Bortsett från år med pest, kolera, samt vid gröna vågen och industristaden i modern tid, har Malmös befolkningsmängd ökat konstant. Då och då har trångboddheten framtvingat en expansion. De äldsta portarna i medeltida Malmö gick troligen vid Caroli kyrka respektive i hörnet av Skomakare- och Baltzarsgatorna.

I senmedeltida Malmö låg portarna ungefär där dagens Drottningtorget och Gustav Adolfs torg öppnar sig, sett från centrum. I början av 1800-talet när Gustav IV Adolf regerade från Malmö lät han utvidga staden omgiven av en ny kanal.

Den industriella framväxten krävde nya marker och bostäder för sina arbetare. Förstäderna växte, rörsjöarna torrlades och plantagelyckorna bebyggdes. Ett tiotal år in på det förra seklet blev det nödvändigt att inkorporera urgamla jordbruksbygder. Ett öppet landskap med utströdda gårdar, byar och pilkantade landsvägar har genom åren fått ge vika för stadens framvältrande massor, i form av industri-, bostads- och egnahemsområden.

Först att införlivas med Malmö stad var Västra Skrävlinge 1911. Därefter följde Limhamn (1915), Fosie (1931), Husie (1935), Södra Sallerup (1952) samt efter storkommunsreformen genomförande Oxie (1967) och Bunkeflo (1971).

I förra seklets början utgjorde Malmö stads areal 30 kvadratkilometer. 1971 hade ytan ökat till 152 kvadratkilometer.

Denna inkorporation var inte gnisselfri – men omöjlig att stoppa. Utflytningen från det äldre Malmö blev påtaglig, inte minst på sjuttiotalet.

Hundra år tidigare var flyttströmmen den omvända med en stor arbetsinvandring. En som flyttade in till Malmö var en ung skräddarlärling. Han föddes 1849 i Fårabäckens lärarbostad, son till Nicolaus Palm – skräddare och senare lärare.

Sedan fadern dött sattes den tioårige sonen i lära i Östra Kattarp, hos en fåfäng skräddare kallad ”Sprätten”. Efter konfirmationen i Södra Sallerups kyrka reste pågen till Malmö för att fortsätta utbildningen, med sikte på att påbörja sin gesällvandring. I Danmark och Tyskland kom han i kontakt med nya idéer. När han återvände till Malmö och Sverige var det som socialistisk pionjär och agitator. Han kallades Mäster Palm.

Hur August Palm den gången reste till Malmö är obekant. Kanske fick han skjuts av en bonde som skulle sälja grödor på Stortorget. Troligen gick han.

Dagens Öster motsvaras i stort sett av Västra Skrävlinge (minus Bulltofta), Södra Sallerup och Husie socknar. På 1600-talet låg Västra Skrävlinge by mitt i krigens centrum. Under Horns krig på 1640-talet slog svenskarna läger här under belägringen av Malmö och lite drygt 30 år senare var det danskarnas tur.

Mitt i byn låg kyrkan, en gång i tiden en medeltida byggnad där den kände reformatorn Claus Mortensen i S:t Petri blev kyrkoherde (1541–1575) efter en konflikt i staden.

På kyrkogården ligger bland annat Hans Bauert, han som lät uppkalla sin gård Sophielund – som sedermera namngav en hel stadsdel – efter hustru Sofia Charlotta af Trolle.

Här vilar också syskonen och fröknarna Hilda och Ida Kockum. De övertog Rosengårds herrgård som deras far Peter Kockum köpt på auktion 1848. När de var i 40-årsåldern stod de utan formell utbildning plötsligt som huvudansvariga för ett storjordbruk med vida arealer och djur. På gården tillverkades även brännvin och systrarna blev landets enda kvinnliga brännerister.

Redan i seklets början hade systrarna på Rosengård börjat sälja av mark till Malmö stad som med åren kröp allt närmare gården. Men i övrigt stod tiden still på gården.

Ida dog 1939 och när även Hilda lämnade jordelivet 1959 övergick gården några år senare till staden. Då låg miljonprogrammet några år fram i tiden och sedan dess har gården legat inkapslad, omgiven av Apelgården, Kryddgården, Herrgården, Törnrosen och Örtagården.

Rosengård och dess gårdsplan användes tidvis som förläggning under andra världskriget. Även Skånska luftvärnskåren (Lv 4) förlades i en provisorisk förläggning i närområdet, i Husie. Många Malmöbor har genom åren gjort sin värnplikt där, fram till 1982 då regementet omlokaliserades till Ystad.

Med sin järnvägstation blev Kvarnby något av en centralort i Husie med omnejd. Malmö-Genarps järnväg öppnade 1894 och lades ner 1948. Idag är banvallen förvandlad till en utmärkt cykelbana som löper genom hela stadsområdet Öster, med sin början på Hohögsgatan mot Kölnans fritidsby, Torup och Bokskogen. I Kvarnby lastade man inte minst krita från de närbelägna kritbrotten.

Redan på stenåldern använde man krita till att måla sina hus. Med hackor av horn grävde man även efter den flinta som låg nerbäddad i kritlagren. På 1860-talet påbörjade man en industriell brytning. En av dem som tidigt såg ekonomiska möjligheter i kritan var Axel Paulus Sjöberg – han vars bostadshus än idag pryder hörnet av Östergatan och Norregatan vid Drottningtorget. Andra följde efter. Vid sekelskiftet fanns det ett stort antal kritbrott i Kvarnby, Tullstorp och Södra Sallerup, men 1914 bildade sex kritbruk ett gemensamt ägt kritbruk kallat Nya Svenska Kritbruks AB.

Kritan är sammansatt av sedimenterade kockolitoforer, mikroskopiska skal av smådjur som levde för cirka 100 miljoner år sedan och användes inom gummi-, linoleum, och sedermera pvc-industrin, men utgjorde även pigment i färg och papper.

Kritbruksbolaget ägde betydande markområden med gårdar och jordegendomar som mellan brotten brukades av ett dotterbolag. Marken övergick i Malmös stads ägo 1965 och många av gårdarna finns kvar, såsom Annedal, Ängdala och Idaborg/Edaborg (idag Kvarnby golfklubbhus).

Det kvarvarande kritbolag Malmökritan som drevs av släkten Sjöberg såldes 2003 till danska Faxebruk. Några av brotten har blivit populära fiskedammar, andra fungerar som vattenhinder i golfbanan.

Alldeles i närheten låg länge ett industriområde där man kunde fynda begagnade bildelar. Det samlade skotupplaget är numera utrymt och tomten övergiven. Stängt är det även på Tillysborgs värdshus som på 1800-talet låg strategiskt i vägkorset mellan Malmö och skogarna i Häckeberga och Torup, och mellan Lund och Trelleborg. Här kunde resenärer vinna den förplägnad de önskade och utfodra sina hästar. Fram tills för tolv år sedan kunde man äta lunch eller få sig en kopp kaffe i huset, i hörnet av Tillysborgsvägen och Klågerupsvägen där skylten ännu hänger uppe.

Om man följer cykelbanan/banvallen österut leder den till Södra Sallerups by som ägde en attraktionskraft redan på vikingatiden. Här strax utanför Yttre ringvägen finns en för Malmö stad unik bymiljö med museigården Wowragården, den medeltida kyrkan med klockaregården, prästgården och sin kyrkogård där både Birger Buhre och Mårten Werner vilar.

I Sallerup bodde de fattigaste bönderna. Söderut i grannbyn Östra Kattarp verkade småbönderna och ett snäpp bort i Fårabäck fanns storbönderna. I detta böljande landskap, där tuppen gal bland gårdar, hagar, åkrar och dammar – hittar vi längs Ebbarpsvägen ett gammalt skolhus. Fårabäcks skola. Här verkade och levde folkskolläraren Nicolaus Palm, tillsammans med hustrun Anna Andersson. Lärarbostaden i vilken Mäster Palm föddes 1849 finns troligen inte kvar. Skolan fick en om- och tillbyggnad 1878 och 1923 ska en ny byggnad ha tagits i bruk.

Under senare år användes den gamla skolan som lastbilsverkstad och numera tillverkas det klisteretiketter i skolsalarna. Någon skylt finns det inte som minner om skräddaren som lade grunden för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Södra Sallerup under 10 000 år – en sockenkrönika, av Torsten Engholm

Husie och Södra Sallerups församlingar, av Helge Andersson

I de dödas vilorum, av Jeanette Rosengren och Urszula Striner

Malmökrita, Bertil Engstrand