Kultur

Dansar rakt in i hjärtat

Frances Ha

Genre: Komedi. DirectedBy: Noah Baumbach. Actors: Greta Gerwig, Mickey Sumner, Adam Driver, Michael Zegen. Country: USA. PublishYear: 2012.
Frances (Greta Gerwig) är 27 år gammal, delar lägenhet i Brooklyn med sin bästis sedan collegetiden, Sophie (Mickey Sumner), och odlar vaga drömmar om en karriär inom modern dans. Men medan Frances räknar med att fortsätta leva ”som ett lesbiskt par som inte längre har sex” samlar Sophie vuxenpoäng på sitt jobb i förlagsbranschen och blir alltmer seriöst involverad med en rik pojkvän. När Sophie flyttar till fashionabla Tribeca krockar Frances romantiska idé om New York med den ekonomiska verkligheten, och en ofrivillig turné genom tillfälliga bostäder gör hennes tillvaro alltmer prekär.
Greta Gerwig och Mickey Sumner i ”Frances Ha”.
Det låter inte som ett ämne för en komedi, men Greta Gerwig, som har skrivit manus tillsammans med Noah Baumbach, gestaltar huvudpersonen med en livsglädje som gör filmen lättare än regissörens tidigare svarta komedidramer, trots berättelsens melankoliska underton.
Personligen gillar jag det cyniska stråk som löper genom Baumbachs verk, men berättelser som driver med kreativa personers neuroser och självupptagenhet löper alltid risken att göra figurerna så odrägliga att ingen orkar bry sig om deras öde. Den öppet självbiografiska ”The Squid and the Whale” (2005) som vann Oscar för bästa manus framställer Baumbachs far i en mycket ofördelaktig dager, ”Margot at the Wedding” (2007) bygger på minnesbilder av en neurotisk mor och den bittre och förvirrade huvudpersonen i ”Greenberg” (2010) kan ses som ett alter ego från regissörens mardrömmar.
Nu har Baumbach etablerat ett kreativt och romantiskt partnerskap med Gerwig och den ceriserosa filmplanschen signalerar romantisk komedi. Men ”Frances Ha” handlar inte om kärlek eller sex, utan skildrar kvinnlig vänskap och sökandet efter en identitet och ”ett eget rum” (för att tala med Virginia Woolf) någonstans i New York.
Gatuadresser bildar kapitelrubriker och filmens mer dialogdrivna scener vävs ihop med sekvenser där en rörlig kamera följer Frances på väg genom staden, ofta till musik från franska nya vågen-filmer som ”Föraktet” och ”De 400 slagen”. Filmens hommage till sina många inspirationskällor är ett kapitel för sig. Titeln är en tydlig blinkning till Andrew Bujalskis ”Funny Haha” (2002), filmen som lanserade lågbudgetrörelsen ”mumblecore”. Men ”Frances Ha” skiljer sig formmässigt från mumblecorefilmernas antiestetik. Det ligger många tagningar bakom den mästerliga scenen där en berusad Frances framför en monolog inför en grupp förundrade middagsgäster, och det vackra svartvita fotot som för tankarna till Woody Allens New York-klassiker ”Manhattan” (1979) är omsorgsfullt bearbetat i postproduktion.
Med David Bowies ”Modern Love” på soundtracket skuttar en euforisk Frances över gatorna i Manhattan, precis som Denis Lavant sprang genom ett nattligt Paris i ”Ont blod” (1986). Vissa skulle kalla det pastisch, men det kan också jämföras med hur en lyckad cover ger nya perspektiv på originallåtar. Och det svartvita fotot matchar vintagelooken hemma hos hipstrarna Lev (Adam Driver) och Benji (Michael Zegen), låtsasbohemer med rika släkten som sponsor.
”Frances Ha” är njutbar både musikaliskt och visuellt, men det är små detaljer i dialogen som ger filmen en plats i mitt hjärta.
Precis som de bästa nya vågen-filmerna fungerar den lika bra för en publik som inte känner igen de historiska referenserna, utan kanske snarare ser likheter med ”Bridesmaids” (2011) eller HBO-serien ”Girls”.
Gå till toppen