Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Underklassens barn äter ihjäl sig utan att vi bryr oss”

Det skriver den danska debattören Signe Wenneberg.

Ingenstans i samhället syns bristen på jämlikhet tydligare än i mikrougnarna. Försäljningen av portionsförpackad färdigmat ökar. En del människor äter knappt något annat. Andra äter det aldrig.
Vi vet att färdigmat ofta består av årsgammalt restkött från hela världens nedfrysta överskottslager och att kött från många olika länder och ett hav av olika misshandlade djur kan finnas i samma portion. Det är inte bara äckligt, det är dessutom en stor belastning på miljön när man räknar med transporter, matspill och förpackningar.
De senaste 50 åren har antalet överviktiga danska barn tiodubblats. 80 procent av utgifterna för hälsovård går till livsstilssjukdomar och fetma. Medellivslängden är i en del danska bostadsområden tio år kortare än i andra. Ungefär likadan är situationen i Sverige.
Det är barn och unga ur underklassen som i ökande utsträckning utvecklar fetma. En del småbarn är så felnärda att de troligen inte kommer att överleva sina föräldrar.
Vi är vad vi äter. Underklassen sätter i sig sådant som tidigare generationers husmödrar aldrig skulle kalla mat: vitt bröd, läsk och andra söta drycker, vanebildande snacks och skräpmat som vissa livsmedelsgiganter lurat konsumenterna att tro är billig mat.
För ett par veckor sedan läste jag en debattartikel i Dagens Nyheter. Den var skriven av läkare och sjuksköterskor och handlade om att överviktiga barn allt oftare diskrimineras på sjukhusen just för att de är tjocka. Vad är det som håller på att hända i de nordiska välfärdssamhällena?
Vi som vuxit upp med Emil i Lönneberga vet att man måste ta hand om dem som behöver hjälp, annars går det illa för alla. Struntar vi i att hjälpa våra många överviktiga barn, drabbar det inte bara dem utan så småningom också oss själva.
Samhället behöver friska skattebetalare som kan arbeta och bidra till utvecklingen för kommande generationer. Om vi inte i tid, alltså nu, när de flesta överviktiga är barn, lyckas vända trenden, så lär vårdkostnaderna för arbetsoförmögna vuxna snart skena i en grad som drabbar allt annat i samhället: skolor, vägar, åldringsvård, barntillsyn. Vi får en diabetes 2-pandemi, som om den inte behandlas i tid, har obehagliga och dyrbara följder som dialys, amputationer, hjärt- och kärlsjukdomar och blindhet.
Vi vet att det är de sämst ställdas, de fattigastes barn, som är överviktiga. Vi vet att det är människorna med de kortaste utbildningarna eller ingen alls, föräldrar som själva vuxit upp med dålig eller obefintlig matkultur, som har feta barn. Det är inte alltid så, men oftast. Det finns också en överrepresentation av invandrarfamiljer bland dem.
Över hela världen bor barn i stadsområden som forskarna kallar ”food deserts”, kvarter där det nästan är omöjligt att köpa bra och näringsrik mat. Det är därför Michelle Obama engagerat sig i ”Let’s move”-rörelsen som sätter fokus på lek, rörelse och urban farming, gröna odlingar i stadsmiljö. Det är därför Jamie Oliver kämpar för hälsoriktig skolmat i England.
Men det är extremt viktigt att inte bara presidenthustrur och kändiskockar gör något för att hjälpa, utan också politiska ledare, sjukhuschefer, du och jag.
Sjukligt feta barn skiljer sig inte från sjukligt magra barn. De är barn. De behöver hjälp. Fetman är inte ”deras eget fel”.
I slutet av 1940-talet, efter andra världskriget, var många fattiga människors barn i Europa så undernärda och magra att de riskerade att skadas för resten av livet eller att dö i förtid. Om vi i ett tankeexperiment förflyttar oss dit, skulle vi då anse att svälten var självförvållad? Knappast. Skulle vi inte snarare ha medkänsla med de barnen, försöka hjälpa dem, rädda deras liv, ordna utspisningar, lära barnens föräldrar vad som kan samlas, plockas, tillagas och ätas? Jo, det tror jag de flesta av oss skulle, för sedan stenåldern har vi människor vetat att nästa generation är livsviktig för varje samhälle.
Nu riskerar nästa generation inte att dö av undernäring, utan av fetma. Det har aldrig hänt tidigare i utvecklingens historia. Vi gillar inte fetman vi ser, inte heller dem av oss som borde veta bättre.
Underklassens barn äter ihjäl sig utan att vi bryr oss. Vi öppnar inte sjukhusens barnavdelningar för dem. Vi lär, trots att mat är ett av den utbildade medelklassens stora intressen, inte ut vilken mat som är hälsosam och god.
Vi roar oss själva med matresor och ”Ny nordisk mat”-festivaler, medan andras barn blir sjuka av att äta fel, dåligt och för mycket.
I Sverige finns sex gånger så många barn med förhöjt blodsocker jämfört med i Tyskland, där man intresserat sig för barnfetman och tagit itu med den. 80 procent av utgifterna för hälsovård i Norden går redan till livsstilsrelaterade sjukdomar. Bara i Sverige kostar fetma mer än 25 miljarder kronor varje år.
Alla vet att ska man kunna vända trenden måste de överviktiga barnen få hjälp medan de fortfarande är barn. Att strunta i hur det går för dem är fel, det har Astrid Lindgren och Emil lärt oss.
Översättning: Karen Söderberg

Skribenten

Signe Wenneberg är en dansk debattör, retoriker och författare. Hon har skrivit böcker om bland annat trädgård, ledarskap och kommunikation, till exempel den prisbelönta Spis din have – klimakrisen set fra køkkenhaven.
www.facebook.com/wenneberg
www.twitter.com/signewenneberg
Gå till toppen