Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Finns det tro finns det hopplöshet

Linn Spross debut är en lyckad universitetsroman men huvudpersonen Hannas berättarröst blir inte lika smart och cyniskt bitsk som författaren hade tänkt sig.

Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet

Author: Linn Spross. Publisher: Wahlström & Widstrand. PublishYear: 2013.
Det saknas fler riktigt bra svenska universitetsromaner, brukar jag hävda. Det har nog att göra med att jag fortfarande sitter i läsesalen och läser, går hem och lagar mat, kollar lite på datorn och går och lägger mig. Att läsa på universitet är ett slags stillestånd. Dagar går och ser för det mesta identiska ut. Men samtidigt händer något. Man blir vuxen.
Precis den livskänslan fångar Linn Spross i sin debutroman. Hanna läser grundkursen i statsvetenskap i Uppsala och lever ett enkelt men ganska ensamt liv, nedslagen av upplevelsen av att vara född för sent. Revolter och revolutioner tillhör tidigare generationer, inte henne. Hon röstar därför blankt på valdagen 2010, Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och hon blir politiskt deprimerad. Men allt ska snart ändras. På en föreläsning träffar hon Imagine, sin raka motsats: glad, politiskt medveten och gränslös i sin tro på att framtiden kan bringa något gott.
Romanens mall är nästan generande schematisk. En människa lever ett färglöst och enkelt liv där inget särskilt händer. Enter: en annan människa, som sprudlar så att den färglösas liv ställs på ända. Plötsligt blir livet ett liv på riktigt. Lina Hagelbäcks "Violencia" från tidigare i år såg ut precis så, Sami Saids prisbelönade "Väldigt sällan fin" från förra året också.
Lyckligtvis anstränger sig Spross för att hantera schablonen. Hanna sjunker ned i Imagines värld, och vardagen, jobbet och skolan, får plötsligt vagare konturer. Hon missköter både skola och jobb och dricker för mycket. Så småningom förstår läsaren att Hanna har blivit förälskad, men det gör hon inte själv. Spross vet att nöja sig med antydningar.
Tillsammans samlar Imagine och Hanna människor runt sig. De är alla feminister och socialister och försöker göra någonting som är viktigt, på riktigt agera tillsammans och förändra samhället, ja, världen! Ett tag tror jag att de ska lyckas, men det ska visa sig svårt. De är inte särskilt många, och världen verkar inte alls intresserad av dem. Spross gestaltar skickligt hur figurerna slits mellan idealism och realism, samtalen som hastigt blommar upp i utopier faller lika lätt ihop. Hon låter fantasin och insikten om att fantasin är en fantasi balansera bredvid varandra.
Den ena planen efter den andra går i stöpet, men romanens sensmoral tycks vara något så enkelt som: Ge inte upp! Kämpa vidare! Figurerna i den här boken kanske inte lyckas – men de har inte misslyckats heller. "Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet" är en optimistisk roman, där hopplösheten blir en nödvändig förutsättning för hoppfullheten.
Det finns ett problem med prosan. Spross har haft ambitionen att skriva en smart och cyniskt bitsk berättarröst i Hanna (kanske med Gun-Britt Sundströms "Maken" i åtanke, antagligen den bästa svenska universitetsromanen), men inte fått den att hålla samman. Det är meningen att Hanna ska vara rapp och kvick, men det är hon inte. Cynismerna är ofta ytliga och på var och varannan sida känns det som om en mening eller två hade kunnat strykas.
Det är synd, för som universitetsskildring är romanen lyckad. Spross har verkligen gestaltat den sköra skillnaden mellan att finna sig i vardagens slentrian, småsakernas betydelse i livet, och törsten efter något mer, något större än föreläsningar och kaffe.
Gå till toppen