Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Vi var inte judarna – vi var danskarna”

Varningen i synagogan räddade liv.
Mona Berkowitz var en av över sjutusen danska judar som flydde till tryggheten i Sverige. Hon minns svenskarna som välkomnande.

Mona Bogratchew (senare Berkowitz) tillbringade sin elfte födelsedag, 2 oktober 1943, gömd hos sin pappas arbetskamrat.
Ett par dagar senare låg hon på botten av en liten fiskebåt och kräktes, medan två livrädda och svärande fiskare styrde över Öresund mot Råå.
Av en läkare hade Monas föräldrar fått sömntabletter att ge sina två barn, om det skulle behövas för att få dem att hålla tyst och inte avslöja flyktingarna för patrullerande tyskar.
”Men jag fick inte i mig mina, mina händer skakade så mycket att jag tappade dem en efter en.”
När den lilla farkosten närmade sig den svenska kusten möttes den av två svenska poliser, som vadade ut i vattnet i höga stövlar. Det mötet minns Mona i detalj, trots sjösjukan. ”De sade: Välkommen till Sverige. Då var man ju bara lycklig.”
Isak Berkowitz fick övertala sin pappa, som redan flytt undan förföljelse i Łodz, att de måste lämna sitt hus på Amager, sitt skrädderi i Köpenhamn och allt de ägde.
Den danska regeringens samarbetspolitik, och stora livsmedelsexport till Tyskland, hade skyddat den judiska befolkningen från deportation och särlagstiftning. Men i september 1943 hade Hitler tröttnat.
Varningen från den tyske diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz om en förestående tysk razzia nådde danska ledande socialdemokrater och överrabbinen i Köpenhamn 28 september.
Det blev inledningen till flykten över Öresund.
#
Isak och Mona Berkowitz var femton respektive elva år när deras familjer lämnade allt de ägde och gömde sig på äppelvindar hos motståndskämpar innan de kunde smugglas över Öresund.
Det är sjuttio år sedan nu, men de minns tydligt sin egen skräck, föräldrarnas förtvivlan och välkomnandet i Sverige.
Men under många, många år var flykten över Öresund inget som någon talade om. Inte heller talade man om att många av de judiska familjer som flydde fann att deras bostäder blivit uthyrda eller sålda tillsammans med deras ägodelar när de kom tillbaka efter krigsslutet.
– Det var verkligen så, det var inget att prata om. De som kom från koncentrationslägren hade haft det fruktansvärt. Det kändes fel att klaga på att man inte fick tillbaka sin lägenhet, eller sina kläder, säger Mona Berkowitz.
29 sept 1943, och dagarna därefter
Mona: Det var den sista dagen i skolan, vi fick veta att vi skulle lämna hemmet – direkt. Jag vet inte hur min mor och far fick reda på det, men jag och min syster fick ta på oss flera lager kläder och underkläder, för vi kunde inte ta med oss stora väskor.
Första natten sov vi hos min mammas syster. Hon hette Nielsen i efternamn, så det var mindre farligt. Men vi stannade bara en natt. Sedan sov vi hos en kollega till min pappa, som jobbade på konfektionsfabrik, tre eller fyra nätter. Mina föräldrar var mycket rädda. Vi barn fick gå ut på gatan för att få lite luft, mor och far stod redo att hoppa från fönstret för att några hantverkare klampade i farstun på samma sätt som tyskarna gjorde.
Isak: Min far hade skrädderi, och jag var där för jag var skoltrött och ville inte läsa vidare. Den morgonen, 29 september, kom det en som hade varit i synagogan och hört överrabbinen säga att alla judar måste fly. Han ropade, på jiddisch, ”Ni måste fly, meddetsamma!”
Vi var sex syskon, jag var nummer fem i skaran, och flera äldre bröder hade redan gett sig iväg när rykten om deportationen av de norska judarna nådde oss.
Min pappa hade ju redan flytt undan förföljelse en gång, från Łodz. Så jag fick faktiskt övertala honom om att vi måste fly.
Han ringde till sin advokat, som fick generalfullmakt för allt vi ägde, och han hjälpte oss med adressen till ett hus i Farum där vi gömde oss på vinden. Vi hade bara varsin liten väska med oss.
Efter några dagar åkte vi taxi till Østerbro, och bodde hos en annan familj några dagar, det var frihetskämpar.
Mona: Från Köpenhamn hjälpte några frihetskämpar oss upp till Gilleleje, vi bodde på äppelvinden i ett litet fiskarhus. Sedan gjorde tyskarna razzia i Gilleleje, vi fick ta oss till ett annat hus mitt i natten, till en annan äppelvind.
Det bodde en annan familj i samma hus, sådana man brukar kalla ”danskejudar”, välbärgade familjer som bott i flera hundra år i Danmark. Min far och mor hade nästan ingenting. Så fick den andra familjen plötsligt följa med en fiskebåt, utan oss. Det var första gången jag såg min far gråta.
När vi hade kommit till Sverige fick vi höra att den skepparen ändrade kurs och lämnade över sina passagerare till tyskarna. Så det var tur att vi inte kom med den båten.
5–6 oktober, över Öresund
Mona: Några dagar senare kom vi med en båt, men inte från Gilleleje, det vågade de inte för tyskarna. Mitt i natten fick vi gå till Snekkersten, vi måste ha blivit körda en bit, men jag minns att vi sprang och måste hålla ner huvudena för att det var tyska patruller på vägen. Med jämna mellanrum kastade vi oss ner i gräset.
Sedan var vi inne hos en läkare, som gav mina föräldrar sömntabletter om de skulle behöva lugna oss. Men jag fick inte i mig mina, mina händer skakade så mycket att jag tappade dem en efter en …
Vi kom fram till en liten roddbåt, vi fick knappt plats och låg ner på botten. Jag var riktigt rädd och hamnade i vattnet, min far hoppade efter och gav mig en lätt örfil samtidigt som han sade förlåt, alla var nervösa. Det var två fiskare och vi fyra i båten, fiskarna sade hela tiden ”for helvede, for helvede, nu ta’r de os”, det kom strålkastarljus från tyska båtar ute i Öresund.
Vi rodde i flera timmar, mina föräldrar och min syster öste vatten ur båten hela tiden, men jag låg bara och kräktes.
När vi närmade oss kusten i Råå, kom det svenska poliser ut och mötte oss i långa gummistövlar och sade ”Välkomna till Sverige”.
Då var man ju bara lycklig.
Isak: Omkring 5 oktober kom vi ut till Amager. I Kastrups hamn låg det en fiskebåt som seglade ut med tjugo personer ombord. Ute på Öresund blev vi hämtade av ett svenskt kustbevakningsfartyg som tog oss in till Limhamn.
Första tiden i Skåne
Mona: Vi togs till en polisstation där de tog våra namn och vi fick sängar att sova i. De var mycket smala, jag trillade ur min hela tiden, för jag var fortfarande sjösjuk.
Nästa dag kom vi till en förläggning i Tyringe, där vi stannade i sjutton dagar. Min far hade också fått lite pengar av en vän, som hade släktingar i Sverige. Vi hade ju ingenting.
Isak: Vi sov på en skola i Malmö, på pappersmadrasser. Jag hade en syster som bodde i Malmö, så vi flyttade hem till henne. Min mamma och pappa blev kvar där, de hittade en lägenhet på Fricksgatan bakom Möllevångstorget.
Fyra dagar efter att vi anlänt, fick min pappa jobb. Han sydde byxor, på min systers symaskin.
Åren fram till krigsslutet
Mona: Mina föräldrar fick jobb i Vingåker, i Mellansverige, på en konfektionsfabrik som hette Widengrens. Vi bodde först i en nedlagd skola i Högsjö med flera andra familjer, där frosten kröp innanför fönstren.
Sen kom en kvinna som sålde ägg förbi och frågade om vi inte ville bo hos dem. Vi bodde hos Karin Karlsson i ett halvår, mina föräldrar åkte tåget till Vingåker.
Jag och min syster gick i skola där. Det var mycket snö de vintrarna, man fick ta sig fram med skidor eller sparkstötting. Det var en liten byskola med bara två klasser – vi förstod inte svenskarna och de förstod inte oss. Men varje dag när jag kom hem tvingade jag mig att lära ett nytt ord, övade och övade till jag kunde uttala det perfekt. Senare bodde vi på en bondgård i Vingåker.
Min far tyckte ändå det var lite långtråkigt i de små orterna, så vi flyttade till Örebro. Någon månad före krigsslutet flyttade vi till Helsingborg för att vara närmare Danmark.
Vi hade en bra tid i Sverige och svenskarna var mycket rara, vi mötte ingen som betedde sig illa mot oss.
De kallade oss alltid ”danskarna”, vi var inte ”judarna”. Det var fint nog.
Isak: Jag jobbade som springpojke i Malmö, tillsammans med en kamrat, men i december blev det för kallt om händerna. Då hade det öppnat en dansk skola i Göteborg, så vi skrev dit och blev antagna. Där bodde jag på elevhem, jag var femton år då.
Till sommaren tog jag examen, och vi var några som gick med i scouterna. Vi var sex pojkar som åkte till Gränna och ville cykla till Stockholm, vi hade tält med oss.
Det vi inte visste var att den som var dansk inte fick uppehålla sig i de tre storstäderna Malmö, Göteborg och Stockholm utan tillstånd. I Stockholm blev vi upplockade av en polisbil och satta i fängelse, vi fick lämna ifrån oss klockor och skosnören. Men det var ändå bra, för vi var fattiga och det var god mat i fängelset.
Det bodde ju många danska flyktingar i Malmö och Göteborg, men de hade väl fått tillstånd. Stockholm var striktare – om du inte hade ett känt namn eller släktingar fick du inte vistas där. Så vi cyklade tillbaka till Göteborg, jag kommer ihåg att vi fick punktering hela tiden.
Det hade startats en dansk skola i Lund, så jag flyttade ner igen. Den var i en nedlagd skola, och jag bodde på skolhem där också.
Danska brigaden i Sverige
Mona: Det sista året i Sverige kom min far med som brandman i den danska brigaden i Sverige, de var ungefär femtusen soldater som skulle hem och slåss för Danmark, om det blev strider.
Isak: När jag var nästan sjutton anslöt jag mig till danska brigaden. Jag ljög lite om min ålder, jag var så liten att geväret jag hade nästan var större än jag.
Morgonen den 5 maj kom vi med Bornholmsfärjan, den som normalt gick Köpenhamn-Bornholm, till Helsingör. Men tyskarna sköt på oss från Kronborgs slott, så vi fick vända tillbaka till Helsingborg.
Vi hade så mycket ammunition i lasten, att om vi hade blivit träffade så hade hela Helsingör farit i luften.
Nästa dag åkte vi över igen, blev inkvarterade i Frederiksberg slot och fick vaktuppgifter. Det var inte ofarligt, ett par i brigaden blev skjutna av tyskarna.
Återkomsten till Köpenhamn
Isak: Nu kommer det konstiga: när vi kom tillbaka fanns inget kvar, inte skrädderiet, inte vår villa på Amager. Den advokat som ordnat vår flykt till Sverige berättade att han gett bort allt till frihetsfonden. [Som upprättades efter kriget för att stötta anhöriga till motståndskämpar.]
Så småningom publicerades namnlistor på alla som varit medlemmar av Danmarks nationalsocialistiska parti – han var en av dem. Det är väl så att man inte behöver vara nazist för att vara antisemit – och tvärtom.
Det upprättades ett ministerium som skulle hjälpa de återvändande judarna. Så min far fick lite pengar för att köpa tillbaka sin affär, och ett nytt hus.
Mona: Vår lägenhet var uthyrd. Jag var där någon gång och såg saker som tillhört oss, som hängde kvar på väggarna. Så var det med det. Det var nog så att de som inte haft något, inte heller fick något. Mina föräldrar fick inget, och de bad heller inte om något. De var glada att de överlevt.
Vi flyttade till en nybyggd lägenhet ute i Husum, tillsammans med fler andra judiska familjer. Till samma område flyttades många familjer som bott i nergångna hus i centrala Köpenhamn, som revs.
De var bedövande likgiltiga för vad vi hade upplevt, ingen intresserade sig, inte heller i skolan. Vi gled tillbaka i det vanliga, vi hade varit i Sverige – det var det!
Först många år efteråt började folk fråga om flykten.
Men det var ju en fattig tid i Danmark, det var inte bara vi som inte hade något. Vi hade faktiskt fina kläder när vi kom från Sverige, cyklar och skridskor. Det fanns de som var avundsjuka.
Isak och Mona Berkowitz kände inte varandra som barn, och träffades ett par år efter krigsslutet hos gemensamma bekanta. De har just firat diamantbröllop (sextio år) och bor sedan länge i ett stillsamt villaområde utanför Köpenhamn.
De delar erfarenheten av flykten med nästan alla i sin bekantskapskrets – men nu är det bara de som var barn 1943 som finns kvar. De pratar om det – ibland.
– Vi hade en härlig tid i Sverige, när man är elva år och tillsammans med sin mamma och pappa – då är ju allt bra. Men jag frågade aldrig mina föräldrar om hur de kände det, säger Mona.
– Man kan ju förstå dem som byggt upp så mycket och tvingades lämna allt på ett ögonblick. De tvingades börja om helt från början, säger Isak.
De flesta som hjälpte dem under själva flykten var okända människor, som de inte visste namnen på och aldrig haft kontakt med igen.
– Men Karin Karlsson från Högsjö och hennes man Erik kom och hälsade på mina föräldrar i Köpenhamn efter kriget, säger Mona Berkowitz.
Gå till toppen