Kultur & Nöjen

Självständiga kvinnor ger hopp

Saudiskan Haifaa Al Mansours omskrivna och uppskattade ”Den gröna cykeln” har satt ljuset på kvinnor i den arabiska filmvärlden både framför och bakom kameran ända sedan världspremiär på Venedigfestivalen förra året. Inte oväntat väljer Malmös arabiska filmfestival (MAFF) ett kvinnotema med ambitionen att visa film där en stereotyp bild av den arabiska kvinnan som passiv, förtryckt och dold bakom slöjor möter sin motbild.
”Den gröna cykeln” – först ut i en våg av filmer som ger en ny bild av arabiska kvinnor.Bild: Tribeca Wadjda
Ett lyckat exempel på det är egyptiskan Maggie Morgans ”A Man Called Hope”, där regissören tillika manusförfattaren följer ett tiotal rollgestalter i ett Kairo efter revolutionen 2011. De fortsatta politiska protesterna nämns bara i förbigående. Filmaren intresserar sig mer för människors vardagsbekymmer som oro för sjukdomar, barnlöshet, möjligheterna att avancera på jobbet, chansen att över huvudtaget få ett hyfsat jobb och pengarna att räcka till, kort sagt universella teman.
Hon använder den välkända short cuts-tekniken och klipper fram och tillbaka mellan karaktärerna. Fokus ligger främst på kvinnorna. De är inga stillatigande gestalter utan alla följer sin egen väg och strävar efter att utvecklas och gå vidare i livet. Unga Rida kommer från landet och får jobb på en toalett i en galleria. I slutet har hon avancerat till affärsbiträde, en undersköterska blir sjuksköterska, en äldre hemmafru bestämmer sig för att ta körkort och ytterligare en annan avstår från giftermål och mannens karriär i Malaysia. Allt berättas nyanserat, lågmält, och med stor omsorg om individerna. Alla bär på något slags hopp trots en brutal verklighet några kvarter bort.
Också i marockanen Mohcine Besris ”The Miscreants” är de två unga kvinnorna i den teatergrupp, som kidnappas av tre islamister, självständiga gestalter. De värjer sig för den patriarkala strukturen i samhället och vill inte snärjas och snöpas likt sina mödrar. Besris skrev manuset flera år före den arabiska revolutionen men konflikten mellan unga sekulariserade marockaner och hjärntvättade islamister är dagsaktuell. I ”The Miscreants” kämpar egentligen båda grupperna mot samma korrupta, socialt ojämlika samhälle men de har fruktansvärt svårt att nå varandra i en dialog.
Också huvudpersonen i algeriskan Djamila Sahraouis ”Yema”, det arabiska ordet för mor, vägrar att inordna sig i någon patriarkalt styrd roll. Modern, spelad av Sahraoui själv, släpar i öppningsbilden sin döde son Tareks kropp i det kala, oändliga bergslandskapet. Hon tvättar honom omsorgsfullt i en vacker scen som kunde ha varit ljussatt av den italienske 1500-talsmålaren Caravaggio. Kvinnan är full av sorg och bitterhet. Tarek har dödats av brodern Ali, ledare för en islamistgrupp, eftersom de båda älskade samma kvinna. Enda ljusglimten i moderns hårda slit med sin lilla jordplätt är ett efterlämnat barnbarn
”Yema” påminner om det grekiska antika dramat och har filmats med raffinerad enkelhet. Tagningarna är långa och kameran ofta stilla. Landskapet och den genomarbetade ljudbilden får en lika viktig roll som skådespelarna. ”Yema” är en cineastisk upplevelse av klassiska mått och som sådan sticker den ut under MAFF.
Gå till toppen