Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Prosa på gränsen. Egna erfarenheter ger annat djup åt tankar om flyktingskapet.

Om jag börjar med att konstatera att Trinh T Minh-ha är en av de ledande postkoloniala kultur- och samhällskritikerna så slutar många att läsa här. För värdeabsolutister till höger och vänster är postkolonialism liktydigt med förhatlig kulturrelativism. Men också vanligtvis nyfikna och öppensinnade läsare får något tomt i blicken och stänger av när prefixet post- dyker upp, i synnerhet i förbindelse med det svårhanterliga och till synes antikverade begreppet kolonialism.
Trinh T Minh-ha.Bild: Paulo Vidales / Imagen Latente
Till stor del är det självförskyllt. Efter Edward Said har den postkoloniala kulturkritiken tenderat att utvecklas till en snäv akademisk disciplin – akademisk i ordets sämsta bemärkelse av exklusivitet och obefintlig läsbarhet. Bristfälliga svenska översättningar har inte gjort texterna mera tillgängliga.
Något av denna kritik träffar några av texterna i Gläntas urvalsvolym ”Någon annanstans, här inne: Immigrationen, flyktingskapet och gränshändelsen” där Vietnamfödda, USA-baserade Trinh T Minh-ha presenteras i helfigur på svenska.
Det engelska originalet utkom 2010, men den nyaste texten är skriven 2002 och bär tydlig prägel av skuggan från 11 september 2001. Även om kriget mot terrorismen alltjämt pågår och främlingsskräcken har ökat sedan dess så känns de politiska texterna aningen daterade. De konstkritiska texterna från 1990-talet känns mer aktuella, både genom sitt utforskande av förhållandet mellan konstarterna (”Vit vår”, ”Musikens måleri”) och för sin genresprängande form (”Berättarröst på jaget”).
Trinh T Minh-ha är själv både filmare, kompositör och universitetslärare vid Berkeley och hennes poetiska akademiska prosa är mycket njutbar också i svensk språkdräkt (översättarna Göran Dahlberg och Elin Talje har haft en styv uppgift med att ta till vara de litterära nyanserna).
Vari består då det postkoloniala bidraget? Väsentligen i ett annat perspektiv än det invanda eurocentriska. Eller rättare sagt flera perspektiv, som har att göra med den både fysiska och intellektuella mobilitet som är globaliseringens predikament. Trinh T Minh-ha, uppvuxen i Vietnam, är förtrogen med klassisk kinesisk konsttradition, men också med ”den bittra smaken av fransk utbildning” (grammatiklektioner och diktamen), och hon delar erfarenhet med många utomeuropeiska invandrare i USA. Hon refererar lika naturligt till (föga kända) afrikanska författare som Boubou Hama och Cheikh Hamidou Kane, som till den japanska No-teatermästaren Zeami Motokiyo (1363–1443) eller den franske filmaren Jean-Luc Godard. Någon gång tenderar det teoretiskt abstrakta att bilda sin egen loop – och det är inte bara postkolonialismens dilemma – men hos Trinh T Minh-ha har reflektionen kring flyktingskapet och gränshändelsen alltid en resonansbotten i den egna levda erfarenheten.
Trinh T Minh-ha föreläser den 14 september i Malmö på Örecomm-festivalen, där även en av hans hennes filmer visas.
Gå till toppen