Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

En skadad hondjävul

Caroline Eriksson har grävt i en skånsk kriminalhistorisk klassiker och hittat en skadad hondjävul, skriver Kalle Lind.

Djävulen hjälpte mig.

Author: Caroline Eriksson. Publisher: Forum.. PublishYear: 2013.
Yngsjömordet är ett av svensk kriminalhistorias mest traderade fall: 1889 togs 22-åriga Hanna Johansdotter av daga av sin make och svärmor, vilka i sin tur levde i en blodskamsrelation. 1966 gjorde vår mest spekulationsinriktade regissör Arne Mattsson en långfilm med Gunnel Lindblom och Gösta Ekman som mördarna. 1986 signerade Richard Hobert en tevefilm i serien ”Skånska mord”, som dock överskuggades av de delar i serien där Ernst-Hugo Järegård spelade ut sitt fulla ondskeregister.
Historieskrivningarna skiljer sig något åt (även om filmversionerna är överens om att skånska bara talades av slumpvisa statister i 1800-talets Yngsjö), men alla är ense om att svärmodern, Anna Månsdotter, var huvudaktören. Traditionellt har hon tecknats som en ond varelse – i sin samtid sades hon stå i förbund med Hin onde – och det faktum att hon avrättades medan sonen Per Nilsson fick livstid har setts som principiellt rättvist.
Författaren Caroline Eriksson fråntar inte Anna Månsdotter någon skuld i sin dokumentärroman ”Djävulen hjälpte mig”, men hon famlar i de gamla rättegångsprotokollen efter en förklaring till den svärta som hon onekligen verkar ha haft i sig. Erikssons gissning är att Annas sexuella dragning till sonen, svartsjuka mot svärdottern och förakt mot mänskligheten bottnade i egna incestuösa barndomsupplevelser.
Om det finns några antydningar i rullorna som stöder den tesen vet jag inte. Anna Månsdotter lär ha varit ytterst förtegen inför skranket och omöjlig för förhörsledarna att locka till bekännelser. Oaktat vilket är antagandet rimligt och får Erikssons framställning att hänga ihop tematiskt. I hennes händer är Anna Månsdotter inte bara en hondjävul, utan också ett skadat barn som förbjuder sonen att närma sig makan för att förhindra ett barns tillkomst och därmed ännu en generation att smittas av familjesjukan.
Framställningen har, förstås, sin största styrka i det dokumentära. Att detta krypande klaustrofobiska triangeldrama har utspelat sig på riktigt, i Skåne, på mormors mors tid, ger energi åt berättelsen även där språket blir något oinspirerat (minst tre gånger hoppar hjärtan över ett slag och lika många gånger sväljs det hårt).
Den stackars rikemansdottern som trodde hon hittat lyckan när hon blev bortgift med hemmansägaren, hennes far som tolkade hennes vädjanden om hjälp som sjåpighet, byborna som anade vad som pågick – allt är historiskt belagt och understryker det oundvikliga i ödesdramatiken.
En tanke som slår mig vid läsningen: Hade 1800-talets Skåne varit antikens Thebe, hade världens psykoanalytiker säkerligen haft ett ”Per Nilsson-komplex” i sin terminologi idag.
Gå till toppen