Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Varför ska det vara pinsamt att prata om bajs?”

Klara Strandberg är trött på att vara en fin flicka. Hon har ett tjugotvå centimeter långt ärr på magen och lever utan tjocktarm.

Klara Strandberg, 29, har haft Crohns sjukdom sedan hon var sexton år. ”Det är så märkligt, när vi får magproblem pratar vi inte om dem utan söker vård alldeles för sent. Varför ska det vara pinsamt att prata om bajs?”Bild: Julia Lindemalm
”Min mage känns som att den brinner. Och jag kan inte göra annat än sitta här på en bänk och låtsas som att allt är ok.”
Så skriver Klara Strandberg i sin blogg strax efter att Sydsvenskan har träffat henne. Hon har Crohns sjukdom och är just nu inne i ett skov, då sjukdomen är mer intensiv.
Hennes tunntarm har kopplats ihop med ändtarmen och i skarven har en inflammation blossat upp. Den påverkar hela kroppen, med ledvärk, ont i huvudet, lätt feber, konstant hunger, trötthet och uttorkning.
Morgonen inleddes med åtta kortisontabletter och två stolpiller.
– När andra ligger på stranden sitter jag inne i lägenheten med neddragna persienner för att hålla mig sval. Men jag kan ta ett kvällsdopp.
Klara Strandberg fick diagnosen när hon var sexton år, trött och tunn efter att ha levt på bröd och saftsoppa. Hon vägde 49 kilo och ville inte gå i skolan.
– Det ansågs normalt. Och med socker, koffein och vilja kommer man långt.
När hon plötsligt kräktes i en papperskorg utanför centralstationen i Stockholm förstod hon ändå att allt inte var som det skulle. En gastrospecialist råkade ha jour på akuten och Klara Strandberg fick sin diagnos på tre dagar.
– Jag hade tur. Men jag var samtidigt sexton år och hade massor av planer för livet. Då är det inte så bra att få veta att man är kroniskt sjuk.
Efter besvärliga år har hon nu lärt sig att leva med sin sjukdom. Förra året flyttade hon till Lund för att läsa en mastersexamen i humanekologi, samtidigt som hon var nyopererad med stomi och en avföringspåse på magen.
Men stomi och tarmproblem har varken hindrat henne från att träna eller våga ta hem någon från krogen.
– Det viktiga är att man känner sig bekväm och säker själv, annars blir det nog en jobbig situation för andra. Men många som har tarmsjukdomar vågar inte gå på gym eller badhus där man duschar i gemensamma utrymmen.
Klara Strandberg har bestämt sig för att vara öppen med sin sjukdom. Hon tränar på Gerdahallen, bloggar och berättar för sina studiekamrater.
– En del säger att de ska gå på damrummet, men det är ju lite svårt att vara diskret när man har en påse på magen som är stor som en ballong och vrålar som ett lejon. Tidigare drog jag upp tröjan och visade stomipåsen för den som undrade. I vintras blev jag av med stomin och nu visar jag mitt ärr i stället.
Hon är förvånad över att många älskar att prata om mat, men ingen säger ett knyst om att vara dålig i magen. Därför upptäcks ofta tarmsjukdomar sent. En vän till henne var glutenintolerant utan att veta om det.
– Hon gick på toaletten massor av gånger varje dag, men förstod inte att det var konstigt förrän hon träffade en kille. Vi vågar inte prata om sånt, eller att vi har blod i avföringen. Jag vill ändra på det.
Trots sjukdomen försöker Klara Strandberg att forma ett så vanligt liv som möjligt. Hon sommarjobbar på heltid och till hösten fortsätter hon att studera, även om det i vissa perioder har skett ifrån sjukhussängen.
Hon kämpar, även om det är svårt. Så här beskriver hon det själv i sin blogg ”Klara & magen”:
”Jag försöker just nu att faktiskt fortsätta vara en del av mitt eget liv. Men det gör ont. Även om ingen ser. Det gör ont.”

Klara Strandbergs matsedel

Så här kan en dags matintag se ut för Klara Strandberg:
Kl 7. Grekisk yoghurt med bär, omelett, kaffe.
Kl 10. Pulvershake eller ett äpple eller en avokado.
Kl 12. Morotsmos med pannbiffar.
Kl 15. Dryck gjord på sojamjölk, hallon och choklad.
Kl 18. Fisk med tillagade grönsaker.
Hon undviker kolhydrater, råa grönsaker, gluten, laktos, fett och socker.
Gå till toppen