Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Det ojämlika spelet

Barnbruden. Piratförlaget.

Det är lovvärt att Anna Laestadius Larsson så medvetet och konsekvent valt ett feministiskt perspektiv i sin debutroman. Hon skriver fri fiktion utifrån ett historiskt stoff, men hennes metod att sätta kvinnors villkor i centrum sätter ljus även på verkligheten.
Hennes huvudperson är Hedvig Elisabeth Charlotta som femton år gammal importerades till Sverige på 1700-talet för att avla en arvinge åt Gustaf III:s bror Karl. Kring hennes spinns en historia om sexuellt våld, oupplysthet och klanvälde där kvinnor bara hade ett värde som behållare åt en avkomma. Jag skulle gärna sätta boken i händerna på en samtida femtonåring. Den är underhållande och lättläst nog att fånga en ovan läsare, samtidigt som den ger inblick i historien och sår frön av feministisk medvetenhet.
Därför är jag beredd att överse med förenklingarna. Jag tror inte att änkedrottning Lovisa Ulrika sa sådant som: ”Kvinnor kan”. Det händer att dagens idiom och beteenden projiceras på en svunnen tid och en historiker av facket skulle troligen reta upp sig på olika oklarheter och feltolkningar.
Detta är kort sagt inte ett försök att skriva historia, det är underhållning med substans. Och Laestadius Larsson har förstånd nog att inte enbart fokusera på de mest privilegierade. I stället blir kungliga slottet scen för ett kammarspel där den allra högsta möter den allra lägsta, pottungen, flickan som tar hand om överklassens skit. Skildringen gestaltar utan förenklingar ett spel där den rika alltid har övertaget och den fattiga alltid förlorar.
Gå till toppen