Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stångas med dans jämte sin forskning

Anaïs Nin delar hylla med Günter Wallraff och ”Vår stora kokbok”. Deckarna har hon gömt bakom. Längst till höger ligger två exemplar av Emilia Ljungbergs egen avhandling. Och vad hon än pratar om hamnar hon oftast i ett av den bokens kapitel.

Emilia Ljungbergs lägenhet är vit. Stora vita valv, vita golv, och på de vita väggarna hänger nästan ingenting. Den påminner lite om hotellen som resemagasinen hon har undersökt brukar fotografera. Och som man kan läsa om i hennes doktorsavhandling ”Global lifestyles: Constructions of places and identities in travel journalism”. Den har hon ägnat fem år av sitt liv.
– Jag är väldigt nöjd med hur den ser ut. Dels är den snygg, och dels fångar den mycket av det jag skriver om. Min poäng.
Bilden på bokens framsida är blå. En stilla pool glider sakta över i hav, som mjukt möter horisonten. Det finns inga människor.
– Jag har skrivit om hur man reser från den globala världen, som man tycker är jobbig, till den här tomheten.
Emilia Ljungberg har undersökt hur resejournalistiken förändrats i den svenska tidningen Res mellan åren 1994 och 2010, och den internationella Business Traveller Asia-Pacific mellan åren 1982 och 2008. Hon lade märke till ett och annat. Till exempel att Business Traveller, som från början vände sig till män eftersom det mest är män som reser runt och gör affärer, har slutat recensera bordeller.
Res har aldrig skrivit om bordeller. Men annars är de mer lika än Emilia Ljungberg först trodde. Och båda har gjort ungefär samma resa: det var mer människor och mindre pooler i tidningarna förut.
– Någon gång vid millennieskiftet blir det mer glansigt. Nu skriver de själva att ”vi vill att du ska drömma dig bort”. Man skapar en fantasivärld.
Emilia Ljungberg tycker att tidningarna är fascinerande men provocerande.
– Samtidigt vänder jag mig emot vad jag tycker är en förenklad postkolonial analys där man är väldigt fördömande. Jag är lite cynisk. Det är ju en kommersiell produkt. De skulle kunna skriva om mycket, men inte kritisera turismen som sådan. De måste ju ge en bild av att det mest av allt är positivt att resa.
Resemagasin har alltid skrivits för en privilegierad klass människor som har råd att åka till platser som platsernas invånare många gånger inte har råd att åka ifrån. Det har märkts i texternas perspektiv. Men en artikel i Res från slutet av 1990-talet markerar en vändpunkt, säger Emilia Ljungberg, och symboliserar slutet på en europeisk kolonial känsla av överlägsenhet.
– Den är skriven av mannen som sedan blev tidningens chefredaktör. Han reser till Tokyo och jämför sig med nybyggarna som kom till USA – här är framtiden, skriver han. Han är fascinerad av skyskraporna och de ekonomiska framgångarna, men samtidigt oroad över den utvecklingen.
– Och han är väldigt tydlig med den förvirringen. ”Man reser dit och de tar ingen notis om en – trots att man är vit och medelklass”. Han skriver till och med: ”Det här är en väldigt ovanlig känsla för en medelklasseuropé”.
Emilia Ljungberg växte upp som mellanbarn i en familj med bibliotekariemamma. Hon har alltid läst, mest av alla systrarna. 1990 började hon lågstadiet i Helsingborg. Sedan dess har hon studerat nästan oavbrutet.
– Jag har aldrig haft den här tiden när jag har rest runt. Direkt efter gymnasiet började jag på universitetet. Man får ofta intrycket av mig att jag är duktig. Så det där med att jag dansar poledance blir lite av en kontrast.
Stången är gjord av krom och står i vardagsrummet. Hon har övat i tre år och berättar att det är extremt hård träning, att de bästa dansarna i Australien är strippor och att hon gillar uppmärksamheten dansen ger. Det är ingen annan på institutionen som dansar poledance. Bland postdoktoranderna är hon yngst.
– De flesta som doktorerar kanske har jobbat med annat ett tag innan. Det är en bra grej egentligen. Att se något annat. Det är lite på gott och ont att rusa fram som jag gör.
Höstterminens undervisning på universitetet har just börjat. Poledance-stången i vardagsrummet är redo. Och snart sätter sig Emilia Ljungberg med en enorm hög resemagasin igen. Hon har fått pengar till ett års forskning för att undersöka resejournalistiken mellan 1930 och 1970.
– Massturismens framväxt och den nationella identiteten – hur man skapar det svenska i mötet med det främmande.
Är du duktig?
– Ja, det tycker jag. Arbetssam.
Varför är du så arbetssam?
– Det är ett karaktärsdrag.

Emilia Ljungberg

Gör: Postdoktorand. Undervisar på Institutionen för kommunikation och medier på Lunds universitet.
Bor: På Nobelvägen i Malmö.
Familj: Mamma, pappa, två systrar, pojkvän.
På fritiden: Läser och dansar poledance. Är med i en bokklubb som just nu läser ”A list of offences” av Dilruba Z Ara.
Drömmer om: ”Jag hoppas jag får fortsätta att jobba på universitetet. Och planen är att bo utomlands någon gång igen, gärna i Sydney. Jag bodde där ett år. Det är en helt underbar stad.”
Aktuell: Fyller 30 år i morgon, den 30 augusti.
Gå till toppen