Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

I hopplöshetens väntsal

Dom andra

OriginalTitle: De andre. Genre: DOKUMENTÄR. DirectedBy: Margareth Olin. Actors: Goli Mohammed Ali, Hassan och Hussein Ali, Khalid Faqiri. Country: Norge/Sverige. PublishYear: 2012.
”Jag gör den här filmen för att jag är rädd. Rädd för när vi inte längre förmår att se den enskilda människan.” Den norska regissören Margreth Olin är framför allt är känd för en svensk publik genom dokumentären och självporträttet ”Kroppen min” (2002) och spelfilmen ”Engelen” (2009) med Maria Bonnevie i huvudrollen som en missbrukande, ung kvinna och mor.
I dokumentären ”Dom andra” har Margreth Olin följt ungdomar som försöker få uppehållstillstånd i Norge.Bild: Folkets Bio
I ”Dom andra” följer Olin ett antal unga killar från Kurdistan, Afghanistan och Nordafrika som försöker att få uppehållstillstånd i Norge. Några av dem sitter på Salhus, en kafkalik institution som inrättades 2009 i ett försök att begränsa invandringen. I teorin skulle Salhus (som stängdes 2011) samla och förbereda ungdomar för en återresa. I praktiken var det en ångestframkallande väntsal i ett utsiktslöst limbo för ensamkommande flyktingbarn som visste att 18-årsdagen var synonym med en utvisning.
Jag vet inte hur mycket Olin har iscensatt, men i en grotesk scen blåser Khaled ut ljusen på sin födelsedagstårta samtidigt som han läser upp den enda hälsning han får – ett avslag på sin ansökan hos den norska immigrationsmyndigheten som inleds med ett ”grattis på födelsedagen”. En annan kille, Goli, är över 18 år och redan utvisad från Norge men fast besluten om att återvända: ”min grav ska vara i Europa”. Olin följer honom på livsfarliga utflykter i gränsområden i Turkiet och Grekland där han väntar på rätt tillfälle att komma ombord en smuggelbåt till Italien.
”Dom andra” är (tyvärr) både ett tidsdokument och tidlös. Filmen är – i förhållande till sitt tema – unik i sina nära porträtt, lyhördhet och personliga ton. Den är dock inget konstnärligt mästerverk. Precis som i ”Kroppen min” och ”Engelen” blir Olins ton stundtals nästan religiös, men det känns ovidkommande. Desto viktigare är Olins ansats att skildra och möta utsatta ungdomar som människor – hennes tålamod, hennes tid, hennes mod, hennes vilja, hennes ork att komplicera och våga ifrågasätta, bland annat genom att dra paralleller till ungdomarna som flydde från Utöya. Tack.
Gå till toppen