Kultur & Nöjen

Den mörka historien går igen

Polisens registrerande av romer i Sverige gör att en utsatt grupp ännu
en gång blir påmind om sin negativa särställning, skriver Rakel Chukri.

I januari 2011 beslutade integrationsministern Erik Ullenhag att en så kallad vitbok skulle tas fram "om övergrepp och kränkningar mot romer i Sverige under 1900-talet."
Han höll inte igen när han beskrev syftet: "Den romska gruppen har genom historien utsatts för oacceptabla övergrepp som tvångssterilisering och att romska barn förvägrats rätten att gå i skola. För att komma vidare är det viktigt att sätta punkt för det som har varit och att staten erkänner de oförrätter som begåtts."
Handen på hjärtat: Hur mycket känner du till om dessa oförrätter? Hur mycket vet den svenska allmänheten?
Det är inte en alltför vågad gissning att kunskaperna är små. Lägg till det att fördomar om – och hatet mot – romer är oroväckande stort i hela Europa. I länder som Ungern har militanta medborgargarden mördat romer utan att polisen brytt sig. I andra länder vittnar romer om en hård diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden. Det är i denna kontext man ska analysera DN:s avslöjande om polisens registrerande av romer i Sverige. En utsatt grupp blir ännu en gång påmind om sin negativa särställning.
Det går inte att föreställa sig en rimlig förklaring till att tvååringar blir registrerade. Eller finns det svenska poliser som vill införa arvsynd i lagboken? Hur ser då synden ut? Att man har föräldrar med fel namn? Erik Ullenhag verkar ha all anledning att ändra tidsramen för vitboken.
De senaste åren har det kommit ett fåtal – men oerhört skarpa – böcker om de mörkare kapitlen i Sveriges historia. Christian Catomeris "Det ohyggliga arvet" (2004) och Maja Hagermans "Det rena landet" (2006) är två exempel. Ett tredje är Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, "Den dag jag blir fri", från förra året.
Den röda tråden, förutom de brutala historierna, är att författarna pekar på samhällets ointresse för att komplicera bilden av Sverige. För sanningen är ju att utvecklingen i ett land kan gå åt både rätt och fel håll på samma gång. Eller som Lawen Mohtadi sa i en intervju i Sydsvenskan: "Folkhemmet var i full blom med jämlikhetstanken som ledstjärna. Och samtidigt fanns det här."
Med "det här" menar hon behandlingen av romer. Som att statens "lösdriveriutredning" 1923 utmålade romer som ett hot. Som att Katarina Taikon ville gå i skolan på 1940-talet men fick höra av rektorn att det skulle leda till att de svenska föräldrarna skulle flytta sina barn till en annan skola. Som att det svenska inreseförbudet mot romer rådde från 1914 till 1954. De romer som överlevde andra världskriget fick alltså inte resa till Sverige.
1943 genomförde Sverige en så kallad "zigenarinventering". Lawen Mohtadi beskriver det så här: "Mitt under brinnande andra världskrig, när tusentals och åter tusentals romer skickas till nazisternas förintelseläger runt om i Europa, blir romer i Sverige uppsökta av uniformerad polis och tvingade att uppge sin och sina föräldrars etniska tillhörighet och en rad andra personliga och intima uppgifter."
Den som vill veta mer om hur romer har behandlats i Sverige kan också läsa den statliga rapporten "Det blågula glashuset" från 2005. Där står bland annat att det infördes dödsstraff 1637 för de manliga "tattare/zigenare som inte lämnade landet".
Sverige 2013 kan givetvis inte jämföras med 1600-talets Sverige. Vi har inte heller någon motsvarighet till den rasbiologiska sjukan som löpte genom landet vid förra seklets början. Men vi kan inte heller låtsas som att historien inte ägt rum, då kommer vi aldrig att kunna analysera och motverka dagens antiziganism. Förtroendet för rättssamhället kräver att de som innehar våldsmonopol förstår detta.
Avslöjandet om polisens register väcker även samma fråga som debatten kring Revaprojektet. Vi måste kunna lita på att staten inte använder godtyckliga, fördomsfulla metoder som ökar klyftorna i samhället. Det för också tanken till en annan brännande fråga, NSA:s inhämtande av enorma mängder information om medborgare runt om i världen. Historien är fylld med exempel på hur länders underrättelseorganisationer och polisväsenden gjort enorma kartläggningar av människor med "fel" åsikter eller bakgrund. Hur effektivt är den typen av insamlande? Det verkar också finnas något reproducerande med den typen av groteska arkiv: man fyller på dem för att de finns, inte för att de är det mest effektiva sättet att bekämpa brott.
Fyrtio år efter IB-affären borde svenska myndigheter ha lärt sig sin läxa.
Läs alla artiklar om: Registret över romerna
Gå till toppen