Kultur & Nöjen

Jakt på alternativa nyheter

"Breaking News" är talkshowen som vägrar att ta nyheter på allvar. Sydsvenskan tog rygg på Filip och Fredrik under premiärdygnet av nya säsongen.

Fredrik Wikingsson nickar mot Filip Hammars fot:
– Strumpan.
Filip suckar, sparkar av sig skorna och drar av högerstrumpan, för att direkt trä den över en mikrofon. De har inga bättre puffskydd tillgängliga just nu. Fredrik följer hans exempel.
– Do it yourself, själva definitionen.
De stämmer av några snabba innehållspunkter via anteckningar i telefonerna. Sedan rullar podcastinspelningen i gång. En timme varje vecka, en kvarts miljon lyssnare varje gång.
Vi sitter i Facebookrummet på ett produktionsbolagskontor i södra Stockholm. Det heter så eftersom det finns heltäckningsmatta och färgglada kuddar i soffan, det känns som ett amerikanskt IT-bolags konceptuella mys helt enkelt. Intrycket tas möjligen ner lite av en demonterad plastgran och en bidé.
Längre bort finns Fritzlrummet. Lite mer avskalat och instängt.
En trappa upp jobbar redaktionen, inte för podden, utan för tv-programmet ”Breaking News”. Det sänds fyra dagar i veckan, direkt i Kanal 5. Säsongen pågår i fyra veckor. En del inslag är förproducerade, men stora mängder innehåll skapas under dagen. Idéer kastas runt, tidningar bläddras intensivt och en man med ett långt skägg talar om ett administrativt problem i telefon: ”Vi vill helst göra detta med en levande bäbis”, säger han.
Filip och Fredrik pratar starkare och starkare ju längre de håller på. Mot slutet ropar de till varann. Jag uppskattar avståndet mellan deras huvuden till ungefär en och en halv meter.
Och i det ögonblick de sätter punkt faller rösterna tillbaka till något som liknar vanlig samtalston.
– Jag kan verkligen älska detta med podden. Det kostar inget, ändå är det på vissa sätt bättre än en tv-produktion som omsätter miljoner, säger Fredrik Wikingsson.
En stund senare är det möte i Fritzlrummet, och kvällens program tar form, minut för minut. De är åtta män och en kvinna runt bordet.
– Vi behöver ett tredje exempel på desperata grejer från Svenska kyrkan, säger någon.
Obamas besök kan bli något. En nyhet i Sydsvenskan om EU:s aktion mot lakritspipor. En story om en brinnande löspenis.
Anna Sahlin, den enda kvinnan, påpekar att det nog inte är helt lyckat om den enda kvinnan som planeras in i sändningen är hon som runkar en tjur på Youtube.
Anna Sahlin är ständigt frustrerad över svårigheterna att få till en hygglig könsbalans, en frustration som hon, åtminstone numera, delar med sina chefer.
– Grejen är ju att ”Breaking News” ska spegla nyhetsflödet. Och läser man så mycket tidningar som vi gör varje dag så ser man att kvinnor ofta är offer, medan män liksom är stories på ett annat sätt.
Två tänkbara gäster stryks från listan. Motiveringen: De är så jävla vettiga. Redaktionen visar fler bisarra klipp för varandra, letar gemensamma nämnare. Någon har hittat en packe roliga rubriker på samma tema, Filip Hammar driver på: Finns det rörligt på det? Annars blir det inte roligt. Kan man ta det lite längre? Det gäller att inte ge sig. Det bästa skämtet ligger lite längre fram, släpp inte taget, vi hittar det.
Mannen med skägget heter Mårten Evers och är producent. Han sköter whiteboarden och skriver prydligt i rött, segment för segment. Sushi levereras.
Under hela eftermiddagen raggar redaktionen gäster: kan du komma? Ja, det är direktsändning. Ja, det är i kväll. Någon halvstor filmstjärna strular med bokningen, och Filip sätter ner en numera strumpförsedd fot:
– Du får väl säga att det är ja eller nej som gäller, annars skiter vi i det. Nån gång kan väl vi vara i förarsätet också.
Filip och Fredrik har delat på sitt förarsäte i femton år. De blev kompisar som vikarier på tidningen Aftonbladet, och manifesterade sin omedelbara personkemi genom att dricka riktigt mycket alkohol före en konsert med Rebecka Törnqvist.
”We are so good together” står det på ett litet vykort uppe i produktionsbolagets kök. Trots att Filip Hammar sedan fyra år är bosatt i USA så sker det mesta och det bästa av vad de två gör alltid tillsammans. För några år sedan sålde de sitt gamla produktionsbolag, och därmed sina rättigheter till gamla programformat som ”Hundra höjdare” och ”Boston Tea Party”, som de nu alltså inte kan ta upp igen.
– Det är skönt. Att göra sig ren från sig själv liksom, säger Filip Hammar.
Det var en bra exit också förstås, rent affärsmässigt. Men det blev mindre pengar kvar än många tror, de var flera delägare i det gamla bolaget. I det nya är de fyra: utöver programledarna också Micke Svensson och Lars Beckung.
De har få anställda. Tv-produktioner sker i korta intensiva sjok, och så gott som alla är frilans på endera viset.
Framåt sena eftermiddagen har alla förflyttat sig till Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Det finns osunda mängder godis överallt. Mat levereras igen, det blir pannbiffar i tomatsås och klyftpotatis. Ljudteknikerna äter snabbt, ännu inte nöjda med alla detaljer.
Det finns en basketkorg i studion och Filip skjuter några skott.
– När vi gjorde ”Boston Tea Party” ville vi ju egentligen göra ”Fråga Lund” igen. Vi snackade med SVT, och de verkade vara okej med det, men så träffade vi rektorn i Lund, han Göran, vad hette han nu, Bexell? Och till slut ville inte han. Så vi fick göra tea partyt i stället.
Studiomannen Jean Jältsten kommer gående med en tung kylväska. Den innehåller några simmande abborrar. Jean Jältsten är hängiven fiskare, och när han tidigt denna morgon fick beskedet att showen skulle bli bättre om man kunde få fram ett par levande abborrar så drog han helt enkelt upp några vid den sjö där han bor.
Business as usual i Filip och Fredriks värld. Som Jönssonligan, vilket de själva har konstaterat: vi behöver en SL-buss, två pilbågar, sex kilo marsipan och en person med lettiskt medborgarskap. Till i eftermiddag.
På en hög plattform i scenbygget står fyra killar i fyrtioårsåldern och pratar tämligen bred göteborgska med varann. Han som står längst fram har tatuerade vältränade armar och en antydan till mohikanfrisyr. Detta är Arvingarna, showens husband, fyrfaldiga deltagare i Melodifestivalen och i dag en turnerande affärsverksamhet med runt 120 spelningar om året.
– Det är klart att vi blev lite förvånade när de frågade oss, säger Casper Janebring, sångaren med mohikanen.
Fredrik Wikingsson förklarar:
– Alltså, vi hade väl kunnat ta in ett band med några trevliga 23-åringar från Stockholm, men de skulle ju ha en samlad erfarenhet av tio gig i verkligheten. Vi behöver vara säkra på att vi har ett band som kan lösa de problem vi ställer dem inför.
Några dagar före premiären har Arvingarna och Filip och Fredrik haft ett möte via Skype. Problemen som presenterades där: vi behöver en signaturmelodi till programmet, samt ett antal jinglar. Kan ni skriva dem?
– Jag bara ... ja, det kan vi väl, garvar Casper Janebring.
Fort fick det gå. Rakt, rockigt och enkelt fick det bli. Och ändå vill Filip och Fredrik ändra under genrepet. Casper lutar sig bakåt mot keyboardisten Lasseman Larsson. De skruvar till fraseringen på en vinjett så att de får med hela: att skriva en tiosekundare i vilken man klart och tydligt aviserar programpunkten ”Badsalt eller bara bananas” (se programmet för en förklaring), en timme före direktsändning, är inget för musiker med svaga nerver.
Men så finns det heller knappast något som Filip och Fredrik kan utsätta ett turnerande band för som inte någon berusad femtioårsfirare redan har gjort på ett danspalats någonstans.
I sminklogen softar Filip. Han ser det lite som massage, säger han, och ser ut att ha tolv i vilopuls där och då. Fredrik sitter däremot rak som en pinne och läser grejer på mobilen.
– Jag gillar inte massage, säger han, men jag gillar idén om att slappna av i sminket.
Han är förstabarn i syskonskaran. Vi diskuterar om det spelar roll för oförmågan att njuta av massage. Förstabarn ska ha kontroll och vill inte bli kladdiga om händerna eftersom deras föräldrar har torkat av dem så fort de har blivit det minsta lilla smutsiga. Såna som är yngst däremot, som Filip, har schaktat i sig spaghetti och köttfärssås med nävarna och fått smutsa ner sig som de vill. Blir alltså mindre neurotiska typer.
– Jag köper det där till hundra procent. Jag är en person som kan använda ordet ”flödesschema” när jag talar om en sexuell aktivitet, säger Fredrik Wikingsson allvarligt.
Direktsändningen börjar klockan 22. Kostymerna är på, sminket är på och Fredrik har sjungit i gång rösten så att det skakar i cementen borta i korridoren. Filmhuset är som en bunker, mobiltäckningen usel.
Filip är nervös för en grej. Han ska bli pappa i höst, för första gången, och ska därför få byta en blöja, i direktsändning, coachad av sexbarnspappan Felix Herngren.
Goda vänner lånar ut sin son, ett litet månadsgammalt pyre som heter Kalle. Kalle ska under sändningen vara mycket mild, han har inte bajsat och han skriker inte. Filip klarar bytet med lite goda råd och under visst häcklande från tvåbarnspappan Fredrik.
Fredrik har tidigare under kvällen fått en liten film från sin fyraåring via mobilen, med ett besked om att barnet i fråga har bajsat. Han skickar tillbaka en bulletin med ungefär samma innehåll och ler förälskat in i luren.
Direktsändningen går som den ska, på det hela taget. Killen som manövrerar bomkameran lyckas undvika att träffa publiken med den stora stålpelaren, killen som släpper ner skyddsnät inför baskettävlingen tajmar rätt. Något blir lite för långt, reklamavbrottet kommer överraskande snabbt, och Fredrik får improvisera. Någon vinjett eller skylt kommer i bild vid fel tillfälle. Mer än så är det inte.
Utvärderar gör man, grundligt och gärna, men det får vänta till i morgon. Mycket snabbt efter klockan 23 är studiopubliken borta, och Filmhuset tomt.

Filip och FredrikSålde till Murdoch

Filip Hammar är född 1975 i Köping. Han är gift och väntar sitt första barn.
Fredrik Wikingsson är född 1973 i Vänersborg, men uppväxt utanför Sundsvall. Han är gift och har två barn, fyra och sex år.
Filip och Fredrik driver tillsammans produktionsbolaget Mexiko Media, som gör innehåll främst till Kanal 5.
Det tidigare produktionsbolaget heter Stockholm-Köpenhamn, och såldes till Metronome år 2007, ett bolag som i sin tur ingår i Murdoch-imperiet.
Tv-debut gjorde de i OS-programmet ”Hello Sydney” år 2000, som blev mycket utskällt. Den egna serien ”Ursäkta röran (vi bygger om)” år 2002 stoppades efter ett tag eftersom det kom så många anmälningar till Granskningsnämnden.
Boken ”Två nötcreme och en moviebox – hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige” från 2003 är den mest framgångsrika av den handfull titlar paret har skrivit.
År 2007 var de gemensamt värdar för ”Sommar” i P1.
”Breaking News” sändes för första gången hösten 2011. Tredje säsongen har just inletts, och premiären i måndags hade 160 000 tittare, alltså klart färre än som lyssnar på Filip och Fredriks poddsändning varje vecka.
Gå till toppen