Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Under isens yta

Blekingegatan 32. Norstedts.
Den kyliga Greta Garbo tinar upp i Lena Einhorns tappning, skriver Åke Leijonhufvud.

Intresset för Greta Garbo tycks aldrig avta. Förra året gav Ellen Mattson ut romanen ”Vinterträdet” där Garbos fiktiva sekreterare Vendela Berg berättade om ett liv i skuggan av den gudomliga. Och nu kommer Lena Einhorn med romanen ”Blekingegatan 32”, en skildring av Garbos ungdomsår fram till genombrottet med ”Gösta Berlings saga” och livegenskapen i Hollywoods drömfabrik.
Båda romanerna följer den nuvarande trenden att göra fiktion av kända historiska personer. Men medan Ellen Mattsons ”Vinterträdet” förhöll sig fritt till verkligheten, håller sig Lena Einhorn i ”Blekingegatan 32” nära sanningen, eller så nära sanningen man kan komma när det gäller en så notoriskt undflyende person som Garbo.
Lena Einhorns bok har en lång förhistoria. Efter den prisbelönta filmen ”Ninas resa” bestämde hon sig för att inleda ett långfilmsprojekt om den unga Greta Garbo. Då hade hon redan i slutet av 1990-talet gjort en tevedokumentär om Garbo. När långfilmen efter många turer gick i stöpet föreslog Lena Einhorns förläggare att hon skulle skriva en roman om Garbo, och därvid blev det.
Det är naturligtvis frestande att jämföra hur Ellen Mattson och Lena Einhorn handskas med myten Greta Garbo. Ellen Mattson skrapar aldrig på myten. Tvärtom bygger hon vidare på den med hjälp av en suggestiv prosa där Garbo liknas vid ett vinterträd, kallt och stelt och med gnistrande iskristaller.
Samma kyliga person möter vi i Lena Einhorns bok. Men här händer någonting. Lena Einhorn anstränger sig verkligen att tränga under huden på Greta Garbo och gestalta en sårbar och ömhetstörstande person, inte minst i den inlagda kärlekshistorien.
Greta Garbo, eller Greta Gustafsson som hon hette innan filmindustrin tvingade henne att byta namn, växte upp på Söder i Stockholm, på Blekingegatan, i ett fattigt hem där man sov i kök och utdragssoffor. Fadern var alkoholiserad och dog tidigt. Av syskonen stod Greta närmast lillasystern Alva som kom att spela en viktig roll i Garbos liv.
Det är lång väg från att vara sextonårig hattförsäljerska på varuhuset PUB till att bli en av 1900-talets mest omsvärmade och mytförklarade filmstjärnor, och Lena Einhorn missar inte en detalj på vägen. Den unga Greta Gustafsson tar fräckt kontakt med en av den tidens kända skådespelerskor – hon handlade kläder på PUB – och lyckas komma in på Dramatens elevskola. Där trollbinder hon lärare och elever med sitt svåråtkomliga sätt och sina plötsliga utbrott av spontanitet och flickaktighet.
Resten är, som man brukar säga, historia. Greta får kontakt med Mauritz Stiller, dåtidens ikon bland svenska regissörer, och filmar med honom ”Gösta Berlings saga”. Det bereder vägen för en drömlik filmkarriär som slutar med att Garbo efter en lång rad Hollywoodfilmer av skiftande kvalitet vid trettiosex års ålder försvinner in i tystnaden och ensamheten.
Hur man värderar ”Blekingegatan 32” beror givetvis på hur man läser den. Läser man den som en roman om vilken ung flicka med teaterdrömmar som helst höjer den sig knappast över flickboksnivån.
Läser man den däremot som en tolkning av den unga Garbos liv väcks nyfikenheten och man undrar om det var så här den unga Gretas liv såg ut, om det var så här hon tänkte och kände och – inte minst – om det ligger något bakom ryktena om hennes bisexualitet.
Den senare frågan har varit föremål för spekulation sedan Garbos brevväxling med Mimi Pollak, kurskamrat med Garbo på Dramaten och sedermera legendarisk skådespelare, gavs ut 2005 under titeln ”Djävla älskade unge”. Lena Einhorn citerar flitigt ur breven och det är ingen tvekan om att hon ser förhållandet mellan den högresta och strama Greta Garbo och den småväxta och ljuvligt intagande Mimi Pollak som ett lesbiskt förhållande där Garbo spelade den ”manliga” och dominerande rollen.
Här snuddar Lena Einhorn onekligen vid det sensationella och säljande. Ändå skildrar hon förhållandet mellan Garbo och Pollak med en blandning av hetta och distans som känns alldeles riktig.
Det goda med en roman som ”Blekingegatan 32” är det intresse den väcker för Garbos filmer. Man får lust att plocka ner de gamla klassikerna från hyllan för att upptäcka vilka hemligheter Mauritz Stiller – han porträtteras ovanligt känsligt i boken – och de andra regissörerna såg i Garbos ansikte.
Framför allt ger Einhorns bok en kuslig bild av Hollywood. När Greta Garbos syster Alva dör förbjuds hon av Louis B Mayer, filmbolaget MGM:s mäktige envåldshärskare, att resa till begravningen i Stockholm. Att resa vore detsamma som kontraktsbrott och något sådant existerar inte i Louis B Mayers värld. ”Finns inte sorg i Hollywood? Finns ens kärlek? Annat än för att sälja lösnummer av Variety?” är den berättigade fråga Lena Einhorns bok ställer.
Gå till toppen