Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bilden av en konstnär

Frida Kahlos ansikte har nästan blivit synonymt med kamp och lidande. Men hur väl stämmer den bilden? Inte särskilt, skriver Anders Mildner – och ger oss en ny.

"Jag hoppas att slutet är glatt. Och jag hoppas att jag aldrig kommer tillbaka.”
1954 ligger Frida Kahlo för döden. Hon skriver sina sista meningar i dagboken.
Den 13 juli dör hon, 47 år gammal. Kanske av en blodpropp, kanske av en överdos smärtstillande. Som så mycket annat som rör hennes liv präglas eftervärldens kunskap även om detta av osäkerhet.
Frida Kahlos sista ord skulle komma att dyka upp igen mer än två decennier senare. Och då passade de perfekt in i den bild av henne som hade börjat spridas: om en ständigt lidande konstnär och en person som hela sitt liv tvingades kämpa mot smärtor och förtryck.
Som en direkt följd av detta är Frida Kahlo i dag en av världens mest omhuldade, mytologiserade och hyllade konst-ikoner – och en av de mest exploaterade.
Marknaden är sedan länge översköljd med produkter som bär Frida Kahlos namn och ansikte: affischer, nyckelringar, vykort och klistermärken är så klart givna – men vår tids Fridamania har gett underlag till en mycket bredare marknad än så.
Vad sägs om Frida Kahlo-dockor, Frida Kahlo-hudkräm och Frida Kahlo-converse-skor? Eller anteckningsblock, kläder, klockor, kylskåpsmagneter, musmattor? Varför inte ett besök på en Frida Kahlo-restaurang, eller en Frida Kahlo-bar?
Passar inte det kan man alltid flyga med ett Frida Kahlo-flyg eller (snart) checka in på det planerade Frida Kahlo-hotellet. Och så kanske det mest magstarka: köpa ett sexpack Frida Kahlo-öl eller en Frida Kahlo-tequila – som systerdottern säljer. På sin sajt skriver hon att tequilan fångar den berömda mosterns ”passion för livet”. Vetskapen att Frida Kahlo hade ett problematiskt förhållande till alkohol gör möjligen att just detta lämnar en ännu mer bitter eftersmak än den kommersialisering som hon som kommunist högst troligen hade förfärats inför.
När Arken utanför Köpenhamn nu öppnar höstens stora utställning och för första gången på mycket länge visar flera av de mest kända målningarna i våra trakter skulle man kunna tycka att det vore på sin plats att ställa frågan: Vad är egentligen Frida Kahlo?
Men frågan är nog felställd. Åtminstone om man tar hänsyn till hur dagens kultur betraktar henne. Då bör istället frågan lyda: Vad är Frida? För den konstnär som dog 1954 och som lämnade efter sig 143 målningar, varav 55 självporträtt, hade aldrig kunnat bli en världsstjärna av sådana mått som hon är i dag om hon inte hade omformulerats och blivit mer säljande. Och den säljande versionen av Frida Kahlo är en intim, personlig historia. Nej, vi är inte Francis med Francis Bacon, eller Pablo med Pablo Picasso. Vi är faktiskt inte ens Vincent med Vincent van Gogh, fastän han signerade sina målningar precis så. Men vi är Frida med Frida Kahlo – och just intimiteten är vad som gör att så många skilda grupper kan använda sig av henne. Problemet är bara att den intima historien om Frida Kahlo som far över världen bygger på myter, faktafel – och rena fantasier.
Frida Kahlo föddes i Mexico City 1907. Det skulle hon senare bortse ifrån och istället låtsas att hon var född 1910, eftersom hon ville förknippas med den mexikanska revolutionen som började det året. Frida Kahlo anslöt sig nämligen tidigt till kommunismen och höll fast vid ideologin hela sitt liv.
1925 råkade hon ut för en allvarlig bussolycka. Det var under tillfrisknandet från denna som hon började måla med olja. Fyra år senare hade hon förälskat sig i målaren Diego Rivera och paret gifte sig 1929. Äktenskapet var stormigt och paret skilde sig 1939 – bara för att gifta sig på nytt året efter. Bägge två hade tillfälliga förbindelser vid sidan av.
Under sin livstid blev Frida Kahlo mycket känd i Mexiko, även om hon var alldeles för radikal för att bli älskad. Målningarna – många självporträtt – är fyllda av politik, men också en för samtiden vågad kroppslighet, ofta kombinerad med sår och blod.
Hur känd var hon? Så här: när hon dog låg hennes kropp på lit de parade i det största konstmuseet i Mexico City. Men hennes rykte hade även nått utanför landet. Surrealisten André Breton hyllade henne och hon ställde ut i New York redan 1938.
Ungefär så kunde en kort biografi över Frida Kahlo se ut. Fast hade den gjort det, skulle hon antagligen aldrig ha varit den hon är i dag. Istället har Frida Kahlos liv fyllts med en lidandets dramatik, som lyder ungefär så här: bussolyckan skadade henne för livet. Hon led av ständiga smärtor och opererades ett otal gånger. Hennes man bedrog henne ständigt. Hennes längtan efter barn grusades gång på gång och slutade i ett flertal missfall. Och allt det här syns i målningarna. Frida Kahlo kom att bli Frida med hela världen – och hennes lidande kunde därmed delas av alla som vill spegla sig i det.
Hur blev det så? Och av alla världens konstnärer, hur kom det sig att just Frida Kahlo fick den rollen?
Efter att Frida Kahlo dött föll hon mer eller mindre i glömska. Ända tills slutet av 1970-talet då den amerikanska konstvetaren Hayden Herrera påbörjade en doktorsavhandling om henne.
Avhandlingen gavs ut i en populariserad bok under namnet ”Frida” 1983. Det är här Fridakulten tar sin början. Det är också här problemen med Frida Kahlos biografi inleds.
– Många av påståenden om hennes liv görs utan några dokumenterade källor, säger konstvetaren Eva Zetterman, som förutom Herrera är en av tre personer i världen som skrivit avhandlingar om Frida Kahlo.
– Det är väldigt mycket som Herrera skriver fram ur sin egen fantasi.
Enligt Eva Zetterman har historien om Frida Kahlo, just på grund av Herrera, kommit att präglas av tre huvudmyter, som sedan förts vidare av skribent efter skribent och utställning efter utställning sedan 1980-talet. Den första är myten om alla missfall.
– Det finns ingen dokumentation över att hon skulle ha haft några missfall. Istället får bilderna fungera som bevis för att så var fallet. Däremot finns det dokumenterat att hon gjorde tre aborter, säger Eva Zetterman.
– Vi vet alltså inte om hon led av barnlösheten eller inte. Men vi vet att den var hennes eget val.
Den andra myten handlar om betydelsen av trafikolyckan.
– Den förstoras upp något kolossalt i biografin. Att hennes livsförlopp skulle ha kommit att handla om kroppens förfall som en följd av olyckan – det finns överhuvudtaget inga belägg för det, förutom Herreras egna fantasier.
Den tredje myten handlar om relationen till Diego Rivera – den store framgångsrike muralmålaren.
– Här framställer Herrera det som om Frida Kahlo led i hela sitt liv av den dumme Diego Riveras otrohet. Det är helt och hållet framfantiserat. Vi vet inte om Frida Kahlo led. Det kan hon naturligtvis ha gjort eftersom han var otrogen, men det var faktiskt hon också.
– Dessutom kan man tolka det på det rakt motsatta viset. Diego Rivera var ett väldigt stöd för Frida Kahlo, han gav henne verkligen cred. Det finns massor av exempel på hur han skriver artiklar och lyfter fram henne som den tidens största konstnär i Mexiko.
Söker man efter svaret på varför just den lidande Frida Kahlo hamnade i rampljuset i början av 1980-talet, måste man fråga sig vad den bilden svarade mot för slags behov i samhället i övrigt.
– Vid den tiden handlade kvinnorörelsen mycket om ett tänkande om kvinnan som offer i det patriarkala systemet. Alla män var på något sätt skurkar och det är i precis den mallen som Frida Kahlo och Diego Rivera stoppas in, säger Eva Zetterman.
– Samtidigt så exotiseras hon genom det här grottandet och vältrandet i sjukdomar, sår och operationer. Hon görs till en väldigt konstig människa som släpar sig fram haltande på sina kryckor, det är nästan som om hon vore något slags utomjording. Det identifierar både den här generationen och gör att man tycker väldigt synd om henne.
Att så mycket av omvärldens fokus hamnat på kroppen och kärlekslivet är dock inget som är unikt för Frida Kahlo. Det följer snarare en mall som massor av kvinnliga konstnärer pressats in i.
Den traditionella konsthistorien (vanligen nedtecknad av män) är en historia där kvinnorna utgör undantagen – och där deras kroppar, utseenden och kärleksaffärer ständigt betonas mer än deras konstnärsskap. Kunskapen om att det förhåller sig just så har dock inte räckt för att påverka spridningen av myten om Frida Kahlo, som bland annat tack vare de falska historierna allt mer börjar att betraktas som en förebild under 1970- och 1980-talet. Dels hos chicanorörelsen – kvinnor som identifierar sig med Mexiko men som bor i USA – där hon får väldigt stor betydelse, och dels för kvinnorörelsen i allmänhet.
– Hon blir en förebild som en stark kvinna som lyckas ta sig igenom massa motgångar, säger Eva Zetterman.
– Frida Kahlo var ju före sin tid eftersom hon tog upp en tematik som blev mer aktuell senare, i samband med kvinnorörelsen. Hon tog upp betydelsen av kroppen och rätten till sin kropp. Hennes långa serie av självporträtt där hon orubbligt möter betraktarens blick kan också tolkas som ett väldigt feministiskt anspråk.
Mot slutet av 1980-talet och början av 1990-talet exploderade intresset för Frida Kahlo. Kändisar började köpa hennes målningar, som av den anledningen steg mycket snabbt i värde (Madonna är exempelvis en samlare och det fanns länge ett rykte som sa att artisten skulle spela huvudrollen i en film om Frida Kahlo).
Hon hamnade på frimärken i USA och den intitiala beundran inför konstnären förvandlades mer och mer till ett hyllande och ett anammande av en livsstil, som har inget eller lite att göra med verklighetens Frida Kahlo. Det pratades om ”kahloism” – ett öppet hyllande av en världsstjärna – och Frida-looken dök upp i en rad modemagasin.
En ikon hade till sist skapats. När Julie Taymors film ”Frida” hade premiär 2002 slöts cirkeln. Filmen byggde på Herreras bok och huvudrollsinnehavaren Salma Hayek såg till att myten populariseras för gott.
Men naturligtvis hade ingenting av detta varit möjligt om det inte vore också för konsten i sig. Folk reagerar vanligtvis väldigt instinktivt inför mötet med Frida Kahlos målningar: antingen vänder de sig bort eller så älskar de dem.
– Det finns en tidlöshet i stilen. Hon jobbar med en realistisk stil, men motiven är inte realistiska. Jag tror också att tekniken spelar in – hon var otroligt skicklig, säger Eva Zetterman.
– Sedan är färgerna lätta att ta till sig, det är glada färger som tilltalar ögat. Och hon har definitivt ett eget signum: har man sett en målning känner man alltid igen henne. Men bilderna är också starka i sitt uttryck genom de symboler hon för in, som blodet och kroppen, som man rent analytiskt lockas att tolka. Jag tolkar dem som något som har med ett postkolonialt förflutet i Mexiko att göra, som saker som refererar till det som indianerna har gått igenom. Oavsett vilket väcker de en reaktion. Man går helt enkelt inte oberörd förbi hennes bilder.
Vad går vi då miste om när vi sväljer myterna om Frida Kahlo? Allt viktigt, enligt Eva Zetterman.
– Då ser man ser inte den intellektuella eller belästa nivån i hennes bilder, inte heller de referenser hon väljer att föra in eller det politiska och det radikala – det enda man ser är det privata.
– Men jag tolkar inte hennes bilder som att det var hennes anspråk att prata om det privata, utan istället att lyfta upp en rad frågeställningar på en ideologisk nivå.
”Jag hoppas att jag aldrig kommer tillbaka”, skrev Frida Kahlo i sin sista dagboksanteckning. Nå, det gjorde hon. Med råge.
Men återkomster är nog sällan som man tänkt sig dem.

Frida Kahlo

Frida Kahlo hette egentligen Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón och föddes 6 juli 1907 i Coyoacán, Mexico City. Hon dog 13 juli 1954.
Hennes mest kända verk är hennes självporträtt, fyllda av symbolik. Själv sa hon att hon alltid målade sin egen verklighet.
Utställning: Konsthallen Arken utanför Köpenhamn visar utställningen ”Frida Kahlo – ett liv i konsten” mellan den 7 september och 12 januari 2014.
Förutom verk av Frida Kahlo innehåller utställningen också verk av maken Diego Rivera och samtida konstnärer som María Izquierdo, David Alfaro Siquieros och José Clemente Orozco.

Utställningen

Konsthallen Arken utanför Köpenhamn visar utställningen ”Frida Kahlo – ett liv i konsten” mellan den 7 september och 12 januari 2014.

Förutom verk av Frida Kahlo innehåller utställningen också verk av maken Diego Rivera och samtida konstnärer som María Izquierdo, David Alfaro Siquieros och José Clemente Orozco.

Gå till toppen