Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Turkiet öppnare än någonsin tidigare”

Trots de senaste månadernas händelser är Turkiet ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än någonsin tidigare.
Det skriver Ingmar Karlsson, före detta ambassadör, numera knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Under decennier odlade den av Kemal Atatürks idéer präglade sekulära turkiska eliten en misstro mot och ett ointresse för det muslimska grannskapet. Inrikespolitiskt betraktades islam som det främsta hindret för modernisering och utveckling. Målet var att bli en del av Europa.
Militärkupper och bristande respekt för demokratiska fri- och rättigheter satte stopp för vägen till EU. Den öppnades åter först efter parlamentsvalet 2002 som blev en politisk jordbävning.
Inget av de sekulära regeringspartierna klarade tioprocentsspärren. Det religiöst präglade rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) under ledning av Recep Tayyip Erdogan, som gått till val med en uttalad pro-EU agenda, fick en betryggande majoritet. En reformprocess för att uppfylla kriterierna för ett medlemskap inleddes. En oberoende kommission under ledning av Martti Ahtisaari beskrev utvecklingen som en tyst revolution.
Men inom EU tog nationella intressen snabbt överhanden. I Berlin och Paris fick de europeiska visionerna ge vika för makttänkande, kortsiktiga inrikespolitiska kalkyler och en statisk historiesyn.
Kraven för ett medlemskap kompletterades med geografiska och befolkningsmässiga kriterier som inte tillämpats för andra kandidatländer. Ingen annan medlemskapsprocess har blivit så politiserad och spelat så starkt på religiösa och kulturella fördomar. Som ett resultat av det och politiska förändringar i det egna närområdet efter den så kallade arabiska våren omdefinierade Turkiet sin utrikespolitiska målsättning.
För Turkiets utrikesminister Ahmed Davutoglu, arkitekten bakom den nya politiken med devisen ”noll problem med grannländerna”, fanns det ingen motsättning mellan landets strävan att bli medlem av EU och ett samarbete med en tidigare fientlig omgivning. Med sin starka ekonomi och sin europeiska förankring skulle Turkiet agera som en mjuk makt som spred välstånd och demokratiska idéer till Kaukasus och Mellanöstern.
Den nya politiken kom framför allt att riktas mot Turkiets mest problematiska grannar, det irakiska Kurdistan och Syrien. Inte bara den syriska krisen har visat att en politik med ”noll problem med grannarna” är svår att föra när de har stora interna problem och ligger i en region där stormaktsintressen kolliderar.
Erdogan odlade nära kontakter med den syriske presidenten Bashar al-Assad men överskattade det inflytande han trodde sig ha på honom. En påstådd personlig vänskap omvandlades till ett bittert och oförsonligt hat.
Genom sitt omfattande stöd till den sunnidominerade syriska oppositionen har Turkiet tillsammans med Saudiarabien och gulfstaterna hamnat i det sunnitiska lägret i de växande motsättningarna mellan sunniter och shiiter.
I Egypten har Erdogan, å andra sidan genom att fördöma militärkuppen och påstå att Israel varit inblandat i den tidigare presidenten Muhammad Morsis fall, placerat sig i det religiösa lägret i kampen mellan religiösa och sekulära krafter.
Båda dessa positioner har skadat Turkiets ambitioner att verka som medlare och framstå som en demokratisk modell för den muslimska världen.
Erdogan kommer troligen att, fram till nästa års kommunalval och parlamentsvalen 2015, fortsätta med en populistiskt färgad propaganda där han inte erkänner Europaparlamentet och hävdar att EU är odemokratiskt.
Det vore oklokt av EU att ta detta till intäkt för att stänga dörren. Istället gäller det nu att se bortom Erdogan. Turkiet är och förblir ett kandidatland och ska behandlas som ett sådant.
Trots de senaste månadernas händelser är Turkiet idag ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än någonsin tidigare. Huvudförklaringen är det hägrande EU-medlemskapet och den mjuka makt som EU tidigare gett prov på.
De som demonstrerat inte bara i Geziparken i Istanbul utan över hela Turkiet mot en tilltagande maktfullkomlighet och ”putinisering” av politiken sätter sitt hopp till att vägen till EU inte stängs. Att avsluta eller skjuta upp förhandlingarna på obestämd tid vore att bestraffa dessa röster och krossa deras förhoppningar.
Ett nödvändigt första steg är att Tysklands förbundskansler Angela Merkel efter det förestående tyska valet släpper sitt veto mot öppnandet av förhandlingar av det för den explosiva kurdiska frågan väsentliga kapitlet om regionalpolitiken och att förhandlingskanalerna sedan hålls öppna med sikte på ett turkiskt medlemskap i EU 2023, 100 år efter republikens grundande.
Hur EU ser ut om tio år vet vi inte, men utvecklingen går förmodligen mot ett samarbete i olika hastigheter och cirklar där Turkiet kan finna sin plats. Om dörren stängs igen kommer den europeiska debatten kanske istället att föras på temat ”Vem stötte bort Turkiet?”.
Ingmar Karlsson
Ingmar Karlsson är före detta ambassadör. Nu är han knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.
Gå till toppen