Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: På farligt höga hästar

En lång dags färd mot valnatten har just börjat. Allt vad som sägs och görs i politiken måste från och med nu tolkas i ljuset av den 14 september 2014. I veckan har riksdagen hållit extradebatt om fördelningsfrågor och finansminister Anders Borg (M) flaggat för en expansiv budget.

Thorbjörn Löfven och Olof Reinfeldt.Bild: ARKIVFOTO: ERIK MÅRTENSSON
Men det är förstås partiledarna som tilldrar sig störst intresse – och då särskilt den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt och hans socialdemokratiske utmanare Stefan Löfven.
Idag sommartalar Löfven på klassisk mark: Vasaparken i Stockholm, platsen för de legendariska duellerna mellan Tage Erlander och Bertil Ohlin. Där får han möjlighet att svara på Reinfeldts sommartal.
När Fredrik Reinfeldt förra lördagen framträdde i Gustavsberg gjorde han en klassisk höger-vänsterfråga till huvudtemat inför valet: skatterna. För nästa år aviserade han ett skattesänkningspaket på 16 miljarder kronor, inbegripet ett femte jobbskatteavdrag.
Socialdemokraternas ledning är kritisk mot metoden, men accepterar ändå jobbskatteavdragen med undantag för inkomster över 60 000 kronor i månaden. Det fullt rimliga och politiskt hedervärda argumentet är att människor har anpassat sin privatekonomi till de sänkningar som den moderatledda alliansregeringen har genomfört sedan maktskiftet 2006.
Detta placerar Socialdemokraterna i ett dilemma som Reinfeldt vill utnyttja. Även det är fullt rimligt, men sättet han gör det på är knappast hedervärt.
I Gustavsberg sade Reinfeldt:
"Stefan Löfven har förklarat att när väl det här är på plats så ska det få stanna. Jag fattar inte det här, hur kan det vara något som ingen behöver när vi föreslår det, men när det väl finns på plats är det något nästan ingen kan förlora? Det finns ett ord för sådant: hyckleri."
Det är ett starkt ord; hyckleri är synonymt med falskhet.
Han kritiserade också Löfven för att inte ge besked om vilka partier som Socialdemokraterna vill regera med och liknade den rödgröna oppositionen vid en orkester, där S-ledaren ynkligt gömmer sig i bakgrunden och "spelar på triangel med en tändsticka".
Det var i och för sig en ganska rolig bild, men det kan bli för mycket av allting.
I Reinfeldts angrepp på Löfven har det smugit sig in en allt mer hånfull ton. Möjligen hänger det samman med att statsministern är pressad. Samma dag som han sommartalade publicerade Aftonbladet en opinionsmätning från United Minds där de fyra allianspartierna M, FP, C och KD skrapade ihop svaga 38,5 procent mot 47,4 procent för S, MP och V.
Reinfeldts underförstådda budskap är att Löfven, som saknar regeringserfarenhet och inte ens sitter i riksdagen, är en okunnig novis som hamnat i toppolitiken av en ren olyckshändelse. Olyckan hette Håkan Juholt. Sedan Juholt hade drivit Socialdemokraterna till avgrundens rand kallades Metallbasen Löfven in för att återställa stabiliteten i partiet. Mot denna politiska gröngöling står en erfaren och klok statsman som snart skall hälsa USA:s president Barack Obama välkommen till Sverige.
Här kan Reinfeldt vara på väg att begå ett rejält misstag.
Sveriges politiska kultur har ett egalitärt stråk. Det lönar sig sällan att sätta sig på höga hästar och mästra motståndaren. Det gäller i synnerhet om motståndaren uppfattas som enkel, gedigen och jordnära. Att sparka nedåt gillas inte.
Tankarna går till 1970-talet.
För om Reinfeldt framhärdar med sin attityd mot Löfven riskerar han att hamna i samma läge som Olof Palme mot Thorbjörn Fälldin.
Den första valrörelse där Palme och Fälldin drabbade samman var 1973. Då hade Palme varit socialdemokratisk statsminister i fyra år och Fälldin centerledare i två. Palme var välutbildad, språkkunnig och politiskt fostrad hos Tage Erlander. Han utstrålade inte bara briljans och kvickhet, utan också ett visst mått av arrogans som speglade en uppväxt i överklassen.
Fälldin var en bonde från Norrland utan högre utbildning, långsam på gränsen till trög.
När de möttes i en valduell i Malmö, delvis direktsänd i TV, var det som om Palme hade beväpnat sig med florett och Fälldin med en otymplig träklubba. Med eleganta rörelser virvlade Palme runt centerledaren, som liksom bara stod där i saktmodig väntan på att få göra bruk av klubban.
På detta vann Fälldin åtskilligt med sympatier, vilket bidrog till Centerns bästa valresultat någonsin: 25,1 procent. Socialdemokraterna gick däremot tillbaka. Resultatet mellan blocken blev oavgjort: 175 borgerliga mandat mot lika många socialistiska.
Det var början på jämvikts- eller lotteririksdagen 1973–1976, en bisarr episod som berodde på att den enkammarriksdag som införts 1970 hade ett mandatantal, 350, som var delbart med två; grundlagskonstruktörerna hade inte tänkt på den lilla detaljen. Palme kunde dock stanna som statsminister, eftersom han inte hade en riksdagsmajoritet emot sig.
Inför valet 1976 upprepades mönstret, fast med ännu större genomslagskraft, när de två möttes i Göteborg i en debatt som TV-sändes i sin helhet. Palme vann stilpoängen, men Fälldin tog hem spelet.
Centerns valresultat blev något sämre än 1973, 24,1 procent, men de borgerliga fick majoritet, 50,8 procent, och Fälldin kunde bilda den första borgerliga regeringen på 44 år, eller 40 om man nu skall vara noga: hans företrädare i vad som då hette Bondeförbundet, Axel Pehrsson i Bramstorp, ledde en kortlivad "semesterregering" 1936.
Vad som lyste igenom var Palmes nedlåtande inställning till Fälldin, som han brukade avfärda som "fårfarmaren". Men den tålmodiga och trygga framtoningen gjorde det möjligt för Fälldin att med särskild trovärdighet vända sig till väljarna i en ödesmättad fråga som dominerade valrörelsens slutfas 1976: kärnkraften.
När Ingvar Carlsson, en av Palmes närmaste medarbetare, långt senare såg tillbaka på vad som hände sade han:
"Vi hade underskattat Thorbjörn Fälldin. Inte ens Olof Palmes skicklighet räckte till. Centerledaren blev medias gunstling. Han var bonden från Ångermanland med jord under naglarna. Hans heder gick det bara inte att ifrågasätta."
Fälldins uttalanden om att aldrig "dagtinga" med sitt samvete genom att sätta sig i en regering som byggde ut kärnkraften skulle förfölja honom sedan han blivit statsminister. När han vek sig i frågan om laddning av Barsebäck 2 uppstod en intensiv svekdebatt och 1978 kollapsade hans första regering. Men detta kunde ingen veta före valet, då Olof Palme misstog sig så grovt på sin rival.
Det handlade inte enbart om kärnkraften. Fälldins trovärdighet stärkte också den borgerliga mobiliseringen i valets andra stora fråga: löntagarfonderna. Fälldin var lika kategoriskt emot socialism som han var emot kärnkraft. När han i ett tal vid centerstämman i Ystad 1976 gjorde en koppling mellan fonderna och öststatssocialismen blev Palme ursinnig.
I fallet med kärnkraften nådde Fälldin inte, som han själv uttryckte det, "ända fram". Det gjorde han däremot i fondfrågan. Genom att han anförde de borgerliga i två segerval – om än med knapp marginal 1979 – försvann LO:s ursprungliga fondförslag från dagordningen. Det blev inget fackligt övertagande av det privata näringslivet.
Inte nog med det. När han tillträtt 1976 rensade Fälldin bordet från alla de planer som en vid denna tid radikaliserad socialdemokrati arbetade med, från statlig kontroll av läromedelsbranschen till förbud mot söndagsöppna butiker.
Stefan Löfven uppskattar kanske inte jämförelsen, men han har som politisk personlighet vissa likheter med Fälldin: alldaglig, eftertänksam, chosefri. Sådant går hem i svenska stugor.
Därutöver finns det rent gripande inslag i hans bakgrund, skildrade i en ny bok av journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson: Humlan som flyger. Löfven är fosterbarnet som blev industriarbetare och gjorde facklig karriär innan han hamnade i politikens centrum. Att från höga höjder döma ut en sådan person som olämplig kommer ofelbart att slå tillbaka mot avsändaren.
Löfvens fackliga erfarenheter behöver inte vara till hans nackdel; han var ordförande i IF Metall 2006–2012. I många väljares ögon gör det honom säkert till en god förhandlare, vilket inte kan vara fel i Sveriges kompromisspräglade politik. Dessutom företrädde han en yrkesgrupp som mer än någon annan känner av omvärldens växande konkurrenstryck: metallarbetarna. Löfven vet, rent praktiskt, mer om det internationella näringslivets villkor än de allra flesta.
För att återknyta till den musikaliska metaforen från Gustavsberg:
Om Olof Reinfeldt skall klara utmaningen från Thorbjörn Löfven bör han nog dra ned på både volym och tempo.

MER ATT LÄSA

Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven (Norstedts) av Lena Hennel och Lova Olsson.
Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson.
Maktskifte. Regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige (Ekerlids) red. Nils G Åsling.
Svenska valkampanjer 1866-1988 (Publica) av Peter Esaiasson.
Gå till toppen