.
Och klydd har, som bekant, en tendens att smitta av sig.
Det kan vara värt att erinra om detta just idag när FP-ledaren Jan Björklund sommartalar i Göteborg.
Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det.
För snart hundra år sedan, under frisinnad flagg, klyddade de till alkoholpolitiken så till den milda grad att partiet sprängdes efter folkomröstningen 1922, då en knapp majoritet tack och lov röstade nej till ett rusdrycksförbud. Idag har utbildningsminister Björklund lyckats klydda till Folkpartiets egen hjärtefråga: skolan.
Kanske tar Björklund upp Lagen om anställningsskydd, Las, när han talar idag. FP är ett av de allianspartier som i syfte att stimulera fler jobb vill luckra upp Las och då särskilt turordningsregeln: sist in, först ut. Bara Moderaterna, "det nya arbetarpartiet", håller emot.
Sedan införandet 1974 har Las förgiftat politiken och relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Något som förut sköttes av parterna blev reglerat i lag. Det rör sig om det enskilt största ingreppet i den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Lagens tillkomst brukar slentrianmässigt beskrivas som att LO sprang till den dåvarande socialdemokratiska regeringen och beställde lagstiftning. Så var det inte. LO ville från början inte ha någon lag av den enkla anledningen att det gamla systemet fungerade alldeles utmärkt.
I Saltsjöbadsavtalet övergav arbetsgivarna i realiteten sin fria uppsägningsrätt. Personalminskningar skulle föregås av varsel och samråd. Tvister, som var ganska sällsynta, löstes i den partssammansatta Arbetsmarknadsnämnden. Staten blandade sig överhuvudtaget inte i.
Men till sist blev det ändå en lag – och en av anledningarna var att Socialdemokraterna inte gärna ville bli omkörda till vänster av Folkpartiet. För det var Folkpartiet som hetsade: den första FP-motionen om lagstiftning mot, som det hette, "obefogade uppsägningar" lades fram i riksdagen redan 1957. Socialdemokraterna och LO sade nej. Sådant var parternas ansvar.
Folkpartiet gav sig inte och när Las väl klubbades i bred enighet utmärkte sig två partier med krav på att lagen skulle gå ännu längre: VPK och Folkpartiet. Det förra ville ge facket vetorätt, det andra ansåg att även ledande befattningshavare skulle omfattas.
Dagens folkpartister skruvar besvärat på sig när de påminns om historien bakom Las och hur deras företrädare klyddade sönder en bärande del av den svenska modellen. Skruvandet övergår i vild centrifugering när de sedan konfronteras med att Folkpartiet, gripet av en radikal tidsanda, bidrog till att röja väg för en av de potentiellt mest destruktiva idéerna någonsin i svensk politik. Det var Folkpartiet som i den ekonomisk-politiska Hagaöverenskommelsen 1974 insisterade på en statlig utredning om löntagarfonder. Olof Palme var måttligt road.
Ett år senare kom LO-ekonomen Rudolf Meidners förslag om att successivt avskaffa det privata företagsägandet via avsättning från så kallade övervinster till fackligt kontrollerade fonder.
Men det här var ju under det galna 1970-talet när Carl Tham och Per Gahrton härjade i Folkpartiet, invänder nutida folkpartister. Annat var det på Bertil Ohlins tid. Då, under ledning av en av 1900-talets stora nationalekonomer, var Folkpartiet ett genuint liberalt parti som attraherade var femte väljare. Till den storhetstiden vill man så gärna återvända.
Men även Bertil Ohlin klyddade.
Idag framstår det som otroligt, men 1967, med svår bostadsbrist och efter ett svidande socialdemokratiskt bakslag i kommunalvalet 1966, presenterade Tage Erlanders regering ett förslag om att avskaffa den hyresreglering som hade införts under andra världskriget och som i praktiken höll privata investerare borta från hyresmarknaden. Ett av de pådrivande statsråden var Olof Palme, vilket inte var så underligt. Förslaget byggde på tankar som hade formulerats av en briljant ekonom i finansdepartementet och då nära vän med Palme: Assar Lindbeck.
Finansminister Gunnar Sträng anslöt sig, om än under visst muttrande, och allt såg ut att vara klappat och klart för ett riksdagsbeslut. Även Ohlin och Folkpartiet var kritiska till regleringen. Men när det blev allvar och hyresgäströrelsen började mullra fick Ohlin kalla fötter. En rasande Sträng drog tillbaka propositionen.
Det förment liberala Folkpartiet klyddade alltså bort en liberalisering av ett bostadspolitiskt system som än idag är bättre på att producera köer än lägenheter. Hyresregleringen finns i princip fortfarande kvar, även om den senare stöptes om till det så kallade bruksvärdessystemet.
Folkpartiet och dess föregångare har uträttat mycket gott. Striden för allmän och lika rösträtt tillsammans med Socialdemokraterna är ett lysande exempel. Partiet har emellanåt försvarat fundamentalt liberala värden: som enda parti i samlingsregeringen röstade FP emot den censurlag som riksdagen antog som vilande under andra världskriget.
Men partiet har genom alla år präglats av Bror Duktig-mentalitet; att folkhumorn döpte en tidigare partiledare till Vet Bästerberg hade så att säga sin grund i verkligheten. Och för ett parti som alltid vet bäst ligger det nära till hands att klydda. Lägg till detta ett historiskt inflytande från frikyrkligt läseri och nykterhetsfanatism – vissa folkpartister tycks betrakta gårdsförsäljning av vin som ett större hot mot mänskligheten än klimatförändringarna – och resultatet blir föga tilltalande. Det förklarar i sin tur varför svensk liberalism är en så liten och ömtålig planta i Sveriges partipolitiska rabatt.
På amerikansk engelska, ett annat vackert idiom, finns ett talesätt som alla politiker borde bära med sig:
If it ain't broke, don't fix it.
Om det inte är sönder, så klydda inte med det.
Det har aldrig gjort något djupare intryck på Folkpartiet.
Så vem vet?
Längst inne i garderoben hos vår moderate socialförsäkringsminister bor det kanske en folkpartist.

MER ATT LÄSA

Åtgärder för ett längre arbetsliv. Pensionsåldersutredningens slutbetänkande (SOU 2013:25).
Makten över arbetsmarknaden (SNS) av Svante Nycander.
Ekonomi är att välja (Albert Bonniers Förlag) av Assar Lindbeck.
Gå till toppen