Kultur & Nöjen

Larsén recenserar Miss Saigon

Mera av allt. Malmöoperans resurser och mer därtill tas i anspråk i "Miss Saigon". Internationell ensemble, lokala hjälpkrafter, full orkester. Kvantiteten är det inget fel på.
Men kvaliteten?
Fullt betryggande. Resultat: överdådigt.

Bild: Foto: Malin Arnesson
Stycket lär vara en önskeuppgift för Ronny Danielsson. Han har inte förslösat chansen att sätta fulla segel på operascenen, vid som en ocean. Uppsättningen är full av kloka avvägningar. Den nästan filmiska skildringen av Vietnamkriget och dess efterbörd är komplex. Bovar och änglar kan byta plats. Amerikanerna kan ses med dräpande raljans och förhånas till exempel i rollen Engineer, den vietnamesiske fixaren som förhäxats av "The American Dream". Men bilden av kommunistisk kadaverdisciplin, taktfast och hänsynslös, blir ingen skönmålning.
"Miss Saigon" har samma upphovsmän som "Les Misérables". Båda verken tar plats bland genrens yppersta. De levererar effektiv dramatik, de förenar den "stora" världen med intimsfären. Kort sagt: kärlek och politik, patos och sentimentalitet.
Man drar alltid fram länken från Puccinis "Madame Butterfly" till "Miss Saigon". Det är bara det – här svär jag kanske i kyrkan – att "Miss Saigon" i kraft av sina komplikationer är ett större konstverk än den gråtmilda operan.
"Miss Saigon" är på längden och tvären brutal. Det pågår ju ett krig. Därför inte ett ont ord om den ljudbild som förmedlar de fräna rytmerna, det kärleksfulla parlandot, de sirliga ledmotiven. Orkestern i fonden leds med säker hand av Mats Rondin. Det blir i mer än ett avseende ett starkt inslag.
Bara glimtvis kompletteras verket med scener ur en kärlekshistoria, som ger det en minnesvärd individuell dimension. Intimsfären skildras med närhet och engagemang. Li-Tong Hsu som oskuldsfulla Kim har gjort en resa in i svenska språket som man bara kan beundra. Inte ett tonfall ville man önska annorlunda. Hon finner också rörande uttryck för Kims kärlek och hängivenhet, både i sång och aktion. Välförtjänta ovationer!
Philip Jalmelid ställer upp med kärnfull stämma och sympatisk auktoritet som Chris och infriar de förväntningar man kunde ställa på en nytänd stjärna. Cecilie Nerfont Thorgersen är hans amerikanska fru, med eget sångnummer, "Kanske".
Stjärnstatus tillkommer förstås även Dan Ekborg, den cyniske Engineer, en fixare på hugget. Ekborg är ju en slagkraftig estradör, med snärt i varje replik och åtbörd, en artist som behärskar varje scen han står på.
Martin Chocholouseks scenografi rymmer allt och flyter ändå lätt, och Annsofi Nybergs kostymkreativitet går över alla gränser, särskilt den så kallade goda smakens. Det är som det ska vara.
De exotiska bilderna får inte idylliseras. Genren kräver show, men det kan bli för mycket. Regissören har inte helt undvikit folklore och utanverk men han ger stoppsignaler: i bordellerna staplas utmanande kroppar och kostymer; man ser igenom den sliskiga ytan. Här trängs dekadens och desperation.
Sist och slutligen: "Miss Saigon" är inte lättköpt underhållning. Ingen helikopter visas i slutet (annars obligatorisk) men ljuset blixtrar och virvlar. Ragnarök. Aktualiteten står kvar sen urpremiären 1989. Bomber och granater och dödskemi härjar. Människor stängs in eller drivs på flykt. Kärleken sitter trångt. Men mitt i bullret hörs människohjärtat bulta.

Miss saigon

Musikal
Musik: Claude-Michel Schönberg. Text: Richard Maltby Jr, Alain Boublil. Övers: Rikard Bergqvist. Regi: Ronny Danielsson. Dir: Mats Rondin. I rollerna: Li-Tong Hsu, Philip Jalmelid, Dan Ekborg, Oscar Pierrou Lindén, Cecilie Nerfont Thorgersen, Rommel Singson, Kitty Chan. Malmö Opera. Premiär 6.9
Miss Saigon
Gå till toppen