Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

För mycket av det goda

Aldermanns arvinge. Albert Bonniers förlag.
Med sitt energiska språk håller Gabriella Håkansson ångan uppe i åttahundra sidor av antiksvärmeri. Ulrika Knutson är imponerad av bedriften, men tycker att ”Aldermanns arvinge”- prövar läsarens tålamod.

Varför vimlar kulturen – fortfarande – av romantiska ruiner i månsken, pilska grekiska gudar och grälande gudinnor, vita marmorlemmar och krukskärvor? Det kan vi tacka Johann Joachim Winckelmann för. Han var tysk upplysningsfilosof och arkeolog, och en av de strävsamma män som satte tidens antiksvärmeri på pränt. Han skrev om det antika Greklands föredöme på nästan alla områden: arkitekturen, konsten, stilen och moralen.
Att man över huvud taget började svärma för antiken på sjuttonhundratalet beror på att arkeologerna då hade satt spaden i jorden och börjat plockat upp korintiska kapitäl och Zeushuvuden i stor skala.
Den första Antikrundan startade, de antika prylarna blev en intressant marknad för samlare och museer. Ett annat skäl var nog den gryende masskulturen och trycket från populasen. För att slippa ifrån nuets industrialism, massfattigdom, städernas sophantering och andra proletära problem, kunde man dröja sig bort till Antikens serena värld av vit marmor och perfekta proportioner. Att ruinerna inte berättade hela sanningen om antikens människor är en annan sak.
Winckelmann och killarna i hans krets hade nog inte kunnat drömma om vilket genomslag de skulle få. Med dagens forskning vet vi att antikens tempel och skulpturer inte alls var kyskt marmorvita. De var grällt färglagda i rött, blått, grönt och guld, de vita lemmarna grisskära och köttröda. Men trots denna vetskap är det marmorvita fortfarande idealet. Tacka Winckelmann för det. Det är ju snyggare… Och, enligt senaste postkolonial estetisk teori, speglar marmortrenden också ”vithet” rent allmänt. Men det är en annan debatt.
Winckelmann är i alla fall en av gudfäderna till Gabriella Håkanssons fascinerande mastodontroman ”Aldermanns arvinge”, som kommer ut i dag. Den utspelar sig mest i London, på tröskeln till artonhundratalet. Huvudpersonerna är just en grupp lärda herrar, alla antiksvärmare i Winckelmanns anda, och frihetskämpar i franska revolutionens, eller hjältedyrkare i Napoleons spår. Flera är historiska personer, och författaren blandar glatt fakta och fiktion – en riktig skälm- och rövarroman, när det behövs.
Männen är medlemmar av ett hemligt hedonistiskt sällskap, Dilettanti, som inte bara allmänt hyllar antiken. De förkastar samtidens kristna och mjäkiga ideal och dyrkar i stället Priapos, en skäggig fruktbarhetsgud som ofta avbildades med enorm penis, som ibland fick lyftas med snöre… Att gudomen censurerades av pryda präster är ett tema i romanen, och att vi därför aldrig fått möjlighet att lära känna antikens människa i grunden, inpå kalsongerna. Priapos föll helt i glömska, men har återuppstått i vår tid som – trädgårdstomte.
De hemliga herrarna har fått uppdraget att uppfostra den föräldralöse unge William Aldermann till fri människa och Priapos-dyrkare. Romanens motor är just sällskapets inbördes strider och deras desperata jakt efter gamle Aldermanns lönnkammare, hans hemliga grand oeuvre.
Om ambitionen är att skriva något som inte liknar något annat så har Håkansson lyckats. Om ”Aldermanns arvinge” också är en omistlig roman är en öppen fråga.
Det som imponerar mest på mig är Gabriella Håkanssons energiska och pregnanta, ofta roliga, språk. I åtta hundra sidor håller hon ångan uppe, vilket är ett storverk i sig. Hon varierar pastisch och parodi både på fackprosa och romaner. En bit slår vi följe med Fielding, Dickens och Sterne, men bakom nästa krök möter vi vår egen samtids klyschor: ”det stämmer bra, det”. Själva sjuttonhundratalet dundrar och doftar, tunnor rullar i hamnen, det gnisslar från talja och block, det stinker av tjära och gin. När hon beskriver arkitekterna Gandys och Stuarts palats i centrala London tar hon läsaren vid handen och gör åskådliga och spännande vandringar i salar och korridorer, gläntar på garderober och blottar husets själ. Det är styvt gjort.
Vem som helst hade tröttnat på halva vägen, men inte Gabriella Håkansson. Kanske för att själva ”besattheten” här är ett tema, både för de lärda herrarnas mödor, och berättarens klassiska hantverk.
Personteckningen är rask och originell. Ingen av huvudpersonerna är särskilt sympatisk eller särskilt inressant. Författaren roar sig med att punktera alla gamla krav på psykologisk realism, eller krav på ökande mognad och liknande bråte som man lärt att förvänta sig av romangestalter sedan sjuttonhundratalet, romanens födelseepok.
Länge är det rätt kul att folk inte alls reagerar som romankonventionen förutsätter, utan säger något helt annat eller missförstår situationen. Men i längden blir maneret trist. Då utvecklas ”Aldermanns arvinge” enligt studentspexets poetik – fullt med lärda allusioner, roligt för de invigda och för upphovsmännen, men tjatigt för publiken. Och alldeles för långt. Jag kommer faktiskt på mig själv med att titta på klockan under läsningen. Herregud, här rinner livet undan medan vi vänder blad.
Vad jag förstår är Gabriella Håkansson inte minst intresserad av vad som formar vår historieuppfattning. Det är ett riktigt spännande ämne. Men jag tycker inte att hon tar det på allvar.
Den estetiska debatten kan hon på sina fem fingrar, men hon är för ointresserad av ekonomisk-historiska och politiska faktorer. Och hennes framställning tyngs inte så lite av den trendiga nyateismens schablonföreställningar om både antiken och upplysningen, grekiska gudar och kristendomen, tro och vetande.
Och jag vill bra gärna veta var den progressiva potentialen i Priapos-kulten ligger idag? De lärda Dilettanterna är ju samtida med den gode markisen de Sade, som säkert var en sann lärjunge till Priapos. Några av bröderna är inne på de Sades linje, medan andra verkar mer puritanskt kåta på teorier. Men de här gestalterna levde ju faktiskt i en epok som, även om den var präglad av dubbelmoral, inte direkt förnekade män deras sexuella nöjen! London vimlade av bordeller som kunde tillfredsställa alla mäns samtliga smakriktningar på det erotiska fältet – bara de kunde betala. Att dyrka Priapos verkar vara att slå in öppna dörrar med organet.
Men även med dessa invändningar, och även om jag tycker att formatet åtta hundra sidor närmast är en sadistisk gest av författaren, så är jag beredd att plöja andra delen. Dels för att se om hon i andra delen kan genusbalansera Priapos tunga organ, som här fått historien att tippa över; dels för att jag som läsare förstås alltid är en foglig masochist. Det visste redan Platon. Håhåjaja.
Gå till toppen