Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vacker saga om en ful verklighet

Det vita huset i Simpang. Norstedts.
Hanna Nordenhök skriver som den poet hon är, inte ett enda ord är en kliché, tycker Merete Mazzarella.

Miljön lär man bära med sig länge när man efter avslutad läsning lägger den här romanen ifrån sig: det är holländska Ostindien runt 1940, strax före kolonialismens sammanbrott, det är trädgården med fuktångande grönska, orkidéer och bougainvillea, papegojfåglar och småapor, svarta, vita och gula fjärilar och – som ett ont förebud i allt det skenbart paradisiska – små ringar av döda ödlor, utlagda av en, som det ska visa sig, oälskad och till undergång dömd liten gosse.
Liksom Hanna Nordenhöks första roman ”Promenaderna i Dalby Hage” är detta en familjetragedi som omfattar tre generationer och som rullas upp – eller pusslas ihop – utifrån efterlämnade anteckningar. En ung svensk målarinna förälskar sig i en holländare och flyttar med honom till Surabaya där han odlar socker. Om deras äktenskap får man just inget veta utom att han skänker henne ett väldigt mahognyskåp att förvara sina målarattiraljer i, förövrigt är han – för de två barn de så småningom får liksom för henne själv – en gåtfull skuggestalt i kaninhårshatt som gör flyktiga besök i romantitelns vita hus. Snart förvandlas mahognyskåpet till ett mausoleum, för i depression och sjukdom ligger kvinnan som ett uppsvällt djur i sin himmelssäng och dricker genever medan barnen är hänvisade till sina egna lekar och till att iaktta de vuxna.
Barnen, det är flickan Zus som skriver i sitt svarta vaxdukshäfte och gossen som går under – och som knappt förunnas ens ett eget namn. På nuplanet, i dagens Stockholm, finns berättaren, Zus vuxna dotter, som besöker sin demenssjuka mor och som – underförstått – behöver hennes historia för att förstå sig själv.
Tematiken som sådan känner man igen från otaliga psykologiserande romaner men Nordenhök psykologiserar inte, hon gör något annat, hon gestaltar, hon ger oss bilder: gossen som tröstar sig med att tugga i sig socker, som sätter på sig himmelsdräkten han en gång bar på maskerad. Och trädgården, ofta trädgården. Här finns ytterligt få repliker och inte ett enda ord som smakar kliché. Nordenhök skriver som den poet hon också är, utsökt precist och utsökt vackert – ja, någon gång kan man undra om det inte blir snäppet för esteticerande, för exotiserande. Men det finns faktiskt också en samhällskritik: det indonesiska tjänstefolket är och förblir det gåtfullt främmande men det beror på att den vita familjen aldrig ser dem som människor och familjens sönderfall speglar kolonialismens.
Det här är en ond saga om verkligheten.
Gå till toppen