Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Datorspel har makten över sonen

Han är drygt tjugo år och sitter hemma och spelar datorspel medan hans jämnåriga skaffar sig utbildning och jobb. Mamman har förtvivlat sökt hjälp för hans beroende:
– Han är helt utanför vårt samhälle. Jag vet inte vart jag ska vända mig.

Pontus mamma har desperat försökt att få hjälp mot sonens datormissbruk.Bild: Tove Siri Antonsson
Att ens barn ger upp ett normalt liv för att spela World of Warcraft dag och natt är inget man gärna berättar om. Därför har Maria – som egentligen heter något annat – valt att framträda anonymt. Hon vill framförallt rikta uppmärksamheten på att samhället nästan helt saknar medel att ta tag i datorspelens offer. Och hon är övertygad om att de är många:
– Är det inte dags att samhället inser att datorn kan leda till missbruk och tar fram handlingsplaner?
Pontus – som också heter något annat – hade egentligen alla förutsättningar för att lyckas i livet.
– Han är en jättetrevlig kille som hade många kompisar och var duktig i skolan. Han har föräldrar och syskon och släktingar omkring sig som alla bryr sig.
Men suget från datorn har alltid varit starkare.
– Han gick i tvåan eller trean när vi skaffade dator. Och redan från början blev han fast i det där. När de andra var ute och lekte satt han vid datorn. Hemma eller hos någon kompis.
Föräldrarna tog problemet på allvar, begränsade datortiden och ställde krav på att han skulle ha gjort läxor och annat först. Det ledde till ständiga gräl och massor av lögner.
I slutet av grundskolan började Pontus enbart umgås med andra som tillbringade all tid vid datorn. På helger tog han datorn med sig till någon kompis där de kopplade samman datorerna och spelade dygnet runt.
– Han gick ut med bra betyg, men började skolka på gymnasiet. Vi visste ingenting, för det var ingen som meddelade oss, säger Maria.
Efter ett halvår började föräldrarna ana att Pontus skolkade. De kontaktade skolan och kallades till möten, där Pontus blev väldigt ledsen och lovade bot och bättring. Men efter tre terminer hoppade han av skolan. Tanken var att han skulle läsa efter en särskild kursplan, men i verkligheten tillbringade han dagarna vid sin dator.
Maria och hennes man vände sig till barn- och ungdomspsykiatrin (bup), där de fick veta att man inte kan vara datorspelsmissbrukare.
– De gjorde en del tester och konstaterade att det inte var något fel på intellektet och att han inte led av depression. Han skulle fortsätta att gå dit för samtal, men det struntade han i.
Nu var Pontus arton och gjorde inget annat än att sitta hemma vid datorn.
– Ibland kunde han bara sitta och vänta på att de andra som han spelade med skulle komma in. När han spelade var han lycklig, vi kunde höra hur han satt uppe på sitt rum och tjoade.
Tre gånger försökte föräldrarna få igång gymnasiestudierna. Samtliga försök slutade i en härva av lögner och skolk och nya långa dagar vid datorn.
– Vi körde honom till skolan varje dag, och varje dag gick han hem direkt. Han hade fyllt arton, så skolan kunde inte kontakta oss.
Föräldrarna kontaktade socialen, som inte tyckte att det var något fel på Pontus – han skulle nog mogna.
De fick med honom till en spelberoendeförening, där Pontus ljög och sa att allt var bra. När man ställde krav på datorfria dagar vägrade han att gå dit.
– Nu har jag tagit honom till en psykiatrisk mottagning. Vad som sägs där inne kan jag bara gissa, säger Maria. Han nämner antagligen sin oro och att han inte kan sova på nätterna. Vem kan det efter arton timmar vid datorn med micropizza, lightcola och energidryck?
Maria berättar att föräldrarna anstränger sig för att ha en bra relation med Pontus, så att han ska vända sig till dem när han känner att han vill ha hjälp.
– Vi har en go relation. Han vill sin mamma väl. Men detta fixar han inte. Han har gett upp. Innerst inne vill han, men han klarar inte av att ta sig ur detta. Och det ger honom ångest.
Tårarna kommer flera gånger under vårt samtal.
– Utan detta hade jag varit en väldigt lycklig människa, säger hon med gråten i halsen.
– Vi har varit på väldigt många ställen. Det frustrerande är att det inte finns någon hjälp att få. Ofta har jag setts som en hysterisk mamma som överdriver. Och så säger man att det kommer att lösa sig.
På dagarna försöker Maria förtränga problemen genom att gå in i sitt jobb.
– Det är så hemskt. Ska vi offra vår son, eller finns det någonting vi kan göra för att få honom att vilja ta emot hjälp?
Känner du igen dig? Har du kommit ur ditt beroende? Mejla dina erfarenheter till inpalivet@sydsvenskan.se
Nästa avsnitt: Socionom Sven Rollenhagen reser över hela landet för att hjälpa unga att bryta sitt datorspelsberoende.
Gå till toppen