Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ett bedeblast i ett cocktailglas

Det surras redan om en Guldbagge till Edda Magnason. På fredag är det premiär för ”Monica Z – ett lingonris i cocktailglas”, filmen som lär bli den skånska artistens stora genombrott.

Edda Magnason var egentligen precis vad regissören Per Fly inte ville ha.
Han var säker på sin sak – filmen om Monica Zetterlund var ett så stort och dyrt prestigeprojekt att det krävdes en erfaren aktris i huvudrollen. Porträttlikhet och sångtalang var av underordnad betydelse.
Rollen var hett eftertraktad. Drygt åttio skådespelare provfilmades.
Ändå valde Per Fly just en sångerska. Som aldrig någonsin hade spelat teater, inte ens i skolan. Som pratade bred skånska, fast rollen krävde en finstämd glidning mellan värmländska och rikssvenska.
Men regissören hade, med egna ord, hittat ”guld”.
Och det glänser om Edda Magnason i ”Monica Z – ett lingonris i cocktailglas”. Hon är inte bara hyfsat porträttlik, med rätt smink, frisyr och kläder. Hon kan också prata, och framför allt, sjunga kusligt likt. Men viktigast av allt: Edda Magnason har den där alldeles speciella närvaron och friskheten på vita duken som kan få garvade skådespelarproffs i omgivningen att framstå som just – skådespelare.
Men hon ser sig fortfarande främst som sångare och låtskrivare. Den 29-åriga singer-songwritern har två kritikerhyllade album i bagaget. Något större publikt genombrott har hon inte fått hittills. Det lär komma nu. Om än i ”fel” disciplin.
– Rollerbjudandet kom faktiskt som en blixt från klar himmel. Jag hade aldrig en tanke på att jag skulle spela in film. Jag är ju musiker.
Vi träffas i foajén på Hotell Renaissance i Malmö. Edda Magnason är inne på upploppet i lanseringen. Jag är sist ut i dagens långa intervjupass. Hon är lite trött, men lyser upp – ”Sydsvenskan! För fan klart att jag orkar då!”. Numera bor Edda Magnason främst i Stockholm, men Skåne är hemma: hon är uppvuxen i Fyledalen och har kvar sin lägenhet i Malmö, där hon har bott sedan sena tonåren.
Det är oundvikligt att inte dra vissa paralleller mellan Edda och Monica.
Båda är skivartister som blivit skådespelare. Båda har flyttat från landet till storstaden; båda har en mix av oförfalskad lantlighet och mondän storstad. Edda kan verkligen utstråla glamour – det syns i filmen och jag har själv bevittnat det när hon sjungit på branschmingel med filmfolk i Cannes. I verkligheten är hon chosefri och avslappnat babblig. Skånskan är intakt – och grov. Ett bedeblast som satts i ett cocktailglas.
– Men jantelagen som Monica fick uppleva har jag sluppit. Min familj var entusiasmerande och stöttande. Och ingen har pushat mig heller. Jag är uppvuxen i en stor familj och har sex syskon, själv är jag nummer fem. Ingen i min familj är konstnär, men det finns en konstnärlig ådra. Jag fick mycket utrymme, fick vara i fred med pianot.
Det är nu över två år sedan blixten slog ned. Sommaren 2011 sjöng Edda Magnason två låtar på Amnestys 50-årsjubileum på Södra teatern Stockholm. I publiken satt filmproducenten Lena Rehnberg.
Den första provfilmningen skedde i ett hotellrum i Malmö.
– Jag gick dit med en känsla av skräckblandad förtjusning, men jag gillar när saker är lite läskiga. Jag fick göra ”Trubbel” a cappella och spela en scen. Det var mest som en kul grej. Först efter några provfilmningar började det kännas på allvar, att jag verkligen ville ha rollen.
Visst hade hon lite koll på Monica, som fanns hemma i skivhyllan i Fyledalen. Några år tidigare hade hon dessutom fått ”Waltz for Debby” i present av sin mamma och hade lyssnat på den grundligt en sommar i Malmö.
– Jag är åttiotalist så jag hade mest en bild av en cool dam i svart polo och page, med en atmosfär av storstad omkring sig.
Ett intensivt researcharbete satte igång. Hon grävde ner sig i alla skivor, filmer och böcker hon kom över.
– Under researchen insåg jag att jag kände igen allt: klipp, foton och skivomslag som jag hade sett flimra förbi sedan jag var liten. Det var mycket självjobb. Jag imiterade hennes ansiktsuttryck, hållning och dialekt. Hon var längre än jag och hade långa smala ben, och det har inte jag, haha, så jag försökte intala mig att jag var längre.
Edda Magnason gör alla sånginsatser i filmen, till nyskrivna arrangemang av Peter Nordahl. Det är en remarkabel vokal förvandling för den som har hört hennes poporienterade soloskivor där hon snarare drar åt Kate Bush och Björk. Jazz har hon aldrig sjungit på allvar tidigare.
– I början så plankade jag Monica rakt av för att få in fraseringen, men till slut kunde jag filtrera det utan att sjunga exakt som henne. Egentligen går det inte att kopiera rösten helt. Monica hade en sådan djup värme i sin röst, en ton som pendlade mellan att vara bitterljuvt mjuk och hård – för hon kunde verkligen klämma till ibland.
Att sjunga var en sak. Skådespeleriet något helt annat.
– Jag hade en överlevnadsstrategi. Att ta filminspelningen med en klackspark, vara lite hej hoppsan och tjoho. Jag var livrädd för att bli nervös, självmedveten eller fåfäng. Därför tittade jag inte heller på några dagstagningar under inspelningen.
Klackspark? Kanske det. Men när jag lite senare träffar Per Fly ger han en något annorlunda bild.
– Hon är en naturtalang, kameran älskar henne och hon är skarp i pæren, men hon jobbade också som ett svin. Hon har en disciplin som kommer från musicerandet. Mitt jobb var att göra filmskådespelare av henne.
Biografifilmer är en svår genre. Det gäller inte bara att hitta en trovärdig huvudrollsinnehavare som publiken köper, utan också att göra något spännande av en historia som publiken ofta redan känner till. Och hur mycket av personens liv ska man gapa över? Vaggan till graven? Manusförfattaren Peter Birro har valt den smartaste vägen: han koncentrerar sig på några få år, är vårdslös med kronologi och fakta, och försöker främst bygga en allmängiltig berättelse om en kvinna som flyttar till storstaden från en inskränkt småstad. Filmen ”Monica Z” fungerar alldeles utmärkt även för den som har en högst luddig uppfattning om sångerskans liv.
”Monica Z” är ett utsnitt av några år på 1960-talet då sångerskan säger upp sig från jobbet som växeltelefonist i Hagfors och flyttar till Stockholm med dottern Eva-Lena. Det är också en flykt från pappan Bengt (Kjell Bergqvist), en butter upprätthållare av jantelagen som lagt sitt eget musicerande på hyllan.
I storstaden mottas hon med öppna armar av det svenska nöjesetablissemanget. Monica Zetterlund blir sambo med Vilgot Sjöman. Gör revyer med HasseåTage och Beppe Wolgers. I sin villa på Lidingö bjuder hon på storartade fester och på sin berömda ”kollijox”, en gryta som improviseras fram på de rester som finns till hands. Men festandet blir snart destruktivt. Drickandet tilltar. Karlarna passerar revy. Dottern blir lidande. Räddningen finns nära till hands utan att hon riktigt förstår det, i form av den trygge basisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason) som så småningom blev hennes livs kärlek.
– Det är en spelfilm och den gör inte anspråk på att berätta precis som det var, säger Edda Magnason.
– Årtalen är lite huller om buller. Ibland är flera personer hopkokta till en rollfigur. Och pappafiguren har fått representera småstadsmentaliteten, rädslan för att göra bort sig, samtidigt som han är stolt – utan att kunna visa det.
Varför tror du att hon drack så mycket?
– Kan man förmedla starka känslor måste man vara en känslig person. Monica var generös och hade lätt för att bli omtyckt – men var också melankolisk. Hon hade både en jättestark livsaptit och en känslig skörhet.
Du har levt länge med Monica nu. Hur känns det att kopiera en annan människa på det sättet?
– Det är verkligen som om jag har gått i hennes fotspår. Jag har sjungit in hennes sånger. Vi har återskapat skivomslag och tidningsomslag, där jag poserar precis som hon. I scenen där jag skulle göra ”Vad en liten gumma kan gno” var det tvåhundra statister i publiken och jag stod bakom ridån och var jättenervös eftersom jag aldrig hade gjort buskis. Så tänkte jag: Monica du där uppe i min himmel – du måste ha känt precis likadant. Det gick fint, men tack och lov var ju statisterna tillsagda att skratta.
Visst kommer det att kännas tomt att skiljas från sin rollfigur, säger hon.
– Jag har varit helt uppfylld av det här. Och det har faktiskt varit underbart att få en paus från sig själv. Men nu har jag satt igång arbetet med min tredje soloskiva. Det är en popskiva, inte jazz, men det kommer nog att märkas en viss påverkan från filmen. Man går inte oberörd ur en sådan här grej.
Kan du tänka dig att fortsätta med skådespeleriet?
– Jag skulle gärna hoppa på en filminspelning igen om det var i rätt sammanhang. Det här har varit en jäkla skola i film. Jag har lärt mig stå och gå på rätt sätt. Och jag har lärt mig av proffsen. Alltså, att få se Kjell Bergqvist jobba: hur han kan göra exakt samma sak om och om igen men bara ändra på precis det lilla som regissören ber om. Tänk att ha den kontrollen. Allt har varit fruktansvärt kul, en dröm.
”Monica Z – ett lingonris i cocktailglas” har biopremiär i Malmö och Lund på fredag.

Edda Magnason

Bakgrund: Född 1984. Uppvuxen i Fyledalen, mamman är sjuksköterska och den isländska pappan veterinär. Har sex syskon, Edda är nummer fem i barnaskaran.
Började tidigt spela piano och drömde om att bli konsertpianist. Utbildad på musikgymnasiet i Ystad och på Gotlands tonsättarutbildning.
Skivor: Släppte soloskivorna ”Edda Magnason” 2010 och ”Goods” 2011, och har medverkat på Emil Jensens skivor. Arbetar nu på sin tredje soloskiva som ska släppas 2014.
Aktuell: Medverkar i höst som sångsolist i Skånes Dansteaters ”The Feeling of Going” på Malmö Opera.
Bor: Delar numera sin tid mellan Malmö och Stockholm, dit hon flyttade för att arbeta med filminspelningen av ”Monica Z”.
Favoritfilmer: ” ’Utvandrarna’ och ’Nybyggarna’, som jag har sett nu inför arbetet med filmen. ’Match Point’ och ’Coffee and Cigarettes’. Och jag älskar Aki Kaurismäki, inte minst det där fransk-finska som i ’Bohemernas liv’.”
Tre bästa inspelningarna med Monica Zetterlund:
”Får jag ta hela ’Waltz for Debby’-skivan som en? Ok. Den och ’Sista jäntan’ och ’Donna Juanita’.”
Gå till toppen