Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vi, de fallna

Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. Bokförlaget Forum.
Eva F Dahlgren beskriver ett stycke kvinnohistoria som tyvärr har paralleller i vår tid, skriver Ann Heberlein.

En ”fallen kvinna”? Vad är det? Ett citat från Carl Emil Gülich, direktör vid Statens tvångsarbetsanstalt för kvinnor, ger en ledtråd: ”När en kvinna faller, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna.” En fallen kvinna är således en kvinna som misslyckats med att balansera på den piedestal som männen placerat henne på (för det är givetvis männen som definierar ”underbar”).
Gülich var anstaltsdirektör i en tid då den ideala kvinnan var lång, blond, frisk, moderlig, öm och klok. Hennes kropp var smärt och atletisk och hennes sexualdrift låg. Hennes håg borde främst stå till äktenskap och barnalstrande, hemarbete och broderi.
Samtidigt tvingades kvinnor i allt högre utsträckning ut på en osäker och hård arbetsmarknad där de arbetade för löner långt under männens. Enligt ”Lönestatistisk årsbok” tjänade en manlig industriarbetare en krona och 22 öre i timmen år 1928. Hans kvinnliga kollegor tjänade 73 öre. Inte konstigt att kvinnorna, trots arbete i industrin, på kontor eller restaurang, tvingades ut i prostitution för att överleva.
I en artikel från 1928 i tidningen ”Tidevarvet”, vilken gavs ut av kvinnorna i Fogelstadsgruppen, berättas hur det kunde gå till: När ett kontorsbiträde i Göteborg begärde löneförhöjning tittade chefen på henne och svarade: ”Fröken som ser så bra ut måtte väl kunna skaffa sig hur mycket extra som helst”.
Chefen uppmanade kontoristen att bli ”demimonde”, ett uttryck som användes om kvinnor som delvis försörjde sig genom prostitution. Det fanns alltså tydliga sociala och samhälleliga faktorer som ledde till skörlevnad och osedlighet. Trots det sökte man förklaringar på annat håll: I Uppsala fanns Rasbiologiska institutet med professor Herman Lundborg i spetsen och Socialstyrelsen spekulerade i att prostitution var ärftlig. Människor klassificerades med hjälp av hårfärg, ögonfärg, längd och fysik. Högst i rang stod den nordiska typen – lång, blond, blåögd.
Eva F Dahlgren som tidigare bland annat skrivit boken ”Farfar var rasbiolog” vill ge de fallna kvinnorna, demimonderna, gatflickorna, ligistflickorna, berglärkorna och vampyrerna röst. Hon har letat efter deras historia i arkiven, i journalanteckningar och i fotoalbum från Rasbiologiska institutet och skrivit berättelsen om dem som kallades ”samhällets bottensats”. ”Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut” är fascinerande läsning.
Korrektionsanstalten på Citadellet i Landskrona är central i berättelsen om dessa kvinnor. Hit kom fallna kvinnor från hela landet. De var i allmänhet dömda för lösdriveri, vilket innebar att de saknade arbete och bostad och levde ”uteliv”, ett liv som väckte moralisk anstöt. De levde inte upp till den essentiella idén om ”kvinnan”, den underbara varelse som anstaltsdirektören Gülich talar om.
Kvinnorna på anstalten i Landskrona var inga ljuva och väna varelser. När de väl börjat sitt ”uteliv” gick det i allmänhet snabbt utför. De blev gravida och drabbades av syfilis, en sjukdom som då var lika stigmatiserande som aids i vår tid. För en syfilissmittad kvinna var det nästan omöjligt att få arbete. Eksemen som ofta var en biverkning av medicineringen förrådde henne.
Majoriteten av de inspärrade kvinnorna kom från de lägre klasserna och från landsbygden. I jakt på arbete, bostad och kanske spänning hade de sökt sig till storstäderna Malmö, Göteborg och Stockholm. Trots dessa tämligen tydliga indikationer på att kvinnornas situation var kopplad till klass och ekonomiska förutsättningar koncentrerade sig ”vetenskapen” på att klassificera och rangordna kvinnorna i psykologiska eller snarare moraliska typer.
De biografier över de intagna kvinnorna som Dahlgren tagit del av är sorgliga berättelser om föräldralösa flickor, övergivna, misshandlade och missbrukande kvinnor. Rasbiologiska institutets dokumentation över samma kvinnor talar ett annat språk: Här fokuseras på ”typ” och ”utseende”: valloner, lappar och finnar ansågs överrepresenterade bland de fallna.
Genom att jämföra polisregister med Rasbiologiska institutets fotografier visar Dahlgren att professorn i rasbiologi och hans kollegor varit selektiva i sin dokumentation. Vid besök på anstalten i Landskrona har de framförallt valt att fotografera korta och mörka kvinnor, alltså den typ som motsvarade deras teorier om ont och gott, överlägset och underlägset. De långa och blonda kvinnorna som också satt på Citadellet var inte lika intressanta att studera.
Dahlgren beskriver ett stycke samtidshistoria som känns både avlägsen och närvarande. Vi spärrar inte in folk på korrektionsanstalter längre, men visst lever idéerna och föreställningarna kvar, om dygdiga och fallna kvinnor, om bättre och sämre människor. Parallellerna till vår tid är många. Återigen diskuteras tvångssterilisering – nu av transsexuella. Berglärkorna, kvinnor som säljer sina kroppar för en spottstyver är än mer vingklippta: de som importerats från öststater, som av sociala och ekonomiska skäl tvingats till prostitution, de vars autonomi är obefintlig. Kanske har samhället lättare att blunda för traffickingens offer för att de inte ser ut som vi. De är inte av ”nordisk typ”, som professor Lundborg skulle uttryckt det.
Gå till toppen