Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Jag kände mig som en marionettdocka”

Efter fjorton år som lärare fick Niklas Svensson nog. Han är inte ensam.

”De fyra sista åren började jag tappa tron på uppdraget”, berättar Niklas Svensson. ”De egenskaper som jag kunde dela med mig av värdesattes inte. Att kunna entusiasmera ungarna, att tycka att jobbet var roligt – det blev mindre och mindre viktigt.”Bild: Foto: Emma Larsson
– Det är få jobb där man blir så stimulerad. Men jag kände mig som en marionettdocka i ett skolpolitiskt spel. Och jag var frustrerad över att kollegerna inte såg det som jag såg, säger Niklas Svensson.
Till slut gick det inte längre. En dag i november 2012 gick han in till rektorn och gav honom ett val:
– Antingen ger du mig ett halvår ledigt för att tänka över det här, eller så kan du säga upp mig direkt.
Det var slutet på en lärarbana som inleddes 1994, då Niklas Svensson från Bjuv sökte in till Lärarhögskolan i Malmö:
– Jag hade alltid tyckt det var roligt att uttrycka mig inför folk. Jag var intresserad av mina ämnen, svenska språket, alla so-ämnena. Jag tyckte det verkade härligt att vara lärare. Och det var det också.
Hösten 1999 började han som mellanstadielärare på Svaleboskolan i Veberöd och trivdes bra, trots tuffa förhållanden.
– Det var besparingstider. Jag hade en halvklass som satt i en dragig korridor med trasiga lysrör och tio år gamla böcker. Det var härligt, jag älskade det. Att göra något av ingenting!
Där fanns inga skyddsnät för läraren, det var bara att lita på sin egen förmåga. Och det behövs inga laptops eller läsplattor för att lära barnen det som är nödvändigt för all annan undervisning: att läsa och skriva, räkna och tänka kritiskt, menar han.
– Det är samma sak som grekerna sysslade med för tusentals år sedan. Det kan man göra i en sandlåda. Man behöver inte en Ipad.
Niklas Svensson betonar att det är skillnad på att kunna läsa och skriva, och att verkligen kunna:
– För min del jobbade jag med skrivprocessen hela tiden. När eleverna skrev någonting skulle de veta att de skulle få respons varje gång, med beröm och med förslag på hur man kan göra det bättre. Att skriva är inte bara ett sätt att kommunicera, det är ett hantverk.
Samma sak med läsningen. För Niklas Svensson handlar det inte bara om att sätta samman bokstäverna till ord, det gäller att tränga in i texten också, att gå på djupet efter meningar och betydelser som kanske bara kan anas mellan raderna.
– Utmana en elvaåring i det här så händer det saker.
Efter Veberöd blev det tio år på Ängsdals skola i Bunkeflostrand. Det var fina år med, som han säger, superhärliga elever, jättetrevliga kolleger och duktiga ledare.
– Jag trivdes superbra. Det var därför jag stannade så länge.
Men efterhand började en frustration smyga sig in, inte över den egna situationen, utan över det skolpolitiska klimatet.
– De fyra sista åren började jag tappa tron på uppdraget. De egenskaper som jag kunde dela med mig av värdesattes inte. Att kunna entusiasmera ungarna, att tycka att jobbet var roligt – det blev mindre och mindre viktigt.
Kommunaliseringen av skolan på 1990-talet gjorde inte skolan bättre, det är han säker på. Men det Niklas Svensson upprörs mest av är hur skolpolitiken har blivit en valfråga där man plockar politiska poäng.
– Det borde inte vara en partipolitisk fråga. Man ska absolut diskutera den, men det ska inte vara en valfråga. Där borde man komma fram till konsensus. Det är inte hjärnkirurgi. Det är läsa, skriva, räkna.
Den uppmärksammade tv-serien ”Klass 9A” för ett par år sedan följde han med blandade känslor.
– Jag hade stora problem med att man pratade om elitlärare. Jag tycker att de flesta lärare har det i sig, de får bara inte utlopp för det. Men som idé, att få med sig ungarna och överföra glädjen i att lära sig saker – det är så det ska vara.
Idag jobbar Niklas Svensson i ett studieförbund med att hjälpa unga musiker och säger att han njuter av att gå till jobbet varje dag utan en klump i magen.
Vad skulle få dig att gå tillbaka till skolan?
– Inga pengar i världen. Jag har tappat tron, och då ska jag inte vara där. Men jag inser att mina kolleger fortfarande tror på det och brinner för det. Då ska de göra det.

Niklas Svensson

Ålder: 38 år.
Familj: Sambon Jenny Neikell och katten Siv, 4 månader.
Bor: I parhus i Södra Sofielund.
Jobbar som: Verksamhetsutvecklare för musik hos Studieförbundet Vuxenskolan.
Intressen: Sjunger, spelar gitarr och skriver låtar i rockbandet Dalaplan.
Gå till toppen