Kultur & Nöjen

Proggens plakat

I trettio år låg de glömda i källaren, de där affischerna som Håkan Agnsäter samlat under 60- och 70-talet. Nu blir de istället en bok.

En dag för sju år sedan gick Håkan Agnsäter ned i sin källare med sin guddotter för att leta upp en filmaffisch som hon ville se. Då fick de plötsligt syn på en gammal resväska som legat orörd i trettio år. I den fanns 150 unika affischer från alternativrörelsen på 1960- och 1970-talet.
– Det var helt sanslöst! säger Håkan Agnsäter.
– Den estetik som bara vällde ut ur den där väskan var så otroligt vacker. Det var som om jag hittade en nyckel till rum som egentligen var stängda för mig. Jag tänkte bara: Herregud! En gång i tiden levde jag med det här, jag hade det runtomkring mig, hela tiden. Det var min vardag. När jag öppnade väskan kom alla minnen tillbaka.
På 1970-talet spelade Håkan Agnsäter trummor i bandet Solen Skiner. Han var med och arrangerade den första Gärdesfesten i Stockholm, som blev startskottet för den alternativa musikrörelsen. Men han var också intresserad av form och design – och samlade därför på sig alla affischer han kom över.
– Jag bodde i ett kollektiv, bandet hyrde ett gammalt hus på Djursholm. Ja, det var faktiskt Alice Tegnérs gamla kåk som skulle rivas. Den var så stor så att det fanns hur mycket plats som helst för affischer. Jag satte upp mina överallt. I mitt rum fanns inte en fläck som inte var täckt av en affisch.
Det här var också en tid när affischerna spelade en viktig roll.
– Affischkulturen var ju väldigt stor. Man kan jämföra med dagens sms eller mejl. Eller – de var som Facebook för oss. Det var via affischerna som vi fick kontakt med varandra, de behövdes för varenda spelning, varenda demonstration. Man kunde köpa dem i bokhandlar och på bokkaféer. Vissa av dem, som Kjartan Slettemarks Nixon-bild, blev också ett slags generations-affischer för oss.
När Håkan Agnsäter flyttade från kollektivet 1977, hamnade hans samling i resväskan. Och där blev den liggande i tre decennier. Efter återupptäckten kontaktade han gamla bekanta och började samla in fler affischer från perioden. Nu har Håkan Agnsäter närmare 900 stycken och kommer i dagarna ut med boken ”Affischerna 1967–1979. Från den svenska alternativrörelsen”, som består av ett urval av 220 affischer.
Några har visats tidigare i utställningar, bland annat på Nordiska Museet, och nu undersöker Håkan Agnsäter fler utställningsmöjligheter.
– Det vore kul att få till något i Göteborg, eller i Malmö eller Lund.
Att se affischerna är att göra en tidsresa. Men inte bara till den tidens mest brännande samtidsämnen och politik, utan också till en väldigt tydlig estetik, som även om den är brokig och spänner över många stilar ändå har något slags gemensam nämnare.
– Den är på många håll naivistisk och humoristisk. Den är amatörmässig på ett positivt sätt, vem som helst kunde ju få lov att göra en affisch. Det var inte så att vi inte gillade folk som kunde spela eller måla, det viktiga för oss var att sänka inträdeskraven, så att fler kunde vara med i kulturlivet. Det var också en tid av stor experimentlusta, vilket affischerna visar.
Gå till toppen