Kultur

Min familj är min borg

Björn af Kleen lyckas bättre än Bernt Hermele med att granska Sveriges största medieföretags familjemakt och ägande, skriver Gabriel Byström.

Lucke & Lull – arvet efter en Bonnier.

Author: Björn af Kleen. Publisher: Weyler. Bernt Hermele Firman – Sveriges mäktigaste mediesläkt. Leopard.. PublishYear: 2013.
Det är inte särskilt komplicerat. De 76 delägarna i familjen Bonnier förfogar över ett medieimperium vars omfattning och inflytande är av en art som sticker ut även med europeiska mått. Bonnierfamiljen kontrollerar flera av landets mest prestigefyllda dagstidningar, bland dem Dagens Nyheter, Dagens Industri, Expressen och denna tidning. Familjen äger landets största kommersiella tv-kanal TV4, landets största bokförlag, magasin, tidskrifter. Bland mycket annat i Sverige och i sexton andra länder.
Bonniers är en jätte på en marknad med allt färre aktörer vilket knappast är helt bekymmersfritt för ett företag vars själva affärsidé är att värna pluralismen, det fria ordet, ge det spridning och i slutändan kapitalisera på bokstäverna, tankarna, idéerna.
Nu är mediegranskande journalistik ingen särskilt välutvecklad gren i den svenska reporterkåren vilket gjort att mediekonglomeratens framväxt kunnat ske utan alltför besvärande frågor. Här finns Bonniers, Schibsted och Hjörnekontrollerade Stampen (som bland annat äger Göteborgs-Posten) som några av de största aktörerna.
Från politiskt håll har det vid några tillfällen rests frågetecken. Den förra socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog försökte med obefintlig framgång ge sig på mediekoncentrationen lagstiftningsvägen. Därefter tyst.
Nu finns det en del att resonera om. Maktkoncentration, den seriösa journalistikens villkor, bonusar, aktieutdelning, frikostiga optionsavtal till exempel. Behovet av en fördjupad mediekritik har sällan varit större än idag. För vad händer när resurserna till granskning och fördjupning dräneras? När makten i mediehusen i allt snabbare takt förskjuts bort från publicister i riktning mot ekonomer? När aktörerna blir färre? Att det sker är ingen hemlighet.
Nu finns två nya böcker som utifrån lite olika infallsvinklar tittar närmare på familjen Bonnier och deras sätt att utöva makt. Båda symptomatiskt nog skrivna av författare som är eller har varit anställda på ett Bonnieranknutet företag. Det är svårt att vara reporter i Stockholm och under ett yrkesliv helt stå utanför något av familjen Bonniers bolag.
Bernt Hermele har ett förflutet som chefredaktör på Veckans Affärer. Han har också jobbat som reporter på tidningar som DN och Dagens Industri.
Hans bok ”Firman” har framställts som en hård granskning. Av familjen Bonnier, av deras maktutövning, av de strukturer som fortfarande lever kvar. Hermele borde kunna leverera en skarp, kritisk analys av ett företag han känner bättre än de flesta.
Det går rätt dåligt. Tyvärr. ”Firman” är bitvis oläslig, som att gå i närkamp med en marginellt redigerad faktaruta på Wikipedia. Namn staplas på namn, företag på företag, affär på affär. Sällan med större eftertanke. Lösryckta anekdoter som vandrat runt vid fikaborden inom koncernen, en del intervjuer, dock inte med familjemedlemmar med verklig makt som samtliga avböjt att medverka. En del rent skvaller. Några beskrivs som nyttiga idioter, andra som slaktarpigor i en förklenande karaktäristik som inte hjälper författaren att driva sin tes. När Hermele tar ett steg bakåt, sätter saker i ett större sammanhang och skruvar ned tonläget blir det angeläget. Det sker bara undantagsvis.
Väsentligt mer intressant är då journalisten och författaren Björn af Kleens bok ”Lucke & Lull”, både som maktgranskning och utifrån dess litterära kvaliteter. af Kleen, som arbetar på Expressens kulturredaktion, skildrar familjen Bonnier med utgångspunkt i en arvsstrid som avgjordes först häromveckan. I korthet: förläggaren och direktören Lukas Bonnier, som gick bort 2006, hade sex barn. Fem av dem fick ärva andelar i företaget. Det sjätte, Anna Toss, lämnades vid sidan av ägarkretsen. Anna Toss hade Lukas Bonnier fått utanför äktenskapet tillsammans med Kamratpostens dåvarande chefredaktör Margareta Toss.
Anna Toss stämmer sina halvsyskon för att få rätt till det hon menar är sin del av arvet. Som af Kleen skickligt visar handlar delägande i detta fall inte enbart om pengar. ”Framförallt innebär ett delägarskap en biljett in till Bonnierfamiljens kulturella och sociala gemenskap. På ett märkvärdigt sätt har den delägande kretsen i familjen kommit att förvalta den gamla tidens umgängesformer som sociala strategier.”
Delägarna firar jul i den flotta representationsvillan ute på Djurgården i Stockholm, de åker på släktresor vart tredje år, delägarnas barn får möjlighet att lära känna företaget i en ägarskola döpt efter grundaren Gutkind Hirschel (som bytte namn till Gerhard Bonnier). Så slussas generation efter generation in i bolaget.
Varför inkluderas då inte Anna Toss i detta? Mycket enkelt. Familjen Bonniers advokat konstaterar i tingsrätten att ”bastarder” inte ärver. Det utomäktenskapliga barnet, bastarden, måste därför lämnas utanför delägarkretsen. Utanför värmen. Anna Toss ”var inte inlemmad i den bonnierska traditionen av familjeföretagande”. Det är naturligtvis utomordentligt provocerande.
De fem halvsyskonen får rätt i både tings- och hovrätt. Tidigare i september nekade Högsta domstolen prövningstillstånd, hovrättens dom gäller. Punkt.
af Kleens lågmält berättade och välresearchade text om arvstvisten blir parallellt en berättelse om djupgående patriarkala strukturer, en berättelse om familjemakt och ägande och säger väsentligt mer om tillståndet hos landets största medieföretag än Bernt Hermeles ”Firman”. Här illustreras problemen med att på samma gång vara ett snabbfotat medieföretag som försöker ta de digitala stegen i realtid, som försöker gå i takt med en föränderlig omvärld och samtidigt behålla sekelgamla traditioner, vara kulturbärare, hålla en spretig skara aktieägare på gott humör och sedan slussa in nya familjemedlemmar i ägandet.
I maj meddelade Jonas Bonnier att det fick vara nog. Då hade han varit vd i drygt fem år (han slutar vid årsskiftet). Jonas Bonnier lämnar ett företag som haft ett av sina värsta år bakom sig resultatmässigt och där han själv varit ansvarig för några närmast sensationellt feltajmade investeringar.
En sak torde stå klar: det finns en del kvar att berätta.
Gå till toppen