Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Ekonomi

Tufft när sommaren är slut

Det är tätt mellan öppet-skyltarna på Österlen om sommaren. Många när en dröm om en verksamhet. Men hur går det när turisterna har åkt?

En lada med vintageprylar, ett uthus som blivit en hantverksbutik, ett vardagsrum förvandlat till galleri. Österlen är känt för småskaliga verksamheter och uppskattas för sina gårdsbutiker och personliga företag.
– Det finns en stark tradition av småföretagande här ute, säger Lars Persson, näringslivsutvecklare i Simrishamns kommun.
Av knappt 3 000 registrerade företag i kommunen är nästan 2 000 enskilda firmor, klart över riksgenomsnittet där andelen ligger på 55 procent. Och en jämförelsevis hög andel av företagen finns i branscher som är beroende av sommarens ditresta gäster och kunder.
– Hur många som kan leva på sin verksamhet året runt eller hur många som har det som en säsongs- eller sidogrej finns det inga siffror på, säger Lars Persson.
Bakom ett bostadshus mitt emot Sankt Olofs upprustade Ica-butik har en stenlagd gästparkering just blivit klar. Till påsk ska det bara vara att svänga in, kliva ett par meter genom trädgården till det då nyöppnade kaféet och bageriet – och så småningom restaurangen – Byvägen 35.
Det är så de tänker sig, Iwona Kwodzinska och Matti Holgersson, som flyttade till byn en blöt novemberdag i fjol.
– Vi har länge haft en dröm om ett hus där vi kan öppna eget. Först letade vi i och runt Malmö, men här ute är priserna lägre och vi drar inte på oss lika höga omkostnader, säger Matti Holgersson.
Han har just börjat ett nytt jobb som köksmästare på Kronovalls slott efter många år i Köpenhamn, först som kock och senare som marknadsförare och företagsutvecklare. Iwona Kwodzinska är höggravid med tredje barnet och jobbar som undersköterska inom äldreomsorgen.
– Förr om åren jobbade Matti halvt ihjäl sig. Nu drömmer vi om ett annat liv där vi kan bygga upp ett familjeföretag på tomten. Tänk att kunna gå ner på morgonen och sätta på ugnen medan barnen fortfarande sover, säger Iwona Kwodzinska.
Det strategiska läget vid matbutiken och det faktum att det inte finns vare sig kafé, bageri eller restaurang i byn avgjorde. Nu jobbar Matti Holgersson varenda ledig minut med att varsamt renovera det gamla snickeriet bakom bostadshuset.
– Vi har inte velat belåna oss för mycket utan tar det bit för bit, säger han.
Matti Holgersson kommer från Attusa utanför Sankt Olof. Men många som startar företag i liknande branscher kommer från Stockholm eller andra delar av landet. Det säger Pia Jönsson-Rajgård, vd för regionens turistbolag Tourism in Skåne. Hon bor själv i trakten.
– Ofta har de bara varit här på sommaren när det är proppfullt med folk. När det blir november och de håller på att blåsa bort från jordens yta drar de, om inte första året så andra eller tredje, säger hon, och tillägger snabbt:
– Men inte alla. Det finns såklart de som blir kvar och lyckas väl.
Men även bland dem är det bara enstaka som kan leva på sitt företag till hundra procent.
– För de allra flesta finns det inte på kartan. Som småföretagare på Österlen måste du ha ett jobb vid sidan om eller vara kreativ och hitta på olika saker. Du måste helt enkelt ha flera ben att stå på, säger Pia Jönsson-Rajgård.
Hittills har 107 nya företag registrerats i Simrishamns kommun under året. Det kan jämföras med 127 under helåret 2012, varav tolv inom hotell- och restaurangbranschen.
Ett är Franskans crêperie i Rörum. Längs den stockroskantade byvägen, mitt emellan kyrkan och Mandelmanns trädgårdar, har byns gamla skola förvandlats till en korsning av en lada och ett franskt bondkök.
– Vi ville att det österlenska skulle möta det franska. Både i inredningen och i maten, säger delägaren Lars Andersson.
Hur man skapar rätt miljö visste han väl. Fram tills för ett och ett halvt år sedan jobbade Lars Andersson som scenograf i filmbranschen. Hans sambo Beatrice Johansson lanserade musikartister. Men de ville något annat.
– När vi träffades för tre år sedan var vi båda trötta på våra liv i Stockholm. Vi bollade ett par olika konceptidéer. Sedan fastnade vi för den här platsen och bestämde oss för crêperie. Det finns redan fyra stycken på Gotland, men här behövdes ett, säger Lars Andersson, böjd över järnplattorna där han metodiskt steker två galetter i taget.
Beatrice Johansson kommer in med händerna fulla av disk.
– Jag hade helt klart en väldigt romantisk, naiv föreställning om hur det skulle bli. Hur jag skulle gå omkring här i mina träskor och prata med gästerna och få dem att trivas.
När dörrarna slogs upp förra sommaren strömmade det in folk. Likadant varje dag säsongen igenom.
– Vi var verkligen inte förberedda på det och efter två veckor gick vi på knäna. Vi skulle lära oss allt, få fram rätterna i tid samtidigt som kylen gick sönder, proppskåpet gick och vi behövde hitta en ny kock, säger Lars Andersson.
Det hann bli höst innan de kom ner till stranden och innan de tänkte en endaste tanke som inte handlade om crêperiet.
– Det är så mycket runtomkring som vi inte riktigt räknade in innan vi drog igång. Allt från tiden det tar att städa till alla råvaror som du själv behöver åka runt till gårdar runt omkring för att handla, säger Beatrice Johansson.
Under sommaren håller de öppet alla dagar i veckan. Första vintern och den nu kommande gäller fredag till söndag, förutom januari till mitten av mars då de stänger. Med undantag för högtidshelgerna har de sällan särskilt många gäster under lågsäsong.
– Att köpa in alla råvaror för ett par gäster innebär att gå back. Men vi ser det som goodwill att ändå ha öppet, säger Lars Andersson.
Sommarens intäkter räcker för att de båda ska kunna leva på verksamheten. Men två somrar med arbete från morgon till kväll sju dagar i veckan, har haft sitt pris.
Beatrice Johansson tittar upp från disken:
– Stället har blivit precis som vi önskade. Men att jobba så här är mycket tuffare än vi hade trott.
– I höst flyttar Lars till Stockholm, åtminstone för en period. Jag bor kvar och håller igång verksamheten, som vi fortsatt äger tillsammans. Det är för slitigt att jobba ihop med den man lever med. Att det sista du säger till den andra innan du somnar är: kom du ihåg att beställa ny must?
Äppelmarknaden, Konstrundan, Matrundan och Österlen lyser är alla medvetna satsningar på att förlänga säsongen. Men det är fortfarande under sommaren som de allra flesta, även de som har öppet året runt, får in de avgörande intäkterna.
– De som har öppet under vintern ska ha en stor eloge. För det är sällan särskilt lönsamt. Men det är tack vare dem som det är möjligt och roligt att komma ut resten av året, säger Sofie Bredahl, turistchef i Simrishamn.
Marie Holmström, turismstrateg i Ystad, går ett steg längre.
– Om verksamheter stänger eller begränsar sina öppettider under höst och vår finns det inte en chans i världen att vi kan få hit folk året runt. Det här är en ond spiral som måste brytas, i rask takt.
Men det finns småföretagare som håller öppet, även när vinden blir till is över kustremsan, för att det faktiskt är lönsamt, åtminstone på helgerna.
I Skillinge, ett stenkast från hamnen, ligger Skillinge Diversehandel. En butik med kläder, inredning och allehanda handplockade varor. Allt omsorgsfullt arrangerat i husets kök och de två intilliggande rummen. För kunderna kommer rakt in i Ingela Johansson Rosanders hem.
– Förr, innan vi helt flyttade upp på ovanvåningen, hände det att mina söner krockade med någon kund som tittade rätt ner i deras morgonmüsli, säger Ingela Johansson Rosander med ett leende under brättet på sin spanska herrhatt.
Hon är uppvuxen i Simrishamn och har varit egenföretagare i hela sitt liv, till för fyra år sedan som grafisk formgivare och redaktör för en webbsajt. Efter att ha arrangerat en julmarknad med utvalt hantverk från trakten fick hon idén att öppna en butik hemma i huset. Till skillnad från många andra livsstilsbetonade företag kan Ingela Johansson Rosander i dag leva enbart på sin butik.
– Jag är inne på fjärde året och det går strålande. Många är stamkunder. Har man väl hittat hit kommer man tillbaka, Det är inte speciellt billigt, du kommer inte hit för att handla på extrapris. Men det du köper är exklusivt och av hög kvalitet.
Förra året omsatte turismen i Ystads kommun totalt 781 miljoner, i Simrishamns kommun 911 miljoner. Det är ökningar med 8,4 respektive 13,6 procent från året innan. Men det beror inte på fler besökare, utan på att folk shoppar mer samtidigt som priserna har gått upp.
– Det är lite moment 22 i dag, som att Österlen står och stampar, säger Pia Jönsson-Rajgård, vd för Tourism in Skåne.
Även om småskaligheten älskas av sommargästerna, har den sitt pris. Till skillnad från exempelvis Bjärehalvön, där det finns flera stora anläggningar, kraftfulla aktörer som drar besökare hela året, har Österlen bara ett: Ystad saltsjöbad.
– Det är bygdens enda riktiga lokomotiv, säger Pia Jönsson-Rajgård.
Hon är inte ensam om att önska att bygdens näringsliv och de tre kommunerna Simrishamn, Ystad och Tomelilla, tog ett samlat grepp för att hitta sätt att ytterligare förlänga säsongen och locka fler till trakten under resten av året. Och då inte bara skåningar.
– En av de saker som gör det svårt att utveckla näringslivet är att det finns många livsstilsföretag som drivs av exempelvis äldre personer som nästan lämnat arbetslivet och öppnar något litet på gården. Eller folk från stan som öppnar på sommaren och slår igen när det är dags att börja det vanliga jobbet igen. Det är inte företagare som direkt vill expandera eller anställa i första taget.
Runt Vilhelmsdals gårdsmejeri betar 320 getter. Hagen är stor, sträcker sig runt hela den fyrlängade gården utanför Tommarp. I gårdsbutiken, inhyst vägg i vägg med bostadshuset, ligger mjölken från getterna i kyldisken – i form av ostar som Getolgas barkost och Grevinnan af Vilhelmsdal.
Inne i mejeriet har Lars Anderberg jobbat sedan sex på morgonen. Tusentals liter getmjölk från gårdens djur har pumpats ut i ett kar, pastöriserats och kylts. Nu plockar han metodiskt ostmassa ur vasslen medan mjölken koagulerar.
– Allt vi gör är i liten skala. Det här, dagens produktion, blir tre ostar på vardera 26 kilo. Om ett år, när de legat till sig i kylrummet, är de färdiga att levereras till Möllans ost i Malmö, som redan har beställt dem, säger han.
Lars Anderberg jobbade tidigare som säkerhetskonsult, hans fru Christine Anderberg som konstnär. De flyttade hit från Vaxholm för fjorton år sedan för att, som han säger, komma bort från cynism och en kultur där allt mäts i pengar. Efter ett par år på gården föddes idén om ett ekologiskt mejeri.
– Vi startade för att vi har ett brinnande intresse för ost och goda viner, inte för att tjäna pengar. Man måste våga ta steget, säger han och tillägger:
– Men visst, en hel del som startar företag här ute går i konkurs.
Lars och Christine Anderberg har slitit, och sliter, hårt. I dag har de två heltidsanställda som sköter djuren och butiken. Själva står de för produktionen i mejeriet, från tidig morgon till sen kväll. Företaget växer, i dag omsätter de runt 3,5 miljoner kronor och levererar ost till hotell och restauranger i hela landet och till Danmark. Året runt.
– Alldeles för många gör misstaget att bygga sin affärsidé på den korta sommarsäsongen när det kryllar av folk, säger Lars Anderberg.
Därför, menar han, är det viktigt att inte göra sig beroende av att marknaden kommer till en, utan själv komma till marknaden.
Utanför kylrummet står en hink med mjölk som snart ska bli smör och landa i köket på Daniel Berlin krog i Skåne Tranås. Ett nästan självlysande undantag från de flesta av Österlenföretagarnas premisser. För till Daniel Berlins lovordade och internationellt kända krog är det fullbokat flera månader i förväg – alltid.
På Vilhelmsdal är paret Anderberg nu inne i en konsolideringsfas.
– Det finns en sådan torka på bra ekologiska mejerivaror och vi har bara växt och växt. Men nu känner vi att det räcker. Vi vill behålla det småskaliga.
Både för att han är övertygad om att det är nyckeln till framgång och för att det är så här han vill leva sitt liv.
– När jag dricker mitt morgonkaffe på trappan vet jag att jag har allt här. Mitt jobb, naturen, djuren och min familj. Att få jobba ihop med sin fru är underbart.
I Sankt Olof står Matti Holgerssons och Iwona Kwodzinskas samling av italienska espressomaskiner, restaurangugnar och avlutade klaffbord och inväntar våren.
– Vi har hittat en plats att bli lyckliga på. Istället för att tjäna en massa pengar har vi valt att låta det gå först. Vi är beredda på att leva sparsamt för att förverkliga vår dröm, säger Iwona Kwodzinska.
Att den stora utmaningen blir vinterhalvåret är de väl medvetna om.
– Men vi har en hel del tankar på hur vi ska nå ut även då. Och även om vi hoppas att vi i framtiden ska kunna leva på verksamheten kommer Matti ha kvar sitt jobb så länge det behövs. Själv kan jag ju alltid hoppa in på helger och nätter i äldreomsorgen, säger Iwona Kwodzinska.
Gå till toppen