Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: Magnus Jiborn: "För att rättfärdiga ett militärt ingripande räcker det inte att Assad är en skurk."

Medan planerna på en militär straffexpedition mot Syriens diktator Bashar al-Assad finslipas i Washington och London finns skäl att fundera ett ögonblick över de moraliska grunderna för ett sådant företag.
Om man bortser ifrån radikalpacifistiska idéer om att militärt våld aldrig kan rättfärdigas och alltför rigida uppfattningar om betydelsen av ett veto i FN:s säkerhetsråd borde det, ytligt sett, vara enkelt:
Assad är en blodbesudlad tyrann som bedriver ett skoningslöst terrorkrig mot sin egen befolkning. Under drygt två år av inbördeskrig har minst 100 000 människor, varav mer än 36 000 civila, dödats.
Häromdagen bekräftade FN:s sändebud Lakhdar Brahimi att en kemisk ”substans” använts vid den attack som dödade ett stort antal människor den 21 augusti. Tidskriften Foreign Policy uppgav samtidigt att USA:s underrättelsetjänst avlyssnat telefonsamtal som bevisar att det är den syriska regimen och inte rebellerna som bär ansvar för gasattacken.
Oavsett om just dessa underrättelseuppgifter är riktiga eller ej råder inget tvivel om att Assad förbrukat all legitimitet han eventuellt en gång haft. Nationell suveränitet innebär inte oinskränkt rätt för ett lands makthavare att bete sig hur som helst mot det egna folket.
Men för att rättfärdiga ett militärt ingripande räcker det inte att Assad är en skurk. Det måste också finnas meningsfulla syften och mål för insatsen, och en realistisk plan för hur målen ska nås. Dessutom måste givetvis skadan som ett anfall riskerar att orsaka vara mindre än det onda som det avvärjer.
Jag kan se några olika tänkbara motiv som skulle kunna rättfärdiga en internationell väpnad insats mot Syrien. Ett är att skydda civila mot ytterligare våld och övergrepp. Ett annat att tvinga Assad till förhandlingsbordet och ett tredje att störta honom från makten och skapa utrymme för en ny, förhoppningsvis mer demokratisk, regim att ta över.
Men av allt att döma finns inga planer på att försöka något av detta, även om Storbritannien i ett förslag till FN-resolution försökt få säkerhetsrådet att auktorisera användning av ”alla nödvändiga medel för att skydda civila”.
Det som nu planeras är en ren vedergällningsräd, inte något långsiktigt åtagande för att lindra civilbefolkningens lidande, tvinga fram fred eller bidra till politisk förändring.
Även vedergällning skulle kunna vara ett legitimt motiv, om den ingick i ett konsekvent och uthålligt engagemang för att upprätthålla eller etablera vissa grundläggande globala rättsprinciper. Men det internationella samfundets agerande inför olika regimers övergrepp präglas av oförutsägbarhet och godtycke. Och principer som bara hävdas ibland är inga principer.
När bomberna väl faller kommer debatten snabbt att polariseras i för och emot. Det vi istället skulle behöva diskutera är hur och varför.
Magnus Jiborn frilansar inom journalistik, filosofi och forskningskommunikation.
Gå till toppen